jag bugar mig – inte för att vika
undan min blick
kanske för att lyssna till dina
fotklanger
jag bugar mig
inte för att dyrka
jag bugar mig i trohet inför dig
inför mig
inför
livet
innebördsgesten buga är väl värd
att leva med
så tydligt synes den i dessa
stunder
vari snödroppar sakta stiger fram
ur hennes händer
varför skall vi se in i hjärtat
då fingrarna är avskurna från
hjärtats ord
Momos(skuld) gycklarnas gud eller
satirens och hånets gud, son till Nyx(natten)
frågade Hefaistos varför han inte satte in
lådor i bröstet på människorna, så man kunde öppna lådorna samt se människornas
önskningar
jag kan se hans fråga
ändå undrar jag
varför skall vi se in i hjärtat
då fingrarna är avskurna från
hjärtats ord
och jag vet att hjärtan i dessa
stunder är vidgade
fingerögon
däri fingrar blöder
tills det är
fullbordat
då skall träden bära smaragdblad
samt blommande rubiner
hennes hud
skall skimra i safirens vackra
klara blå
människor skall vandra
sida vid sida
vidsida
varför väver spindelmor
varför väver
väv
er
minns bilden av spindelkokonger i
gräset
ser spindelbarnen
ser trådar
ser runda vävar
cirklar
rundlar
så ser jag spindelkokonger
kokonger
fjärilar flyga ut
in i solvinden
rör vid blommor
vid
allt
ser kokonger
knoppar
knoppar vilka vidgas
viker ut
vecklar ut blad
bladen är blad
är vingar
så ser jag kalven
fölet
ur
en kokong
nej kanske en säck
en fostersäck
ser barnet
allt är till viss del i
begynnelsen i
kokonger
det rena ljuset väver dessa
kokonger
med ens stiger åter ordet
sakraleld fram
vad ser jag
jag ser ett fat
nästintill plant
ett runt fat
med en brinnande eld vilken är en
enhetlig vit låga
jag ser regndroppar falla
dimma stiga
ur detta eldtöcken
av sakraleldens värme samt ljus
stiga
skrider
svävar gestaltbilder
vilka sakta förtätas
människor skall vandra
sida vid sida
vidsida
därför
väv
er
spindelmor
*
(anmodansfri)
hon vände sitt ansikte in i
natten
blad regnade glödgade in i
markens händer
utan anmodan bär
hennes fötter vägen
mossan sträcker fram sina händer
kroppen är stilla i sömnbädds
mjuka dun
glödblad vackra
stjärnblad
sprider värme
i nattens indigoblå vita
helt stilla i sömn vilar ett
kvinnoblad
glödbladen ur
himlaskogarna
trädsalars
mjuka ansikte
samlas i en glödande pupill
irisfältets cirkel är viloblå
hennes fötter bär
glöden
tanken väver ur hjärtats glöd
drömslöja lägges över hennes
ansikte
ett träd böjer sig till
rör vid kolen
blåser
andas
hon är lågan vilken
följer
hon vände sitt ansikte in i
natten
blad regnade glödgade in i
markens händer
utan anmodan bär hennes fötter
vägen
