jag såg in i himlen i denna dag
jag såg in i trädets vackra välvda gren
undrade vad jag en gång önskade till mitt livsvarsel
ville jag vara en droppe
i molnens hand
eller
kan
ske
elddroppen
jag i en stund
såg stråla i träds finger
eller
kan
ske
mossan vilken höljer trädets vackra välvda gren
så långt bort har jag
kommit
jag såg in i himlen i denna dag
såg att himlen ej är
en
ens
att grenen ej är
en
ens
mitt livsvarsel var säkert
liv
så långt bort
har jag
kommit
*
livsvarsel
är ett vackert innebördsord, ett ord vilket väcker bilder.
jag hör stämgaffel ljuda
det är ett motsatsförhållande jag hör vilket ej är en motsats
mer en
fjärilstråd
vilken når din hand
läste spindels ordfagra vers, saga - detta är min upplevelse;
i kokongen
andas
spindeldröm
sol kittlar
rör vid
vårhämtning
sker
lindar upp
kokongtråd
spindelbarn
äter
ljustråds
hölje
spindel stiger yrvaken ur
spinn
spinn
tråden lång
ser den vackra grenen
det vackra bladet skimra
är du mitt fäste
grenen
bladet
skimrar tonande in
ja
tar emot tråden
här blir ditt nät synligt en gång
spindelbarn ännu för liten
ligger i gräsets hav
inväntar vinden
dimman lättar
vinden rör vid gräs
lyfter spindlar
spindelbarn svävar i tusental genom luften
grenen bladet
ler
här är
du
det sägs i det jag läste; hade det inte varit för att de ej visste om något annat, då hade detta kallats mod.
min upplevelse är; att spindlarna vet- så visst är det mod – tillitsmod utur det skolade inre tålamodet.
jag hör tonen
ser stämgaffeln, mer tonen sväva. det är en ton vilken begynner i svaghet. en svaghet vilken är stark ty den verkar i samt ur oändlighet, denna klang begynner i en av de första molnsfärerna; ur morgonstjärnans ögon. det är bilden av den stund i vilken vinden rör vid ett blad kanske det första bladet och rörelsen skrider in tills hela trädet är uppfyllt av blåst av löv dans. det är en klang vilken tonar in ej ut och ändå är detta in ett ut,
en slags tonakupunktur.
livsvarsel;
kanske är detta den mjuka rösten vilken varslar dig – vilken viskar; bli varse ditt liv – inte med vredgad tordönsstämma – nej, denna stämma är mild är kärleksfylld
jag vet ej varför orden tyrann samt martyr återkommer
kanske är det bilden av min uppväxt vilken tonar in
visst är det lustigt märkligt att innebörden av en tyrann ses med fasansvidgade ögon, medans martyr ses i upphöjt ljus
jag kan ännu uppleva hur jag stelnade i skräck
samtidigt hur jag
smädade dem
genom att ej fälla ned
blicken
kanske min blick trängde genom
ser knivblad av silver
skräckens stelnande grepp kan jag uppleva
samtidigt ser jag
hur jag
smädade dem
genom min blicks lugna fråga
varför beter ni er omänskligt
de hade ej hjärtat med
därför förstod jag ej
och jag kan se bilden av tyrannen vilken slår ned – egentligen stenar den vilken blir martyr.
måste
se
dessa
ord
vidare
kan även se en tyrann vara en klippa – hav då i minne vad en klippa är;
jag viker ej undan från min hjärteld
detta uttalande är ej att vara halsstarrig, det är insikten av det hjärteld är
denna tyrann slår ej ned – kanske mer; har försonats med, accepterat sitt livsvarsel samt utifrån detta ger sig hän, det vill säga uppger – sin – hela existens. detta är att instiga i sitt inre/hjärtelden vari all subjektiv begärsändring andning uppges/förbränns – allt det vilket förknippas med ens identitet
ser bilden av eld: hon tömmer hjärtcellen, river hudens tygremsor - så tunnslitna
möbler plockar hon isär, skruv till skruv- efter. vaggar spikar ur ramar. dynor plymåer löser hon sömmar ur fjädrar dras samman – fåglar flyga ur sits. stålfjädrar spiraler skänker hon gräshoppsbarnen. fönsterglas dryckesglas vaser skålar smälter hon. ökensolen leder hennes nattvandrings stjärnfärd, inte ett moln skymmer. tallrikar fat koppar löser hon i regn- vackra regn. hyllor plan väggar flammar i bålet, gnistor färdas. målningar gjorda seglar eldfärd. hon lösgör blad ur pärmar läser orden, lägger blad, ett efter ett till elden, kanske odlar hon ordfrön, för vad, slutligen är boplatsen tömd
hon stiger i
flamman
detta är att instiga i sitt inre/hjärtelden vari all subjektiv begärsändring andning uppges/förbränns – allt det vilket förknippas med ens identitet, de pålagda skalyttringarna. och jag säger: se detta förklarande ord; ens vilket för mig säger: isolerad företeelse. ens; så klart visar detta ord till det denna identitet är: ens/etts väsens utryckta ur helhets andevävs själsrörelse.
allt detta uppges; jag ger mig hän för att kunna leva fullt ut. det kan endast ske genom detta vackra handtag vilket heter; jag försonas: accepterar min livsaspekt ascendent. klippan ger däri bilden av styrka och klippan innehar denna styrka – det är så att hellre/förr än klippan trampar på, slår ned på medvarande för att bibehålla sin – egen – position, vilket är den negativa tyrannen, smular klippan ned sig och blir en stjärngnistrande äng ty klippan har sett barn bygga med klossar – färggranna klossar och vet därigenom att den är i alla dessa sandkorn. slutar vi någonsin bygga med klossar. ibland drar yttre skuggor över klossarna, färgar dem svarta. det är kanske i de stunderna vi skall våga ”slå” riva klosstornet på det sätt barn gör med pärlande skratt för att bygga med klossar igen och igen. och kanske är det ej på exakt samma plats du skall bygga. kanske inte exakt samma form. det händer att ett frö behöver bäras till en ”annan” geografisk plats för att framstå i sin fyllda skönhet.
klippan vet att sanden flyter med vinden.
martyren då
det finns de vilka ikläder sig martyrens roll och är den negativa tyrannen. så i allt detta kan jag se hur nära dessa är varandra. kanske till och med gjutna i samma form – formsvacka(lämnar det ordet fritt) – kanske är dessa bilden av medberoende, ett medberoende vilket kan bli – medvarande skönhet. kanske dessa i ursprungs renhet är bark är märg är man är kvinna.
den vilken lämnar livsvarslet
lever till viss del frånryckt – ryckt från livet –
det jag ser framträda är osalig. detta osaliga kan omvandlas, metamorfoseras till o salig. ur detta osalig stiger, växer en bild. en sal en kupol lägges över den osalige och i denna sal kupol ekar ropen. tomma salar ekar, detta eko är påminnande livsvarsel. dessa livsvarsel är här ekon av dina vidstigar vilka är nätet av ådror i din hud.
vidstega är ett vackert ord.
du vandrade vidstega för att se
månregn rör vid hennes ansikte, eld lågar ur hennes bröst, hänryckt ljuder hennes hud i solsnäckas havsvind
bilden av denna negativa - kanske upplevs denne så – skrämmande – ty denne får hela dig att skälva i rädsla av att mista dig själv – ditt liv
kan ännu höra bruset inom, ljudet av kolsyra – kolsyreeld – hur allt försvann runt mig. jag visste att detta var orätt – demoniskt - sakta stelnade jag med ögon fästade jag var för liten , för ung att ta mig förbi. det enda jag visste var att detta är ej människa. jag hukade mig ned i gräset inväntade vinden vilken lyfte mig över. farhågan försvann ej – den blev en kapsel i mitt inre. kanske lade jag mitt hopp däri och nyckeln kanske är i harpans strängar. tilliten lever i barnet till tråden jag fäste vilken gav mig barnmod att fästa blicken innan slaget stod, kinden glödde och allt svartnade
det är märkligt
jag skriver barn ändå upplever jag mitt väsen i de stunderna vara tusenfaldigt äldre än slagens händer och jag tror att det väsendet skrämde dem
bilden av denna negativa - kanske upplevs denne så – skrämmande – ty denne får hela dig att skälva i rädsla av att mista dig själv – ditt liv, vilket du hittills ej vågat stå upp för ty dina steg var vidstega bort.
och hur
hur skulle du kunna veta vem du är
i dina barnkläder kunna säga nej
vad jag avser med dessa ord är egentligen inte an avsikt annat än
se in i varje skepnad av
utmärkelser
ur denna bild framstiger en promenadväg
denna väg är vit, ett gångband. ett väsen går – nej, det står still
bandet för vägen och jag säger
aktivitet är ej alltid att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar