vad gör ord
skapar ord
är ord
fria
fria ur hjärtat
är orden det händer gör
ordhelgedom
det
är en vacker bild av ord att leva med
hur kan vindar vara så isande kalla
kanske för att de hör vår överhettade tankestorm
hur kan vindar krypa in i ben och märg
kanske för att de visar oss stadgan i det vilket bär oss
och vindarna bär våra tankar in i tankeelden
de vilka bär flyger upp
gnistfåglar vackra
planterar
diamantkorn
vinden tar min hand
ser du sädesfälten
ser du fåglar vilka
vajar
vaggar strån vilka upptas av ivern att påskynda
vet du vad de viskar till stråivern lugn ro i vinden
känn de händer vilka bär dig
tålamod är ett av det största
föreningen av
tillit förtröstan kärlek
det är
total
närvaro
drömt har jag alltid gjort i all tid, att se klipporna
de röda klipporna
se dessas vackra röda blad
röda ljusockra rödockra – klippiga bergen
denna natt drömde jag
drömde jag klipporna till
vandrade över böljande grässlätter
fridjur betade
vi såg in i varandra betade lugnt vidare
sakta började stenar grus klinga rassla mellan tår
i drömmen behövs inte skor
sakta löstes stenar grus och allt var sand
mjuk sand
vinden var varm
det är vackert vandra i drömmen
veta; detta är jag
samt inte se kroppen
vandrade och mötte här och var kvicka pilande ödlor
ljudet av vatten tog min hand
vi vandrade in i
canyonen
och vattnet
tog varsamt emot
floden steg upp ur bergens fårade
sköljde över mig in
mitt väsensvara brusade stegrande in i dånande rytm
flodvågen vek mig dubbel
allt det vilket är min kropp rämnade
i molnöga ser jag mig ligga utspridd
ja
jag vet att detta är mig;
grönskande dalar
gräsängder
blomstersängar
träd
berg
kullar
stenar
trädesmarker
färgklarningar samt färgskuggor
jag ser mitt vara
det sitter en kvinna
hon är inte en
hon är alla hennes åldrar
ibland är det så att en är en så blir en allt och allt blir en,
detta är oändlighetsandning
centrum är ibland en, så är periferin centrum
så är centrum periferin
ser du så vackert lotusen andas
hon är alla hennes åldrar
hon ser mig
ser det vilket hör till oss
floden lägger sig stilla i bergens fårade
bergen viskar
detta fårade är flodens vagga
icke av bekymmer
molnögat sluter regnbågsglaset
en lärka sätter sig vajandes med grässtrå
toner stiger
sjunker
är i rörelse
så tystnar lärkan och med den är allt tyst
vi hör molndun falla
livet, livet är den fulländade cirkeln
musikaliska verk är ej utslätad tonmassa
ej en utkavlad tonmassa
det vilket är skönheten; det vilket skapar symfonisk harmoni är rörelsen
stiga – sjunka – glädje – vemod
enstämmigt – två – tre – fyra – oändlighetsstämmigt
skall du framföra en berättelse överdriver du ej
däremot lyfter du fram – lyfter du genom ditt röstläge – fart/hastighet fram tempramentsfärger
och just detta stigande sjunkande, sjunkande stigande
är det vilket fängslar åhöraren.
och det är bra att du ser fängelse framför dig i så kallad gammal form tappning med stenmurar med galler
ty berättelsen har till uppgift att fängsla dig
det vill säga; taga dig med in i resan
detta är ett frifängslande
ty ditt inre skapar bilder ur berättandet
berättarkonsten är sång och sången är talets – låt oss säga knopp
en god berättelse tänker ej tanken – tanken tänker ej berättelsen –
en god berättelse tänker ej tanken den berättelsen talar hjärtat
tanken har så att säga bevarat berättelsens memorandum
för att du skall kunna berätta berättelsen helande vidare
så verkade de vise – ej genom berättarlagar/påbud
de vise verkade genom livserfarenhet. och den är livsstundernas verklighet
bevara dem i sannhet till sant uttal.
oskuldsfull är den vilken lagt sin mask i elden
samt är ansiktslös
ansiktslös är den vilken är en pelare
hör marmorpelaren brista
se eldsflamman
vilken är sannhetens fackla
den facklan sveder ej handen
den facklan är handens verktyg
håller käftarna på avstånd.
det dånar
vibrerar
stora
plåtflarn
andas
dånklanger börjar vandra
ur
jorden
de trycker upp askflagor
askflagor täcker marker
regn
faller
ordskoven brisera av vind
vad är plåt
vad är aska
de skrivna arken
eldade de
eldflagor vattnade marker
orden
renade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar