en skugga av intet
mina steg är en skugga av intet
en skugga av intet
av intighet
så jag längtar till intighet
kan skuggan vara av intet
av intighet
skuggan har givits demonhänder
satts mer eller mindre i avskildhet
i avskildhetens hörn
skuggan ses av många vara lurpassande
och det är så att den växer av denna rädsla
eller detta fördömande av den
skuggan är en del av dig
den är inte fulare än ljuset
moll och dur
vad skapar orkestralen
orkes strålen
symfonin
samklangens andning
uppstigandet i varandra
i friskeendeljus
skuggan har givits demonhänder
satts i karantän
lurpassande
vem vet
kanske lyfter skuggan
den långa näverluren
det långa mässingshornet
kopparskimrande
dung chen
till munnen
andas
tonande färgskrudens nattskimrande
kanske vibrerar ditt bröst däri
kanske skälver dina steg
ändå räds flertalet
då skuggan ej är synlig
ropar
var är
min skugga
visst kan skuggan vara av intet
av intighet
naken är skuggan
utan färgprakt
skuggan är den andra vingen av din hand
så är det
så är det
sätt dig i natten i skuggan
visst är
nattens rumsliga skymning
skymning mjuk
väck lågan i din hand
stryk över ditt trötta i mildljus kärlek
se
så vackra väggarna skimrar
skuggan stiger mjukhandad ur
dansar rör sig
i skönhet mjuk
ej hård
väggar skimrar mjuka
ej grälla
ej hårda
mer
viskande
mjuka vingar sveper natten
bär vinden dig eller
du vinden
vem uttalar orden
uttalar du orden eller
orden dig
vinden
orden
orden
vinden
allheten skriver orden
uttalar orden
lever
orden
vän andas gryning
ljuset
varur andas allt
i utbyte
i samspel
utbyte är ej byta ut
utbyte av varandra är
inspirationsljus
inspirare
spirea
spirande
sker ej i hast
skall jag hoppa
eller stå kvar
oftast ser vi den enda lösningen vara action
aktivitet
aktiv
vara aktiv
fråga dig
vad händer då jag står kvar
är stilla
väntar in
det egentliga
är
*
(intighet)
tomma är mina händer
lågan slocknad
i en stund av evig
tomma
lyfter jag dem till
andas
blåser in
tonen vibrerar vida
tomhet
vacker
fylld
så jag längtar till
intighet
lyft minnena ur mitt blod
ur mina ådror
låt mig sjunga soldansens vackra
månsilversteg
en gång
gong gong
i livet för dig
så skall tingshas ljuda
mitt klangväsen stiga fram
för
dig
ensamvandrare
*
giktbrutna fingrar
biktbrutna fingrar
ord vilka åter får mig att undra, kan ej skriva dem annorlunda än att söka återge bilden vilken stiger fram. det hela inleddes med att jag såg händer i bön i sökandet att avsäga sig det egna, den egna hjärtvägen. biktens ok eller dok i den bemärkelse den existerade bakåt. ändå ser jag den leva även idag, omedvetet
denna ständiga upplevelse de flesta lever med att de gör fel då de följer sitt hjärta
detta vridande av händer av fingrar till dess lederna blir förvridna
nästintill går av
ju mer händerna vrids
ju mer liknar de klor
förgråten skönhet
ett ansikte gråtande synes
med ens befinner jag mig i jorden
under marken
de fördämda strömmarna
fördömda
vägar
fördömelse uttalad av okunskap
så befinner jag mig i kroppens rening
specifikt i njurarna och urinvägarna
och därigenom kommer ordet giktbruten
en smärta vilken är stark
smärtan över detta fördömdas kval
gikt eller njursvikt leder till hjärtsvikt
och då är sambandet i bilden helt klart
ja, jag ser klolika varelser vilka bär mantlar trasiga
mantlarna är spindelnät, en gång vackra
jag är fylld av förvissning att helande ljuset bär förmåga till helande av dessa
jag vet att allt förvrängt kan förlösas genom den allvida kärlekens kraft
vi är flödena
energierna vilka strömmar ur denna kraft
vi är i bejakelsen av oss
helandeströmmar
detta oss är
helheten
däri består en stor del av smärtan för många av oss
vi upplever denna helhet så starkt och
samtidigt gör detta att vi lever i en slags mänsklig avskildhet
vi upplever de kåt oss säga klolikas smärta
och kanske är det så att vi är defibrillatorer
eller dialyser
att vi är filtreringar
genomfartskanaler
vilka löser upp
fördämningar
vallar
vilka så att säga smörjer
dammluckorna
för att åter släppa haven fria
floderna fria
kanske
är det så
så är det
men det är inte i människovärlden tillåtet säga så, det ses vara självhävdelse att säga sig bära allts smärta, smärta måste alltid vara den egna på grund av olika händelser, det är den egentliga hädelsen att ej tillstå sitt gudomliga väsen
och det är ett tillstånd vilket lindas runt barnet med ståltråd i vaggan
ja det är en märklig pendel
å ena sidan är det stort att bli martyr
å andra sidan är det fasansfullt och undvikandebart
vem vill vara martyr
och denna smärta är den smärta alla martyrer egentligen upplevt
så vari ligger självhävdelsen i den sunda martyrviljan
det är faktiskt två bilder vilka beskriver helhetens verkan samt delens utverkan
att bära allts smärta är upplevandet av oss
att se smärtan vara min på grund av det vilket händer mig är låt oss säga osund självhävdelse
i det senare fallet leder det ofta till tycka synd om sig
tyck synd om mig
samt i ett längregående skede få omgivningen att tycka synd om och få dåligt samvete för att, och där är den så kallade onda cirkeln igång- det är negationen av martyren, martyren har blivit ett begreppsscenario – en vandrande smärtkropp
i den mänskliga
människotillvaron måste insikten infinna sig att skulden är borttagen
därigenom är människan det hon är
hon är helandeljus
väljer hon att fortfara att vrida sina fingrar varv efter varv
förblir hon en smärtkropp
därigenom att skulden är borttagen ger det inte människan tillåtelse att springa runt likt en rasande furie
den enda hon raserar i förstone är sig själv
och det ger henne en oerhörd egensmärta
men hon rasar in i helhetens välviljande händers kärlek
människan måste söka minnas att straffdomen ej är en existens
så låt edra fingerblommor
blomma
i vårljus
*
(inträngd)
kroppen min
inträngd i ett hörn
har
mist förmågan ta mig ut
orkeslös
flyter ut
smälter
en snögubbe vacker står i trädgårdhavets
sidenjordar
var natt strör stjärnfolken strålandeljus
blåsilvrande purpur
violflammande
var dag strålar snögubben
sjunker sakta
samman
smälter
undan
bort
akta dina steg
det är
en vacker snödroppe vid trädets fötter
*
ytterligare ord vilka stiger fram är
depraverande
depraverad
ser droppar falla tungt ur trädfingrar
människans tanke
droppar
depraverande
runt dessa ord lever ord liknande förstörd förfall osund omoralisk
jag upplever svika sitt själv
ser ett träd med isdroppar stjärnor knoppar pärlor
strålande varmt
hur tankar
depraverande
gör trädet orkeslöst
ljudet vilket uppstår då dropparna möter marken
är ihåligt
ödsligt
(Eken och tårpilen)(trädmöte)
ser droppar falla tungt ur träds fingrar
ser du eken huru den sträcker sig vida
huru den sträcker fingrar ut
kronblommande
stjärnor
pärlor
blad öppnas
sakta
strålande
ser du ekens bjudande händer
droppar
ser du bäckens ringlande
porlande glädje
sprödstark är hennes stam
hon tar emot gråterskornas tårar
de gråter över lämnade
steg
hon tvagar tårar i hjärtats tempellund
bugar sig ömt
över bäcken
ser du tårpilen
droppar
stiga
ser du eken
huru deras händer famnar om
i kärlek
*
depraverande
ja jag ser människans inre bli en slemmig massa en grynig massa vilken flyter ut
så förändras bilden
jag ser äppelträdet stiga ur eken
ser bladens pärlor
knoppar
strålande
blommorna och frukterna
hur frukter nu faller till marken
händer plockar dem
med mildhand stryker dem rena
lägger dem i långkjolens famn eller förklädet vilket är en korg
kniv delar äpplen och stjärnan
kärnhuset
stjärnhuset i mitten synes tydligt
äppelmosvagga väntar
äppelbitar
kokas mjuka
vaggas i vaggan
äppelmos vackerfärgat ser jag
och vet
att tankar har renats av inre stjärnljus
*
giktbrutna
biktbrutna fingrar
(därför)
mina leder smärtar mig så viskade marker
alltför många vallar har byggts
källor stängts inne
dammar med
luckor
gistna
drömmer ännu solvingars solblad
vid podiet sitta svartrockars bistra
uppsyner
vi har hört dig säga
det vilket ej skall
sägas
bikta
dig
er känn
av säg
dig
orden
de sanna sökte de lyfta ur
tigande
såg
ögonpilar
milda
genom deras flyende
inför det sanna
lägg så bevisen
bevisbördan din på bordet
tigande såg ögonpilar milda genom
deras orosmoln
det kan jag ej
vare sig fly mitt inre eller väcka orosmoln
gör det ni vill ur ert måste
de lade tigandes händer på bordet
slog sönder fingrar
ur strömmande
blod
vek rosenblad ut
vingar
spred doften
av är
långt om länge
såg de
tigandes ögonpilar
helade
flykten
oron
ur moln lyfte tolv vita svanar
ur dem tolv tranor
svepte hav
dropphängen
pärlade
fångstnät
vittrade
delfiner steg ur
stjärndroppar
världsvida steg höga sånger tysta
jag är jorden
den pärla
outsägligt vacker
du
en gång såg
nu
ser
därför kan jag ej överge dig
mitt barn
*
(ögonvagga)
smärtregnen sköljer mitt vidöppna
mina marker svedda
osedda
kvider
kvidandestämma spricker
sju fåglar bär
tråden
tråden
väves
pärlljus strös i
ögon
brunnar djupa
viskar
kom
kom
står på kanten
eko stiger
kom
kom
smärtregnen blir stilla
i mitt stilla
vajande
vajande
kropp
vindar mjuka
solregn
sveper
regnbågscirkel
andas
vingljus
lägger varsamt min hand i sin
kom
vandrerska
kanten lockandevacker
släpper
fotsteg
jag vilar i din ögonvagga
med min hand
i din
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar