i evinnerligen
evinnerligen i
förs ögonen in i stjärnvidder
följer mörkret med
utan
stjärnor
allt är så tydligt
detta mörker
vi är i en personlighet i en själviskhet i egoism detta är mörker utan stjärnor
elden gavs i deras händer för att lysa upp mörkret
själviskhet, visst är det vackert i renhet det finns en urart/negation dess namn är egennyttan
vi behöver endast sträcka ut handen
tända ljuset
detta endast är inte endast samtidigt endast
ty mörkret är icke starkare än ljuset
de jämför ej strider ej
de säger dig
ett ting
det spröda ljuset lyser upp
mörkret
det är detta
natten
förtäljer dig
vi lever oberoende av de stjärnmantran vi gavs
ändå projiceras vi in i dem
med ett slutet öga samt med ett öppet öga
projektionen består av gnistregnen
vi stundeligen gives inför varje mantra
förbränningsmotorn arbetar så
med öppna med slutna portar
antändande gnistor
med vita stenar
snöbollar bygger de cirkel till eld
bland späda björkar betar renar
uggla hoar nejdens
sejd
de formar av järn
med bara händer
rundmagad
gryta
ringar
ringar
hand i hand
kedjan håller grytan
himmelsfrun håller kedjan
kvinnan med de långa kjolarna
samlar fnöske
pinnar
ved
i natten höres elden
knäppa upp
tonernas strängar
lägga nyckeln i
grytan
koka vägen fram ur
drömalkovens hängda skynken
vid flodens forsande fall
nynnar kvinnorna byks doftregn
ur tallarnas släppta barr
isar ångar
virvlande
ur
vita segel böljar sträckta linors vind
mården väcker
kolarens
milsömn
bär elden till
cirkeln med vita stenar
snöbollar
smälta
meningen
sjunka
in
når deras knoppande fotblad
stigna ur tåregn
droppe av liv
låt oss i ett ögonblick
se
en av alla dessa droppar
i alldroppen
i det stora regnet
de stora regnen kom
en droppe föll
röd är droppen
sjönk sakta in
blev jordarnas
ådror
det vilket benämns floder
bäckar
åar
droppen slumrade i molnbädd
kanske en stjärndroppe
det lever en stjärna i varje droppe
molnbädden vilade i
trädets kupade händer
fingrar omhöll mjukt
drömmen
ser du träden barnet mitt
ett träd växer i nordan
ett i sydan
ett i västan ett i östan
för varje enskilt träd finns ett träd
ser du rötterna hur de väver
fina strömmar
blod
kärl
de väver en bärande matta
kom flyg med den i dina drömmar
ser du stenarna barnet mitt
en sten växer i nordan
ett i sydan
ett i västan ett i östan
för varje enskild sten finns en sten
ser du rötterna hur de väver
fina strömmar
blod
kärl
de väver en bärande matta
kom flyg med den i dina drömmar
ser du gräset blommor ser du allt barnet mitt
för varje enskilt finns ett enskilt
och var de än befinner sig förs de till
de stora regnen kom
en droppe föll
sjönk sakta in
blev jordarnas ådror
det vilket benämns floder
bäckar
åar
droppen steg upp
fågel blå såg bubblan
är du en
sten
en svamp
säg vad kvittrade fågeln
så gör fåglar
taggar har du ej
du är vit slät rund
barnet lyfte huvudet
jag är
människobarn
jag
är
barfota vandrar en stig en väg en färd i nattens viloblå
skogsblå silverblå månandning
stjärnor andas i himlar i luft i vatten i gräs
vitblommande är träden
vilken är denna bild vilken så envetet
knackar på mitt drömöga
vilken så envetet gör sig på mind
påminner mig
jag är här
jag är ett träd
ett av alla träd du målat
ett av alla träd vilka så envetet ur kärleksregnen
utur tillblivelsen talar in i dig
ur träden föddes människan
vilken vagga kan
vagga
tryggare
kom
kom in i min rotkoja
de har namnat mig till lägre
stigen vägen färden hukar sig
kryper ihop
kryper in
lägre skimrar glädje
tystnadens iakttagelse andas
förväntansvacker stämning
ögonen måste vänja sig
ljuset här är inte så starkt
så påträngande
sakta sjunker allt in
rotkojan är rund
kupolformad
stigen vägen färden kupar händer
en osynlig synlig låga är däri
så är kojans form
rötterna är bärande valv
de grövre
de äldste
de yngre
ännu späda väver
fäster vid
snuddande
nuddande fingrar
detta är en katedral
ljuset
skimret kommer under ifrån
det är ur vår moders händer
stigen vägen färden lägger handen över
bröstgård hjärta
bugar sig i
kärlekslov
vi sitter i rotkojan och kikar ut
så där kvickblickandes nyfiket
kanske är vi i den stunden möss
varför benämna
fastställa
vi kikar nyfiket ut i in
kikar nyfiket in i ut
skall vi klättra upp kila uppför stammen
och hälsa på min systerbror högre
högre har en koja i kronan
vi klättrar upp i ett huj
glada och rosiga
knackar lätt på dörren
stig in
in stig
vi hälsar varandra med ögonmöte
med hand i hand sviktar ej
undfaller
undviker
ej
vinkar ej över ryggen
kastar inte blickar
efter
nästa tuva
vi hälsar varandra med ögonmöte
med hand i hand stadigt
v i talade just om färden
det var i den stunden
färden försvann
denna vägen stigen färden
blev godvilligt kvar
städse
vi befinner oss i en kronkoja
här behöver ögonen ej vänja sig
mer kisa
medans vi sitter där
i treklang smälter allt samman
och vi befinner oss hos mellan i stammen
jag är
yrvaket
ser sig – stigen vägen färden om
det står ett vitblommande träd
en jordekorre leker med en flygekorre
ibland skymtar barnet
i dem
så är
bilden
jag glömde ett ting
stammen
öppnar
porten
helad stiger ut
ekorren leker med
jord med flygekorren
ibland skymtar barnet i dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar