persienn
per i sienne
per anno noll
per siande
per siande de
vad är de, är de ett utanför är de, ett bortanför eller nära
är per genom eller vad är per
är per periskopet
är persiennen en fråga ett ögonlock
persiennen är vita ränder
sammansatta till skydd
till skuggivan
revben är skydd är skuggivan
rev ben
rev benen
benen är mineral
klippan är mineral
rev är klippor
persienn
plattor etsade rör sinande inre erinring närmare nära
perser
ökensol
ökenvind
beduiner
bed
undiner
vattenströmmar stiger ur sand
porlar
strömmar sjunger når hav
stiger upp ur hav
bäckar porlar
grönskande länder hennes stigar
lammen bräker fåren
följer vallarens stav
persian skänker värme i vinterstormars kyla
vadan kommer dessa ord ur persienn
persiennen är en slags gardin
ger skydd för sol för skugga så är det
trådar, persiennsnören är trädda i
snörena kan brista på en sida, gå sönder
med ens ligger en solfjäder utbredd i fönstret
med ens befinner du dig hos konkubinen eller
geishan med mandelögon
allt detta nynnade persiennen
har det en mening
allt har en mening
i skrivandet av persian såg jag persianpälsar
huttrade ty jag minns vagt varifrån de kommer
ändå är det så att jag märkt att orden målar djupare skikt
då jag ej rör dem, tar bort dylika ting
ja; det är så lätt att lägga in värderingar i skrivandet
eller begynna försvara sig
jag undrar
varför vi måste söka alla dessa förklaringar
vilka endast förorsakar en enorm trötthet
men nog är det så att
jag finner det mycket sorgligt allt det vilket människan företagit sig
i sitt människoförglömmande
min förhoppning är
att det är en mening fylld i det
sorgevind
vaggar smärta i uppvikta bröst
smärta
smärta
andas ut
andas in kvällsvindens mjuka vingar
följ dess tonande
stämma
in i aftonvindens sköljandehänder
gnistor stiga
falla ned
in i markers
kärleks händer
stigande klanger
visar
smärtans steg in i helandevävande
mening
sorgeband runt min panna
är i natten pärlljus
sorgband
om bröstkrage
kavajslag
en svart bård
svartband
varför fästes sorgbandet
varför bands sorgen fast varför fästes sorgebandet med säkerhetsnål svart
säkerhets nål
sorgevind sitter i trädets krona
varför
binder ni mina vingar så hårt
ser din smärta gör jag
det enda jag ber
är
låt mig vagga din smärta fri
så många frågar med bekymranshänder
med sorgsenhet
varför sker sådan myckenhet runt den enes men icke den andres steg
vad kan jag svara dig
kanske;
därför att vi skall se
uppleva tillitens oändligvida mantel
leva i förvissningsljus
så
skall jag då sitta med ansiktet vänt in i slagskeppens kanonader
till viss del
förvänta dig inte kanonkulor
vänta ej
se
se
bearbeta dig och se därigenom
visshet
gudomens kulregn öppnas
du allt är inte utom
det skrivs utomjordisk tillvaro
finns den eller ej
det görs de mest skrämmande scenarion
först gjordes jorden skrämmande
nu görs det så kallade utom skrämmande
så bebos dessa utomjordiska platser av strateger
intellekt starkare än människan
ja det är väl tämligen solklart
människan har ju avskilt sig från den gudomliga intelligensen
varför skall det ej finnas så kallade utomjordingar
levande väsen på planeter
i stjärnvärldar
i drömvärldar
en gång såg människan
en människa en själ
denna så vackra jordepärla
glöm ej
allt är allts
allt är allt
alltet andas allt
allt andas alltet
i cirkelns mitt
andas liv
allt är cirkeln
cirkeln är allt
universum
plejadernas sånger ljuder i valars djupa röster i havens sång
i delfiners djupa stämmor
stiger vishet
visdoms sång
sfäriska tonande fingrar
rör vid
allt
*
(silvergunga)
silvergunga
i den stora vida
askens kronhänder
stannar
blixt
stilla
sitt upp min sköna
jag ser mig om
frågande
jag
vem
jag
asken rister sina frostgnistor
ser du klarare nu
med ljus i ögonfingrar
sitt upp min sköna
jag sitter i silvergunga
svingas av silvervinden
in i hennes ögonfamns bejakelsehänder
*
(i en stund av ingivelse)
en man satt vid solstrand
solfingrar rörde vid
strängar
solharpa
ljöd
i
solvind
vindan spann
soltrådar
vandrade till havet med drömbjällror
stranden hörde mina steg i mötandetonande
stranden formade eldskålen med elden eller
solögon vackra slöts sakta om
älskade sätt dig här
jag har gömda ord
att säga till dig
nej
fly inte
våga kom
stanna
sätt dig här framför mig
se hur vackra vi
glöder
sträckte ut handen
fingrars längtan
mötte
luft
märkte vinterängderna runt mig
istäcke höljandes hav
ändå ljöd sånger djupa
kom de från
mitt bröst
bäckar porlade
smälte
is
i en stund av ingivelse
steg jag in i det röda havet
såg hur
det svartnade
svartnade
i svärta stod jag
allt
stelare
en väg
en färdväg
genom
stanna bild
stanna
kom loss
lossa
dig
reva i himlar vidgas
jag är
ett rev
regnmantel slutes om
hav
hav vackra omslut mig
mitt hjärta blöder ymnigt
hav
fötröstan
hav
river
sorgevind vaggar mitt inre
när jag lever med
aldrig
mer
rinner livet ut ur
sakta inte fort
sakta
sorgeband runt panna
när jag lever med detta
jag behöver dig
leendeljusa läppar
ögondrömmande
viskapande brister
låt mig
våga
våga viska
jag behöver din närhet
du går bort du finns ej
är ett ejfinns
det dånar fruktansvärt
en trumma taktfast
åror
klyver
hav
hav vackra
hav förtröstan
segels vita ark spänns
vita stärkta skjortbröst pöser
taktfast ljuder trumma
luckor far upp
rullgardiner
svartkulor
slungas
slungas
hon står i mitten
med ansikte vänt in
i kanonadernas dånande
krut
krutdoftande
havet kokar
havsfolken rör i den stora grytan
tärnor
vaggar vind
kulor svarta
stiger
stiger
sidor vikes ut
vid
ansiktsmöte
*
du ropar till ökenvinden
varför ropar du
vad är ökenvinden
ökenvinden du vackra är den ende vilken kan bränna rent mitt bröst
bränna rent mina händer
från allt det vilket ger mig smärta
jag blöder
ymnigt
hur länge skall jag lyckas hålla vingarna samman
i denna förtvivlans dal
jag ser öknars skönhet
upprepade gånger
ser sanden
sandhaven
vågorna
och vet att i dessa händer är många tecken skrivna
eldtecken
ja
ökensolen bränner rent
ökenvinden höjer hettan
skimrande
vibrerande
dallrande är luften av hettan
denna hetta är bilden av slöjan
därav de ständiga bilderna av vita benrester
mineraltanken
huvudtanken är renad från köttslig avskildhet
*
(spillkråkan)
strödde ut ärter
i förhoppning att
de skulle gro
spillkråkan lyfte ut sina drillar
lyft dina steg ur sugande lertyngdas tunga
*
dagen är solvindars händer
kupas kring
allt
droppar porlar
smältande
skönhet
skirblå slöjor bredes ut
andas
andas
solharpan sjunger
klangfjärilar
solvindar
solharpa
solvindar
solsånger
droppar släpper
virvlar
leendeljusa ansikten
klanger stiga ur
klangfjärilar rör vid stängda
*
(glödhänder)
jag ropar med tyststämma till dig
ökenvinden
riddare av alla sandblad
sand blads tavlor
bränn mina händer rena
befria mig från allt icke jag gjort
alla de gånger
jag slöt handen blindande runt mitt hjärta
i brist av
mod
alla de gånger jag låtit var svepa ut är
oh ökenvind
vackra
rör vid mina ögon
låt mig
virvla
i
för en stund
för
en
blick av ögon
*
*
*
jag ropar med tyststämma till dig
ökenvinden
du ropar till mig
rakt in i min hjärtgård
så vem är jag då
du är den vilken förmår
glödga mina händer
du upplever
min väg
du målar den i silverskivas ansikte
var natt är jag slöjor
böljande i
hennes dans
du är den vilken skriver orden
i sanden
du är
den
den är jag
vad ser du
svedjemarker
hjärtblad
stiger
klangfjärilar
lyfter röd sand
det ser
du
dina händer
ditt
händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar