palats byggda
i grönskande öga
pelare
bärvalv
bågar
fontäners fingerljuskaskader
i solvinda lades ord
samspråkande
de kunde samtalets konst
trappa lagd av marmorblock
mattade av steg
så många
hade
ställts
ställts ställda till doms av andra
havet såg
såg med alltmer sänkta ögonlock
väntade
såg in i deras ögon för liv
insåg
tröttades
svepte allt i sin famn
av kärlek
på marmortrappa syntes hon ligga
långa kjolar
böljande hav
håret
håret strömmade havssköljan
vänster vinge höll hon lätt över bröst
höger vinge lyfte hon till strimma
når du
min stämma
*
så ljusnära sjunger människan sångerna
ändå
skuggar de ögonen
vänder kappan in och ut
ut och in
vindsegel över sköljande isar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar