idag
mötte jag
en domherre
frågan är om
det är en
dom
herre
domherren kvittrar vindsilver
mina ögon
ljudar
du är
mitt röda bröst
droger ger abstinens
droger är beroendeframkallande
en del av drogerna är till behov
tillfredsställande
tillfredsställande i den bemärkelsen att drogerna
öppnar vägar för helande
eller
helar
jag vet att man kan få abstinens – jag kan få har fått – abstinens av – människoabstinens; frågar mig huruvida denna abstinens någonsin upphör eller om den avser slita och dra i stycken utan ände
människoabstinens är fruktansvärd.
de fann en väg till förvaring
hur de fann denna väg utkom ur deras lyssnande erfarenhet
de såg grödan växa i jordmoders händer
de värnade
vårdade
grödans växande
till vinterns behov
till livs behov
de värnade vårdade – detta utan kvävande
stenar rullade ned inför deras fötter
stenar steg upp ur jorden
de hörde stenar förtälja dem
grunden
ur träd steg virke
träden visade dem hur
ur bergens ådror steg järn
och bergsfolken visade dem hur
de murade grunden på det sätt de visades
de spikade bräderna så som de visades
fyllde med jord
sprickor och prång
de byggde inte en ark till skörden
de byggde en jordkällare
taket var runt
med ett rör instucket till luftandning
på det runda taket
kullen växte gräs
böljande skönhet
då solen smekte gräset skimrade gräset silverglans
de skördade grödan
och bäddade in den i jordkällaren
så
som
de visades
jordkällare kanske utkom ur
längtan till att bygga
jordgrund
och denna grund är mening
meningsinnebörd.
i dessa förvarade de rötter
saft sylt och annat smått och gott
skogsmusen tyckte mycket om att de lyssnade
så har vi nästan spegelhus
sakral
helgat varde ditt namn
sakraleld
den elden är ren
sakraleld
eldtöcken
ser in i den släckta elden
en elddrake har lindat rullat sig samman, sover vakande med eldens väsen
ett eldnystan av eldgarn
slocknad eld är ej slocknad
den elden vakar med elden ty den värmer din boning
din boplats
den upplyser din boplats
elden skänker hemtrevnad
bär du denna eld i dina händer kan du vara säker på
vara i fullkomlig förvissning om att den ej bränner dina händer
kanske spärrar du upp ögonen nu sägandes; det är väl klart att eldar bränns.
jag upprepar var i din förvissning i din visshet, var fingervärn runt elden
det var en gång en eld
elden brann med höga lågor
så vackra dansar dessa eldslöjor
armar är lyftade över huvud
ansikten skimrar bak skira
eldblad
kroppen böljar
detta är formen av en ellips
gnistor
gnistfåglar
stiger
gnistor är
svävande
rörelse
myggdans i sommarnatt
berättarfolken
de delade brödet och åt det
berättarfolken delar orden
bjuder
tar emot
bjuder tar emot
böljande är berättarvågen
ringar vilka andas in och ut i varandra
lemniskatadans
böljande är berättarvågen
mjuk rörlig levande
ser du
danserskorna i mitten
männen i cirkel om
eldcirkel, de benämnde denna cirkel för den heliga eldcirkeln
sakta rullar de sig samman
glödande pulsandning
böljande glöd
de vakar i natten med barnsången i sina bröst
sakraleld
hur många gånger har jag blickat in i elden och varför skall jag skall jag räkna dem alla räkna gångerna
jag säger att elden är gyllene
mät inte eldens väsensurkälla med de ögon du innehar idag
jag säger att elden är gyllene
i denna stund söker jag silverstrimmor
och vid ett visst stadium andas elden blåsilvrande
betyder detta att hettan har kylts
inte alls
den stiger
vatten
dunstar ut
ur
markerna
allt blir
eldtöcken
det vilket dunstar är formen
sakralsjälen stiger
stiger fram ur månhavs solglöd
se hur molnen
löper
löper i varandra
hur luften
stiger in i moln
vindskepp seglar
i
luftens hav
skepp med våra ljushyade
drömmar
av
pärlemormolns
purpurvita
violljus
*
människan försöker kontrollera det mesta, förenkla det mesta – språk – liv
vi kan ej förenkla det mesta till detta knappnålshuvud. visst kan skönheten rymmas där i teorin, även knappnålshuvudet har ett vidgat perspektiv. människans förenklingsprinciper snärjer henne, leder henne långt bort från ursprunget, källan.
det förenklade språket gör ej tillvaron mer förståelig.
då du möter blomman i ängen börjar du inte se blomman i beståndsdelar i atomer i teoretisk vetenskap. du möter blomman utan anmärkning. du andas in ängens skönhet.
jag kan ej lära dig måla
det är teori
jag kan medverka till att du ser dina redskap
inspirera dig till mod
inspirera dig för att du skall våga riva motståndsmuren.
*
prana
är ett mycket vackert ord för livsprincip
prana är ej teori det hör du redan i ordets klangstämma
det är praktisk vetenskaps erfarenhet, vilken leder dig in i klar sikt.
det förenklade
tillverkar spärrar vilka du sedan måste planera, ränksmida för att kringgå.
(midnattsblått svandun)
för att de ej skulle uppslukas
sattes de i midnattsblå svandun, detta svandun är himlabaldakinens skirhinna. den vilken är för att människorna skall tro att det är en himmel – en himmel vilken är ovan dem. det var inte alls av elakhet det blev så att den spändes för att skapa tro. det var mer så att samtidigt planterades ett utforskarfrö i dem. hade de stannat en sekund en strimsekund kanske de hade sett det barn ser, denna baldakin var och är en svänggunga en sving - gunga. barn vet att sitter man i gungan så gungar man, i den ena stunden når tåbladen himlen i den andra jorden. barn lägger ofta huvudet på sned samt iakttager vuxenvisa då de säger himlen där uppe eller rymden kanske. barnet undrar i sitt inre varför vänder de ansiktet uppåt lutar huvudet så mycket bakåt att de nästan ramlar eller nacken går av. vi är ju i himlarna och jorden. barnet gungar vidare i leendeljusa rörelser. nej, det är inte så att barn tycker att vuxna är dumma, de bara undrar varför allt är så komplicerat, det kan väl vem som helst se utan att ramla bakåt i fallgropen, fångstfällan, tanken kanske ropar ska vi leka kurragömma eller trädkull; träd in i kullen. det är väl snarare så att vuxna tycker barn är dumma – ja, så som vuxna ser det dumma. att vi inte har blivit kloka inte kloka, ja se bara hur det kan bli, frågan är vem som är klok, ugglemor är klok.
inte en av oss är dum eller inte klok, ibland är den ene det den andre är och förresten hur kan de jämföra allt, jämföra med varandra, vara varandras måttstockar – hur skall det gå till, det är ju en mängd av svirrande dammkorn.
dammen är vacker
dammen med de röda fiskarna, med de långa fenorna
vilka brukar flyga för barnet
skyndsamt dyker de in i dammen då de hör storstövlarna. fiskar kan inte flyga, märkligt det finns ju flygfiskar. ja de hoppar i vida bågar. båg säger de också är lureri och vad är allt detta om inte båg.
barnen vet allt det vuxenstor tror att barnet inte vet för se barnet har inte pansarhud, barnet är verkligen allt. annorlunda kan det inte vara, hur skall barnet annars samla information och jämföra med det barnet förde med sig i hjärtryggsäcken. bär man ryggsäcken på ryggen – ja kanske det, denna är en annorlunda ryggsäck. det går ju inte att jämföra ryggsäckar med dessa begrepp hela tiden. det är ju begreppen vi benar ut. jag vill inte sätta ett ben i halsen det är så jobbigt fasansfullt att hosta och försöka få loss det. tårarna rinner det gör ont i halsen och har jag otur vänder de mig upp och ned och dunkar mig i ryggen. en gång såg jag en farfar, han åt fisk – denna farfar hade bara en tand i munnen – så besynnerligt och tänk vad många guldpengar han har fått av tandfen. ja jag vet för längesedan var det kopparslantar – femöringar. de lade de på den dödes ögon också så resan skulle gå bra. hade de sett lite längre där vid porten med den skira slöjan hade de sett den döde vinka, den döde var vid liv det var bara kroppen som låg där och den var ju inte lik den vi kände – undrar varför det heter lik det är ju att se likadan ut och här är lik en död. ordhieroglyferna är märkliga tingestar. farfadern är det jag nämnde – jo han åt fisk. stoppade in tuggan från höger och spottade ut benet från vänster. ja det såg ju ut att vara ett simmande ben eller ett glidande ben. spännande var det.
och spännande var det är det att besöka dammen. ibland brukar jag segla i en näckros vida, kanske är en av de röda fiskarna med långa böljande fenor fjärilen vilken drar mitt spann. jag brukar sitta helt nära kanten, jag tycker om att se stenarna glimma i vattnet, de gör så i det rena, glittrar tindrar. det vuxenstor inte har en aning om är att jag brukar dansa med vattenfolken, undinerna, vi brukar fnissa så pärlor stiger upp till ytan, bubblor kallas det visst. det är vackert där vid dammen, undrar du vart jag seglarflyger med näckrosen – det kan du undra, det är lite olika samma för allt är ju allt. brukar sitta helt nära kanten känna med händerna hur stenar, stenringen blir varm av solhänder. eldar har stenringar, eldcirkel, det har vatten också och de är heliga. dessa platser tycker om barns rena ögon ja, det finns vuxenstora vilka kan släppa det där – förståndet och egentligen är det ju förståndet vilket möjliggör nåja det är en annan visa. det är fint där vid dammen, det långa böljande gräset vilket bäddar in dammen. det är länge sedan en frustande gräsklippare kördes där för se dammen är glömd. jag vet var den är. gräset böljar och doften – den är sommarljus under mina bara fötter. fåglar brukar landa då dyker fiskarna i ett huj närmre botten djupet, fåglarna skvätter vatten droppar bubblorna vi lyfte, sylferna i gräsängen fnittrar och lägger dropparna pärlorna bubblorna i salamandrars händer, det är i den stunden det blir så där vackert, dimman sveper in oss
den dammen har följt mig genom mina vandringar och kanske är den en önskedamm
vad var det jag inledde med
skymningen stiger in
dagblomman sluter blad
soldroppar
sprider värme
i
månhav
månmoder har följt solen stigar i dagen
skymning stiger in
skymningsblomma viker ut blad
andas ut
midnattsblå
de sattes långt bort ifrån varandra
för att de ej skulle uppslukas av varandra
det var inte ett straff
det var en nödvändighet
ty det vilket uppslukas glömmer så lätt
faller så lätt
ser inte stigen
i det midnattsblå svandunet syntes dessa diamanter
de fann en väg
de tänjde
sträckte ut fingrar
snuddar
nuddar vid
varandra
ett diadem i svandunets
midnattsblå
stjärnfärder
för att de ej skulle uppslukas
sattes de i midnattsblå svandun, detta svandun är himlabaldakinens skirhinna.
den vilken är för att människorna skall tro att det är
en
himmel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar