himlarnas marker är ej prydda med
spetsar, med taggar, med törnar
jordarnas marker är ej prydda med
spetsar, med taggar, med törnar
det är fullt möjligt att stängsla in marker
stänga in marker
men
ser du
stängslet
stängslet förmultnar vid islagshålet/fästet
ja – det är sant, det går att använda metall och det går att impregnera stolparna
men vilket stängsel du än bygger så visar stängslet dig att detta ej är livet
ett stängsel måste andas
höga byggnader måste andas
annars imploderar dessa eller exploderar
förr eller senare kommer den stunden då fågeln är redo att flyga
använda vingarna
varför göra törnar
då de ej bär vilja till att törna emot
törnar bär vilja till törnrosor
törnfåglar
tillförne är ett vackert ord
vid det första mötet såg jag ett skeende vilket vandrar framåt
fann ut att ordet skriver då
så ser jag träden
(snövävare)
törnfågel vackra
ljudande
rubin
sjung
ditt
vara
in i hans smaragdhänder
snö faller
till synes lätt
trädfolken bär
tunga mantlar
utan suckan
de bär dessa mantlar
med
fingrar
sträckta
fingerkronor
strålar
man
med vitt hår
långt vitt hår
ansiktet är skarpt markerat
han bär en vit mantel
en vandringsstav är i handen
ej av trä
den är av kristall
vid varje steg
rörelse
ljudar
toner
låsta portar
reglar
spricker
jublande i
tysta
ansikte vändes in i stjärnhav
han andas
stilla
andningen är
skapandefingrar
andningen
målar
vita sidenjordar är böljande
böljande
vidsvepande
föränderliga ändå
än då
ändå
i
vita kronblad
lyfts av
penslar
lyfts ur
vit ros skänker
doftande
är
han strålar
se rosen vitas doft
fylla
dig
kärlek andas hans fyllda steg
han vandrar med böljande mantel
klanger kristallklara stiger regnbågsskimrande
armvinge lägges om
mina axlar
i ett av träden stiger han
träd sluter mantelvinge om
länge stannar mina steg
han strör vitgnistor
och jag ler vid
mjuk beröring
sätter mig
stilla
snö dalar cirklar
smälter in
jag hör
hans
stämma
se skönheten skrida
dunen skriver gestaltande
ljuset sänker sig
tyst
tyst
var stilla
ur träd stråla tysthänge
inom smycke
synes
fotogenlampa brinner
med varsamma fingrar vrider hon ljuset ned
skärper ögonvyer
ur detta ljus stiga
pelare
snö dalar cirklar
sakta framträda de i
lugnstilla
snövävare
väver
mantelljus
vitt
en mantel lägger de över mig
vila i din dröm
vila
vila
ur törnar stiger väg
törnrosor växa i
skönhet
av
vingar rör vid blad
törnfågel vackra
tack att du
är
så somnar jag stilla in
i
snörosendröm
*
så tillförne är då samt fram samt nu och nu är – är
till för ne
ne/neon
ser norrsken i gröna nyanser
*
2011
ett treårsbarn ser du
vad ser du
barnet släpper moderns kjol i korta stunder
men har en ariadnetråd i handen
i moderlivet är moder och barn förenade
navelstängen, en tvinnad snodd ser jag
ser två gestalter tvinna snodden
barnet öppnar dörren
stiger in i
människotillvaron
in i människodalen
lägges på
till moderns bröst
bröstkorg
hjärtrytmen ljuder
igenkännbar
upplevelsebar
trygghet
navelsträngen klipps fysiskt av
den är där
vid tre år klipps navelsträngen själsligt andra gången
barnet tar egensteg ut
moder sitter med långvida kjolar
barnet tar ett steg och
är vips åter i moderns kjolar
modern och barnet är förenade av denna ariadnetråd
navelsträngen skall klippas fler gånger
barnet söker sig ut
modern upplever en stor tomhet i moderlivet
ett tomrum
urholkad
tömd
modern har behov av att tillföra sig själskrafter – eterkrafter
det kan modern göra genom konsterna
så fyller hon detta tomrum med skapandeskönhet
hjärtrytmen ljuder
igenkännbar
upplevelsebar
trygghet
barnet kan taga fler steg ty modern andas frigivande
i kärlek
*
grotta …skum syn…fläta samman rötter
(vinterryttare)
snövingar sveper vida
snöryttare
sveper
sveper
snöröksvirvlar
händer
smekande
spöksonater
slöjor
vägar sköljes
sköljes
snöryttare
sveper
stilla
om
om du är däri
visa
dig
i skiraste skrud vitpärlande
vävd av himmelsljus
med pärldiadem i hårets
vitgnistrande
diamanthav
med händers fingersmycken klingande
för snöryttare
stiger hon
ur
snövingar sveper om
i vittunnel möts
deras
läppar
*
(kullen i skogen)
den skogen
den
skogen
är vishets visdom
dömer icke
jo dömer dina steg in i skönhet, den skogen är sejdande skog
så fylld av visdom är
den
skogen
i en av mina vandringar sköljde havet den fram
ur en snäcka
kanske den han lyfte till sin läppar och andades däri
så vackert ljöd sången vibrerande
hela mitt inre
rodnade
i en vandring i en äldredröm
kanske var det den snäckan
snäckhänder
vågade av hav
flyger
seglandebjudande
ja jag vet ej
eller
kanske var det en speldosa
andaktsfylld öppnas locket musik möter ansikte
piruetter flödar
runt
gryningsljus flödar piruetter
nåväl
skogen
är så vacker
vid förstone ger skogen ett yvigt rufsigt
oredigt trasselintryck lite mörk
snäckhänder vågade
vågar du ta steget
är skogen
möter dig alldofter
hennes hud
marken doftar fuktig mossa
mjuk med stjärnblommor
omsluter dina fötter
höga äro träden
åldersvisande
de vackra fyrbenta trivs inom deras värn
fåglar
svirrar i allt
jag fylldes med ro
med
ja
lycka
stigen lades inför mina fötter
så stod jag framför en kulle mjuk
kullen bar mjukgräs
ormbunkar
ja
många vänner lever där
ingången synes ej
ändock
skedde
gåvan
befann mig så i kullen
där stod hon
hennes ögon blickade skumma så troddes det
så sades det
men egentligen var det inte någon som visste av
hennes boplats
hennes existens
vissthände det sig att stegen bar ut
de bar i smygandesteg
de stegen väljer
vems ögon
skall
se
där stod hon
med ansikte varmgott
hennes ögon blickade genom sikt
i denna jordhåla hade hon levt undanskymd länge
väggarna var målade med livssteg
hon plägade tala med dem
hon behövde ej utröna
deras ords
sannhet
bara
möta
mötas
lerkrukor stod här och var
med helandeörter
stenar förtalte
helandehänders
vägar
gamla visdomspärmar doftade
gyllenblads
silver
hon var läskunnig
trots ålder
hennes skrud var ålderdomlig
samtidigt nära
varande
hon vårdade elden
glöden
gnistregnens sånger
då och då rörde hon i glöden
då glöden var på väg in i slocknande
hon såg dem dansa
flammor i
omfamnan
därvid log hennes ögon
hennes fingrar
i jordhålan syntes rötter
en del av dem andades vilsna
lyssnandets konst gavs
deras ögon
en del sökte sig allt
närmre anande
bråttom
svarande
lugn mina vänner
lugn
det blir så
det blir är
i sinom
hon plägade fläta rötter samman
livsstegsvägar vackra
det gjorde hon
ej tvingandes dem
ej av
tvång
hon älskade se deras vackra
blomning stiga
doftande
jag tror jag
stannar
där
hos
*
allt är så tyst
så tyst
tystnaden är vacker
gemensamtalan är vackert
tystnaden
spränger
jag har börjat packa nu
stegen
lindar inte in dem i luftkuddar
inte i dukar
stack händer in i eld
bladen brann
icke
rosenvingar
fann rökgången
om jag sliter av mig mig
då kanske
kan
ske
men varför
jag har sakta börjat packa nu
stegen gör
ont
det är så tyst
jag saknar
samtalens
beröring
vid elden
*
fasett
slipad
diamant
marker andas diamanter
väckta av
sols för mörkelse
moder säg dem detta
mörker
är
icke
mörker
moder gör dem detta
upptänd
fingrar
smycka deras pannor rena klara
snövingar rör vid
tystade
snörök
stiger
slöjor sveper
smeker
ansikten
bröstkälla kokar
helgelseörter
hennes falsett spräcker kristallinjers slutna
väckta till
kärlekssteg
ur mörknad nattlinda
stiga vitsols
gnistbärare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar