(häger)
molnseglare
stillas mildrörelse
jordeseglare
stillas mildrörelse
seglar molnen
seglar jag
är jag stilla
är molnen stilla
är jag i mildrörelse
är rörelsen en synvilla en villa en hägring
häger vackra häger
bred dina vingar ut
lyft molnen
under
dina
vingars lä
snudda
nudda vid
havshud
fenor
kammar
kammar
ditt vackra hår
fjäll
gnistrande
smaragder
blå safirer
rubin
gyllenstav
klyver yta
skummande
cirklande
sjunker
in
ane moner
vita
ur detta stiger
kupoler
knoppande
dropphängen
ökenvandrar sveper
handvingar
glödande
sandvågors
cirklar
skummande yr
ur detta stiger
sandstenstempel
trappstig
leder
dig
urkällas kraft
tonar
häger
häger
vackra
svep dina vingar vida
uppenbara
är
*
ja
är det så
är rörelsen en villa en villosyn
höres detta vara förvirrat, må så vara ur allt stiger klarhet, stiger är
detta är ej mer förvirrat än min upplevelse är
den lever verkligen samt är i detta;
är det jag vilken vandrar eller är det molnen vilka förflyttar sig
är min vandring en hägring en illusion en synvilla
är det så
är det min föreställning att jag rör mig
är det så att vi egentligen är stilla
likt sandkornen i ökensanden
likt partiklar i en vidverkande helhet
där allt egentligen rör sig samt samtidigt är stilla
är det så att vi egentligen är stilla och söker accelerera oss in i rörelse
och
gör denna acceleration oss till för tidigt födda
*
(vaktel)
vaktel flyger upp
ur gräshav
vad vaktar
du
vad vaktar jag
fröägg
för
vem
för vad
vaktel flyger upp
ur gräshav
förenas med luften
åter förundras jag
vem är i rörelsen
vad är vad
vem är kropp
vem är element
är allt detta elementarisk andning
(han ler)
stenstod av sandskimran
hör hudnära
hav skölja
klipphängen
han stöter sin andedräkt
trenne gånger
i snäckvirvel
i snäcköga
hav strömmar ur inre
ur yttre
ur inre
ur yttre
han
ler
*
skymningshänder
famnar mjukt dag
vandrar
kvällsvingar
till aftonstrand
eldar andas
eldfåglar stiga
lyfta
drömmar skapas i
levandeljus
klanger regnar
in i bröst
stiger
tonande
dag
är allt detta elementarisk andning
är jag stilla
är molnen stilla
vad är vad
det kommer till mig
de var förenade är förenade, en slöja lades över deras ögon i detta att de skulle utropa vilja till
denna slöja är dimmans svepande slöjor där du står i ängen
du vet skogens är den var där, du ser den ej, du vet att den är där
för att se den måste du lyfta din hand
be dimman undan
så ser jag människan idag, hur hon söker ständig rörelse, hektiskt, hetsrörelse
hur illa hon mår av stilla av att det ej ständigt händer något
det blir en spänning i ett uttråkat tillstånd att söka rörelse
gärna hektiskt, hetsäta livet, livsrörelsen
de var förenade är förenade
vi var förenade är förenade
de fann det tråkigt
insåg ej skönheten
förvägrade skönheten dess eviginsteg
så är det med rörelsen
i skrivandet ser jag rörelsen
så lugn är den i urvagga
hör du barnet gråta i vaggan
vagga det ej hektiskt
då ökar skriket
in i orkanstyrkas
smärta
vagga
barnet lugnt
så stillar
barnets gråt
hör du barnets leendeljus
gryningsporlande
pärlregn
så är det, rörelsen är i allt
vi är i allt
det stillastående vattnet ruttnar
så lev i den insikten, det vilket verkar stillastående är i rörelse
rörelsen är upplevande
skänker dig
allt upplevandebara händer
det upplevandebara
är kännande vilket sjunkit in
detta upplevande är det du
allt är
sinnesvarseblivande
i ljus samt värme
i kärlek
detta är icke gatstenar lagda
även om dessa ofta lades i vackra mönster
stenmästare var dessa läggare
sättare
de gav vägar stadga
detta för att stigen ej skulle rämna
av de slutna stegens
börda
vid varje steg
kullrade valven
kullerstenar vackra
”tvingade” steg in i medvetande gång
balans
uppenbarar
ditt sinnes ursprung
ett organ är beroende av helheten
av allts allt
är
sinnesvarseblivande organ
sinnesvarseblivande
människa
väsen
sinnes
be sinna
sinnesmedveten bön
så vackert i rörelse väver du en slingas skönhet runt det
vi lär oss förneka – nästintill förneka
varför gömmes tårar i handskopor
öses över eld
till ånga
varför viner riset över ryggåker
slår frösådden alltför djupt
skuldra väx din gyllne väg
varför detta tal om
min skuld
om
din skuld
skuldra väx din gyllne väg
vågsamt allvarsamt
sätt dig i en stor sal
sök hålla din rethosta åter
den växer
växer
växer till oigenkännlighet
lägg en karamell på tungan
sök undvika att suga eller svälja den goda
karamellen kväver dig
håll en bulle i handen, en sockerbulle
sök undvika slicka sockret av dina läppar
går det eller ej
allt det vilket du söker återhålla
är en stegrande häst
en stegrande våg
det vill säga;
allt det du söker hindra utan att se dess härkomst
är det krigshär
eller fredshärs komst
allt det du söker hindra utan att se dess härkomst
växer till oöverskådliga dimensioner
till oöverstigliga hinder
hind
hind
vackra vind
allt det du söker hindra utan att se dess härkomst
växer till oöverstigliga hinder
detta växande sker ända tills du tillsäger det osedda ohörda okända
att stiga ur aska in i eld
med det vilket skadar skall du kupa hand om samt viska;
var stilla
vakna orosmoln
låt oss
invänta
solen
hind
hind
vackra vind
kompression
depression
ser dessa ord vilka andades nattregnshändan
kompression
först är jag i en motor
upptäcker tämligen snart att det är kroppen
ett sår är
ett förband lägges
jag hör ett knakande och vet att det är ett benbrott
jag hör ett knakrasslande samt upplever hur kotor sjunker samman
upplever smärtan
något väller ut
händer håller om
en åder har brustit
en störtflod väller röd fram
livrem dras om
hand trycker
komprimerar
komprimerad kropp
stjärna
stjärnljus
vackra
är du en komprimerad kropp
av himlahavets sånger
hålls du samman
ja
jag hålls samman av mitt själv
dock icke kvävande
jag lever i kompression därigenom lyser jag
strålar starkt
dock icke kvävande
deprimerad
blir livet
då du pressar det samman
i en form
vilken ej är du
i en form en korsett vilken dras åt
en snörkorsett
upplevelsen av att hjärtat skall brista
är detta bristande en negation
smärtvåg
eller är detta
ditt hjärtas bön
hjärtat ber dig att se ditt själv i dig själv
lev i din skönhet
det sägs att bladknoppar upplever smärta
det gör ont att brista
gör det ont
eller gör det ont av att du
väsendet håller emot
komprimerar
trycker emot
hindrar flödet
vari är detta uttryck; jag upplever mitt hjärta brista
ja dessa ord andas nära;
kompression – depression
och
visst är det depraverande
depraverande droppregn
jag frågar
hur kan jag inflika ett ord
en mening
en flik
fliken är ett hörn en spets en udd en kil
vita vackra duk
jag viker in dina hörn
viker viker
blomstegs
segel
vind
vind
för
kronan
vidare
barn fnittrande leendeljusa porlande
viker papper
hörn
måla måla färger
skriva
sticker fingrar i
vilken färg
vilket nummer
vad skriver
bladet
jag skär mig med kniven
en hudflik vikes upp
vikes ut
hur kan jag flika in
inflika ett ord en mening
varje ord är levandeliv
varje mening har en mening
kanske fliken vikes över i helandeverkan
kanske ordet meningen sitter
lägger sig stilla i
kärlek
till dess
såret helas
hur kan ett ord en mening inflikas
flikas in
varför hindrar du hjärtats steg frågar dig vinden träden markerna
varför hindrar du mina steg
hindra hindrandes
hindran
hind
skuttade i nattens gåvogivan
såg gärdesgård
upplevde ljus skutta över eller dimma eller
eller
vad det var så begynnte orden leva
hindra hindrandes hindran
hinden skuttar över med lätt rörelse
hind
hindran
hindrandes
hindra
händer
ske
ja, hindra samt händer ligger nära varandra
kanske lägger de sig så för att visa hur det ena helar det andra
hur det andra helar det ena
balansen
sjunger
de
hinden den vackra lever i balans
var det ej så
skulle hinden ej
skutta över hindren
hinden
skulle snubbla
bryta benet
förband skulle läggas
kompression
hinden skulle sörja att hindren hindrar hindens väg
ja hinden skulle sörja sina oförlösta steg
falla i depressionens
kompressionsnegation
vaknade in i dagen såg snö
dun
vingar
sväva
mjuka lätta
träd marker allt pudrades vita mjuka
snö ler
ser du mina stjärnor
ser du mina fjärilsvingar
ser du min sidenlyster mjukskimrande
ser du mig
med mjuka ögon
mjuka ögon i rent klart stjärnstrålande ljus
sitter i den vackra ringen
dag skymning skriver jag, stannar undrande, är ej denna ring gryning samt skymning
sitter i den vackra ringen
visst är det så
med ens stiger Venus fram
så mjukt omfamnar hennes kärleks händer ögon allt
alla stunder är i ringen
så är jag
så är allt
genom ringen är vi, låt mig säga; fokuserade
vi är i stjärnfloden
detta utan att drunkna
utan att svämma över våra bredder
*
(i en stund vecklar hon ut huden)
i en stund vecklar hon ut huden
vem bryr sig
hon står i stjärnfloden
tvättar alla
svarta
stenar
fallna
ur
i en stund vecklar hon ut huden
vem bryr sig
vem
ser det vem ser
ymniga strömmar stiger
sjunker
stiger
floden
inom bredden
ser
håller om
om hennes sköra
stenar svarta
förtälj
gåtan
gåtan är gåtan
gåtan är allt
allt är
intet
intet är
allt
stenar svarta skimrar vita
ser du
tyngden lyftad
uggla
sveper om natten
*
(då du lämnar bädden)
Sitter i den vackra ringen
vänder ansikte in i
möter snö
möter vingar
händer
siden
skrudar jag min kropp i
stjärna
kysser
läpp
kind rodnar
liv
möter snö
möter vingar
dun
mjuka
lever med
så önskar jag röra mig
stilla
nära
vara ett täcke mjukt
bädda in
ditt sargade
vara
kärleksregnsfingrar
glädjas
med
dig
då du lämnar bädden
*
(ovaler)
drömspringare
driver upp
gnistrande
vita
pilar
röres i
ovaler
pudrar allt tyst
jag gör era ögon mjuka
*
(dagskymningsring)
sitter i den vackra ringen
dagskymningsringen
nål faller i golvtiljaspringa
klangen
stiger
knäpper upp lutans strängar brustna
ber låga
brinn ännu
en stund
i fönster hänga droppstenar
är det
kalkstensgrottor
är det
gruvande
hål
för ingången hänga sirligtrådar
rötter rödbruna umbra
umbra
umbra
um
bra
mörkerhåla
hud leder steg
porer
utsöndrar
ljus
vitvingar
skimrandeeld glödande
vakna
hon sitter där med vitlinneduk
i händer
rosenbåge
sömbåge
sömnbåge
broderiring
broder i ring
med fingerborg ömt följer hon
stygnen
kom sätt dig här
i tyströda bär sitta vi i ide
droppar
droppar
stenar
solton stiger in i månton
vad sömmar du
tystnaden
jag ser den ej
lyssna med dina fingrar
droppstenar
klingar
höga
i mina fönster
jag svävar i balsalens kristalljus
hennes pärlandeskratt
mjuksköna
fingrar
strömmar
runt
pannas
öppna
strålande
umbra
umbra
um
bra
är det gruvande hålet
mörkerhåla
jag hoppar
hennes
pärlande
ljuder
nu
hisnande
jag nynnar
umbra
umbra
um
bra
sugs in i hav
nio strålande strömmar pärlande
så vackra är deras ansikten
*
(Hinden)
hindra
hindrande
hindras
hinda
i ängen stå hinden
unghinden
sammetsögon
djupbrunnar
mantel lyftas av
hon står stilla i sandstensfärgad bladskål
jag ser hennes liljevita hud
ådror skimrar genom
tolv tärnor skrida böljande inför
med gåvohänder
bruden skrudas
vacker
vit
i ängen
står
bruden
med släckta
händer
nu
slutna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar