det träder fram siffror
69
länge sitter jag och ser dessa siffror
ser yin och yang sväva ur dessa siffror detta tal
lever med bilden av de sexårsbarn jag haft förmånen möta
hur kroppen egentligen ställer till bekymmer för dem
armar och ben är mest i vägen
hindrar dem och de välter ut saker samt snubblar
blir så trötta att de stundtals slår de vuxna
egentligen kanske de säger; ser du inte hur trött kroppen gör mig – vagga mig i din famn – avlasta mig tills jag åter kan uppleva mig i mig.
så tonar sexårsåldern ut
sakta stiger barnet in i nio år
en av de största ensamheter
ser in i de vuxna; stämmer det – det du sade. är du det du sade. jag står framför en avgrund avskuren – isolerad. detta är ett av de största modstegen
så ser jag årsringar läggas
ungdom
medelålder
ålder
sextionio
nio sjuårsperioder nästan tio
och jag kan se denna stund vara den stund inom vilken
livet andas åldersvisdom
ur vad
sex samt nio
yin och yan
svävar
*
stegen leder henne till ett hus
en grind hänger
lös
gångjärnen är rostiga
så vackra ni är
gång
järn
blomstergirlanger av rödrost av grönärg
vinden rör vid grinden
grinden vajar
vida vingar
så vacker dina vingar är fladdermus
hon stiger närmre grinden
grinden hälsar in
ser du ramen vilken höll mig fast
lejonstoderna nu inbäddade i gräs
högt gräs
deras ögon
är godmodiga
vakarögon
ser du spetsarna jag bär
nej tro inte det är vare sig spjut eller pilar
se närmre det är blad
hjärtformade blad
ser du sigillet planetsigillet
vet du det följer planeters andning
prim sekund ters kvart kvint sext septim
bok ask körsbär
ek
alm
lönn
björk
ser du hur slingorna väver in i varandra i evig rörelse
stig nu in
hon ser en trädgård
skuggan av dess skönhet
rosengården
liljegården
stockrosor
riddarsporre
ack vi leja
fruktträdgården andas doftande frukter
humlor bin fyller luften
annars stillastående
med
rörelse
träden stiger en aning åt sidan
bilder för henne inträde
alle
huset stiger ur dimman
fönstren är slutna
dörren är anfrätt
hennes steg knastrar av grus skymt av maskrosor gräs och blå
och blå förgätmigej
hon försöker sick sacka så gott det går mellan blomljusen
vi är glada höra steg igen, det var så länge sedan
bekymra dig ej kanske vi är små vår glädje bär dig
hon når trappan
ser stenarna så vackert lagda nu med sprickor
vari åkervinda växer
väggarna är vita
den vita vackra färgen himlar
stundom innehar
och visst är dörren anfrätt
vi blir så av livets gång
långväga reste jag
färdades med skepp i vida oceaner
än kan jag höra hemskogen kittla i mina rötter
mahogny är mitt levnadsnamn intarsian är ek
inte ekande eko
inte ekan i vassruggen
ek
ja just ek sade eken
en gång fanns det glas inlagt ser du hålet
ser du glaset
splittret
det är så vackert må du tro
i det solen rör vid dem
hålet är inte helt hål
blyådrorna sitter ännu kvar
tag min hand säger handtaget av brons
lindat tvinnat
är du en gordisk knut
kanske det kanske
tag min hand låt mig leda dig in
det hennes ögon först möter är en hall
genom fönstren
ja det finns fönster silas sol
och dammkornen dansar gnistrande
damm stigen ur damm
i dammen strömmade näckrosor röda en gång
strömmade näckrosor vita en gång
och i hösten skänkte blåregn löven in i dammen
ja det var ett hölje av rödskimmershänder
ibland hände det sig att svanar
ett svanpar landade i dammen innan de reste vidare
och nu seglar dammen här
så du pratar säger prismor matta i taket
vem pratar
jag pratar
vi pratar
dammkornen skingrades i pelarljus och uppdagade en trappa
en mycket vacker trappa
i mahogny
trappräcket var är ebenholts
hon andas in doften
papper pärmar
vad mer
stig uppför mig säger trappan
håll då i hennes steg
säg hur länge sedan är det egentligen du bar steg
så du pratar
vem pratar
jag pratar
vi
pratar
det är väl klart jag bär stegen hennes
tror du jag lurar henne in i ett sådant svindlande företag annars
kom nu stig in i mina händer
hon följer trappan
väggarna är skrudade med gobelängtapeter
hon kan skönja blomor girlanger
tusenvärldar
så når hon
fram
tackar trappan
jag väntar här på dig säger trappan
gäspar så mungiporna knarrar
en dörr visar en smal glipa
kom
kom in
en vind rör vid dörren vilken glider upp
hon står nu i ett rum
med ett kupoltak
väggarna är fyllda med tavlor
tårar tränger fram
ty det är ett herbarium
bortglömt
övergivet
växter
fjärilar
allt finns där
en suck drar genom rummet
plötsligt ser hon händer kupade framför sig
dina tårar samlar jag in
de skall fria de låsta
ur sitt hjärta gråter hon ty hon kan uppleva livens längtan
slutligen sjunker hon ned i sittande
kupolen är en krona
en krona i blått
regn
det tindrar stjärnor i rummet
virvlar
dansar
rör vid varje tavla
dina tårar är det
se
se
växterna
stiger ur ramar
fjärilar
lyfter
hon är i livets trädgård
i ett hus
vilket är en trädgård
livets trädgård
säg
varför grät du i mötet med oss
vad annat kan jag göra
de plockade er, fångade er med håvar
torkade er lade er i press
ramade in er samt slutligen täckte de över er med glas i ett vakuum.
ni såg ljuset solen kunde ej nå ut kunde ej uppleva doften av liv
ja – hur skulle jag kunna låta bli att gråta
är inte det vilket gjordes er likvärdigt med en fängelsecell om inte än värre
ni kunde se ut dock ej andas dock ej uppleva doften av det edra ögon registrerade
människan
är ibland en underlig varelse
samlar allt in och glömmer vandringarnas
upplevelse
nära
sluter rum
dörrar
reser murar
samt misströstar
jag tycker människan borde göra sig
ett varje stunds ögonherbarium
hon blev kvar i trädgården
vårdade livet med
sin stämmas
milda
värme
*
Sträcker ut mina händer
Följer varje linje
Bergsåsar
Ängder
Dalar
Fingrars tredelade gång
Tummens tvådelade gång
Leder
Leder
Tummen
Ett valv en bro
solljuset
det rena
bryts av
regnfylld
luft
färgbroar
bågar
tonar
in
färger bär många namn
alla är ur samma grund
hennes
ögons
ansiktsljus
hennes ögons skuggande hand
fingrar
leder
fingerleder
fjorton gångarter
följer linjerna
resor
rastplatser
oaser
skärmytslingar
stjärnor solar månar planeter
mina händer
ett nätverk av linjer
genom huden skimrar ådror
sluter ögon
ur händer stiger
växer mjuka träddungar
lägger mig ned i gräset
följer molnen
följer solskimmer
nyckelpiga vaggar strå
spindel väver
en lätt vind susar
ja – jag drömmer
befriad ur tankerus
fylls av längtan
sjölängtan
med ens är en sjö i min hand
kläder
klädnad rinner av
är sand
mjuk solvarm sand
stannar inför vattensmycke
upplever vatten
ja
vad annat gör vatten än
fjärilslätt kysser tåknoppar
kabbelekor
andas
i kant
ekan kluckar
kalkon pöser bröst
vattensnoken ringlar
i ett av ögonvarslen ser jag en orm ringla i sanden
vad gör du orm
vart färdas du
in i sanden
ser du spåren
strömlinjerna mjuka tomma
tomheten färdas jag in i
sakta stiger jag in i vattnet
omsluts
bärs
simmar in i solglitters välkomnan
är i
oändligheten
lyfter min kropp in i vinden
svävar med utbredda armar
ser kvinnan stå med tår
snuddandes nuddandes vattensmycke
inser att jag är en i flera
ur samma grund
sluter handen
om
tecknen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar