den 25 januari 2011

sarkasmerande
sarkasm
fördolt tal i människovärld
varför gör det sarkastiska leendet så stor skada
varför förstår ej
känner barnet ej igen sarkasm
satir


det hör ej hemma i barnets värld
den värld vilken är allt
där talas orden


där är orden öppna vingar
fyllda med doft


lev med vad doften är
det är att älska utan gengäld
utan synlig ersättning


den ersättning vilken lever i doft av


är visheten i kretsen


sarkasm är skärande oslipade knivar
de knivarna gör mer skada än den slipade eggen


sarkasm är ett av de farligaste giften i människovärlden
om icke det farligaste


satir ligger nära satyr
satiren är inte fruktbärande
fruktbar
det är mer, leder mer till plantans vissnande
satyr stiger fram upprepade gånger under skrivandet, vilket förvånar mig. samtidigt ser jag till hälften människa till hälften djur. att vara hälften djur hälften människa, beskriver icke detta det så kallade lägre samt högre jaget. nåväl jag undrar varför orden ligger nära, varför satyren omfamnar kupar handen runt satiren.
så ser jag satyrer dansa
dessa förknippas i mytologin med dionysos, med fruktbarhet
kanske är det så
fruktbarhet, det vill säga könsmognad eller befruktning är icke i barnets värld allvärlden under de fysiska barnåren. det är svårt stanna i dessa bilder ty jag skriver befruktning och ser hur välgörande ett befruktande samtal är, hur välgörande en befruktande gärning är, hur god eller gott ett befruktande liv är. men det är inte det jag ser, barnet är inte moget att föda barn, fysiskt. barnet är barn är allt. omges barn med satir, sarkasm vissnar barnet, satyren vilken är nära dionysos väcker det vissnade
däri ligger orden nära varandra
satyren förlöser det förvridna vilket barnet icke kan uppleva/känna igen eller förstå eftersom det ej existerar i barnets värld.


i natten såg jag havet
såg fångstnätet kastas ut
såg fiskar fångas
nätet dras upp
det hängde i en ”kran”
en stor nätdroppe
min upplevelse var att alla sprattlande rörelser drogs samman
märkligt nog är nätet här ett fokuseringsredskap
nätet hänger där
rörelsen stillnar
och så knyts knuten upp
tråden andas fri i dragskon
fiskarna släpps fria


i nästa sekvens ser jag det stora getingboet vilket levde i skogsbacken
stort som en fotboll
getingboet hängde i en tunn gren/kvist
ytterst på spetsen
getingar flög in och ut
detta var i höstens andning så det var lätt följa dem
var gång solen rörde vid vingar
skimrade vingarna


ett tunt strå
på spetsen
hänger
tyngd
men denna spets förmår bära
ty den stretar ej emot
den sviktar i bemärkelsen är medböjlig
är mjukföljande


mjukföljande är träd gräs berg
ja, berg
allt är mjukföljande
det finns väsen vilka stretar emot
månget människoöga stretar emot
i denna natt förs jag till bergsmassiv, kedjor
så vackra är de
runda spetsiga höga
omslingrande man och kvinna i skönhet


marker runt andas snö
alperna är detta
ser stenbockar skutta berg
ser hur lätt de tar sig upp
hinder förekommer ej
dessa stenbockar kan balansera på en minimal yta en pennudd
en spets


ser denna pennudd
denna spets
och hör


vi måste renodla orden


en gång var orden rena
de har besprutats
de har behov av renodling
dock icke för att ta bort ordliven


ser hur lätt de tar sig upp
hinder förekommer ej
dessa stenbockar kan balansera på en minimal yta en pennudd
en spets
så ser jag dem vips i dalen
djupt in i dalen
eller ned


då vi hör dal och ned föreställer vi oss med ens en djup humörsdalgång


men stenbocken visar oss
den betar i dalen
den vet grönskan
den spirande grönskan


tog mig för att läsa en beskrivning av stenbocken, det stod att i gammal folktro ansågs stenbocken vara helande, det föranledde att den nästintill utrotades – människan slaktade dem.


min upplevelse är att de människorna ej hade behövt slakta stenbocken
det de människorna skulle ha behövt var att se
lyssna
samt höra stenbockens berättarljus
hela stenbockens leverne visar balanseringens skönhet


mer och mer
egentligen har jag alltid vetat
alla dessa gränser
murar
barriärer vilka byggs
det måste ha funnits en orsak varför borgen var omgiven av en mur
en vallgrav med porlande vatten samt en vinschbrygga
hör du kugghjulen
kedjornas sång
hör du hovarnas klapprande över bron
bro är länken till
åt vilket håll du än vänder dig så strå du vänd till


borgen samt muren byggdes av stenar murades samman
ett stelt regelverk egentligen
ofta både dragiga och kyliga
kanske innehade de större förmåga till värmandehänder då


för att det hårda ej skulle erövra allt vilar borgen egentligen i vallgravens vattenhänder


mer och mer
egentligen har jag alltid vetat
alla dessa gränser
murar
barriärer vilka byggs
förorsakar obalansen
vittrar de
löses dessa upp
är det gränslösa i andning
i detta lever balansen naturligt
du behöver ej balansera på spänd eller slak lina med avgrunden under dig
du kan vandra stigfinnargång
varje steg är finnande
eller mer mötandesvarande
ja
ju mer vi avskärmar oss söker bestå i delen eller detaljen desto mer fordras det av oss
av vår balansförmåga


i allt synes detta
haven
himlarna
elden
luften
de viskar
vi viskar


jag ser mödrar
jag ser fäder
i allt lever mödrar
lever fäder
store andemoder kvinna
store andefader man
havens moder
havens fader
luftens eldens
allts mödrar
allts fäder


jordens moder
jordens fader
hon jordens moder gör allt det mödrar gör
han jordens fader gör allt det fäder gör
han fadern ”leder utåt” strålar – är vägvisare
hon modern ”leder inåt” hjärtat


barn lever runt alla dessa mödrar alla desa fäder
barn
barn vilka lever och tillåts leva i själens alla färger
alla själens färger; lycka glädje fnittersteg
ledsnad, morrandeilska stampsteg
vad gör då mödrar
vad gör då fäder
slår de barnen med blixtar samt stormar
nej
det är väl snarare så att dessa blixtar samt stormar
är
barnens lekar
lekar, bus samt uppsåt
barn gör ej detta för att skada
vad gör mödrar då
vad gör fäder då
de ger barnen redskap till hanterande av leken


*
(Stenbock)
kedjor ligga sömndruckna
vågande rörelse
somliga rundamjuka
somliga spetsiga


i detta nu synes vitstigar
i detta nu synes hennes händer svepa dimma


stenbock
med lätta steg klättrar du
balanserar


är i dalen där alprosen växa
du är djupt ned i dalen in
du vet dalens spirande grönska


med lätta steg klättrar du till spets från spets
till reva från reva
till hänge från hänge
dina steg är i
du ser för
genom
är


stenbock
med lätta steg klättrar du
balansering
vitsteg


når klippans topp
spets


i detta nu lyfter hennes händer dimma
jag lägger mitt hjärta
till ditt
mjuka
helandeljus


kedjor
andas
solstigan
*
(nätdroppe)
i det rena ljuset andas liv
icke täckta
icke
förtäckta
tal
rörelser
icke satir eller
sarkasm


så främmande för barnet
så illagörande


i det rena ljuset gråter ej molnen över
sarkasmens oslipade egg


havet
havets yta är pudrat med pärlor
kanske musslor slutna har öppnat vingar
kanske pärlor stigit upp


båt seglar träddoftande


arm
vinge
höger
från hjärta fram bak i
vidbågsrörelse
släpper
nät


nät når yta med mötessång
mjukföljande
svischande


täcker nätet ytan
utspridd sprattelrörelse
dras samman av


arm
vinge
vänster
vidbågsrörelse bakifrån fram
till hjärta
lyfter
nät


cirkelfullbordan strålar
sjööga


vasstrå lutar sig fram
i fingertoppsspets håller
strå droppe


nät


pärlor skimrar
glimmar
mjukt
sammanandning


bidar stilla
händer


havshänder solhänder
knyter upp knut


linan tråden glider fri i dragsko
den vassa eggen skär rent
illagörande kanter variga
av oslipad egg


droppe
nät
öppnas


ljusvingar
rör vid
hav
*
(mjukpenslar)
han
hon


är en världsvandrare
vandrar genom
med mjuka penslar


borstar de utan att skrämma
ut


gränser
barriärer




pudrar
helandestoff
stjärnstoff


med mjuka ögonvingars
doft


väcker de


sömn


ljusvärme förenad
skimrar
*


(du ansiktslöse)


du ansiktslöse älskade
jag vände mitt ansikte in i skådande


till skådande för


molnen seglade
seglade




sjönk allt närmre ja jag vet




molnen
är alltid
närmre


molnen seglar
är
upplevde en mjukfamn
molnen skylde mig
för att


ett
av molnen
steg närmre


molnet
du ansiktslöse älskade


våra läppar
snuddade vid varandra


molnet bad mig stanna
vår vandring är ännu
outforskad evig