därmed är
allt födelse samt födelsen är
oöverskådlig i
skönhet
hör till orden dessa;
och jag säger eder döden är icke död
döden är uppståndelse
så är kärleken intet utan död
ty kärleken är uppståndelse
så står vi vid vägen
i vägsjälen
med tanken i vår hand
en fågel med regnbågsfärger
med rött bröst
*
allt
väl
allt är
väl
när vi inväntar
regnen
mjölkregnens
honungsdroppar
det är ej min levnadsvilja leva i fiktiva världar
oklart tystnade
längtan kan tysta
naturligtvis är jag kristallklar
i de stunderna
kvinnan stiger fram
inser jag
vad
detta
kristallklara är
vilket gläder sig
i det regnbågsvärldar
smälter
in i
varandra
allt
väl
allt är
väl
när vi inväntar
regnen
mjölkregnens
honungsdroppar
människan tillbringar en stor del av att bita ihop, knipa ihop tanken, minimera tanken till en storlek av ett knappnålshuvud. tanken är i urbegynnelsen ej en isolerad varelse, tanken är i urbegynnelsen en universell – låt oss säga företeelse. detta teelse är en tilling, sangvinisk i rörelsen. tanken visar sitt väsen – detta – i ”bestånd” av flocken/flockar. flocken är ej en kom djur. flocken finns hos växter, mineraler, i varje bestånd, låt oss säga släkt där är den ej släckt.
tanken är
likt eldflugor vilka dansar
upplyser
natten
tanken är
likt gnistan
gnistor runt elden
dessa förbränns ej
det är en vävande rörelse
utstigen ur
tiden
och kan endast uppkomma ur den utstigna tiden – inte ur en redan uttänkt/konstruerad föreställning. ur den levande rörelsen i tillits balans, där du å ena sidan balanserar på linan i mitten, med dina hjärnhalvor i händerna
lillhjärnan föser dig, för dig fram då du släppt rädsloaktiviteten, lillhjärnan ger en vindpust, inte hård inte hög – mild. ger en vindpust i nackloben. molnen har du ovan dig, vindens folk. du vandrar inom dig själv, i en slags tunnel – denna tunnel har ej en början och ej ett slut, den är ej en rak tidslinje, den är en spiral. därför kan du uppleva yrsel i förlorat fotfäste. du är i spiralen och befinner dig i ett utvidgat tillstånd av intighet. i detta tillstånd skapar tanken i renhet. tanken har ej inletts med ett påstående, ett färdigt påstående. den – tanken är ett medvarandeväsen i allts rörelse, river ej ned murar ty dessa murar finns ej, dessa murar svävar i rymden – atomklyvning. däri är anden fri och själen i vacker rörelse, du vet utan att veta och detta bekymrar ej ditt sinne.
så det vad människan gör är detta eftertraktande av detta ständiga behärskande. det är bara det att det blir ett ständigt upprepande, sikten skyms för det tanken är – tanken är allestädes – i oändligheten svävar den fri, svävar tanken fri – tanken, din upphöjda informationskälla/länk är rörlig.
behärska är vackert i insikten av ett djupt kunnande, en djup vilja till insikt av vad rörelse är – luftrörelse vilken stundtals komprimeras till form av livsvilja
poeter berättarfolk har visat detta i ord;
”i källans klara porlande…”
”det är en ros utsprungen …”
”gud som haver barnen kär …”
”så blåser han sin ande däri …”
de finns där
insiktsorden
sången tankens talets /språkets urhet
urier
… orden lämnar mig ej så jag upprepar;
I minneslunden andas ansikten
magiker
trollerikonster
jag ser en trollkarl – magiker vilken drar näsdukar ur en hatt ur skjortärmen
vilken drar ut fåglar ur samma hatt
kaniner och så vidare
ser det centrerade väsendet
vilket frambringar – genom sitt tömda – allt detta
eldslukare ser jag
magiker
skiftande gestaltinstigningar
utstigningar
ändå
den
samme
och lever med bilden;
dessa är i den rena rörelsen
vilken tillåter
liv
detta är också det en bild av den levande
frigjorda tanken
vilken andas i hjärtvingar
befriad från att vara ledare samt kan nu andas livsordens prana
vindar blåser
slår egentligen ej emot
går egentligen ej emot
orsaken står där
mjukt
likt ett ljummet sommarregn
faller jag ned över dig
och detta över är ej att sätta mig över dina gränser
jag blir den mantel vilken berör dina gränser
vindarna är däri följsamma
ty de utforskar
orsakens
grund
detta utan intrång eller inkräktan.
så ofta ser vi upp till/mot molnen –
jag är en av dem vilken vänder blicken in i molnen
så ofta ser vi upp till/mot fåglar fjärilar
samt beundrar deras lätthet och kanske är det
vårt brösts bön
lyft mig
lyft mig ur tyngddraget
och fåglarna har fjädrar
fåglarna har dun
och
fjärilar
har kanske dessa gåvor
vem
vet
och molnen
kanske är
lätta
dun
vilka rör vid
ditt
sinne.
och vindarna är vindar
i allt
över under med genom
så du är
allt
detta
och jag säger
vi är alla skepp
vilka seglar
seglar med
vita
fyllda
segel
så vackra är dessa solskepp
i månsilverhav
och himlarna andas röda
och markerna andas blå
i minneslunden
andas
ansikten
vilka är ansikten
vilka inte är ansikten
medaljonger är
dessa
i
träden
minnesträdens kronor
medaljongvingar
öppnas
i vindens rörelse
fjärilar
flyger
in
in i lunden
och lundar är
vackra
vackra parker
med krattade
kiselstensgångar
kiselstenar lyser upp den fallna
natten
den natt vilken
föll
ur himmelsskål
han släppte kiselstenar vart efter vägen för att de skulle se i mörkret
det skedde igen, nu släppte han brödsmulor
fåglar hungriga
pickade i sig smulor
smulor av det bröd
är
och natten darrade
i blindo sökte de vägen
vad ser du i dessa ord
i minneslunden andas ansikten – jag ser en oval, det är ej en park sådan och ändå är det så
kanske är det en skogspark med lummiga träd
kronorna är lövmoln
vinden viskar in i modersträdet
in i fadersträdet
de yttersta löven tar emot
andas in orden
löv efter löv vandrar i vinden
detta är skogarnas stämma
mjuk
kanske rullar löven pärlor mellan
tumme och pekfinger
kanske dessa pärlor är givna
givna ur havets
havens snäckor
skalen blöts av haven
mjukas
fjärilar flyger ur hav
fiskar breder ut fenor
flyger in i
himmelssfär
fåglar drar in
vingar
strömmar i havssfär
minneslundens ansikten är
ett och samtidigt alla livets ansikten
magiker
trollerikonster
jag ser en trollkarl – magiker vilken drar näsdukar ur en hatt ur skjortärmen
vilken drar ut fåglar ur samma hatt
kaniner och så vidare
ser det centrerade väsendet
vilket frambringar – genom sitt tömda – allt detta
eldslukare ser jag
magiker
skiftande gestaltinstigningar
utstigningar
ändå
den
samme
*
(sandrosor)
säden lägger sig i ringar
sädesringar
haven lägger sig i ringar
havsringar
sanden lägger sig i ringar
sandringar
sandblad lägger sig i ringar
sandrosor
änglarosor
och de blommar
var
annars
än
sandrosor blomma
i öknar
där vandrares
fötter
bränns
pannan
läggs
i djupa veck
andningen
flämtar
änglarosen viskar
var
vattensmycke finns till
spruckna
läppars
mattade
öga
två myggor dansade i solvinden
så vackert utan att krocka utan att röra varandra
rörde de varandra.
en vindil for genom mig;
kanske vänjer man sig så småningom vid ensamhet och kanske gör man det.
satt kvar en stund i solen
reste mig ur fågeldrömmen och krattade en stund
beundrar rosornas i vinterns så kallat döda;
skrev, träden utandas grenar, grenar utandas blad, vinden kysser träden. orden sprids vida - det vaknade jag med i gryningen - skrev i dagen; och jag säger eder; döden är icke död, döden är uppståndelse - så är kärleken intet utan död ty kärleken är uppståndelse - skriver nu; därmed är allt födelse samt födelsen är oöverskådlig i skönhet.
möter fåglar i vandringar möter moln, möter –
kanske vänjer man sig att vara ensam och kanske är det så.
det är efterdyningarna jag räds inför
jag lyfter mig gång på gång och vet inte längre varför eller till vad
vet inte varför jag lyfter mig.
*
natten andas stilla
mjuka vindar
det finns ord
så finns det inte ord
alla är ord
de ord vilka finns
håller inte finns i handen
eld brinner i allts hjärta
i hemmets mitt andas hjärteld
finns
blåser mjukt in i den nästan slocknade
glöden stiger ur svarta moln
blygt kisar en låga
drar sig samman
stiger
möter finns och inte finns
finns släppte ej handen
kom vi sätter oss här
förtälj mig dina vägar
säger finns utan tal
inte finns andas in
ovan
att
tala
det var så länge sedan
så mycket oreda
så mycken smuts
en bön har jag innan jag länar
se mina fjädrar
putsa dem med varsam
näbb
låt mig flyga in i vinden
röra vid trädens mjuka andning
sprida rörelsen
landa i ängen
växa
gro
bli
finns omfamnar inte finns
så skapar orden
katedraler
tempel
hjärteldar
elden
i hemmets mitt
fäller tårblad
så vacker är rörelsen
och tårbladen
skrider
strömmar
in i jorden
det finns en plats där röda eldrosor växa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar