att läsa molnen
är
tillåtelsen se skiften
alla de skiften vi vandrar i
i en dag av denna ser jag molnen i skirblå havshimlar
förundrad – ja, hur skall jag kunna låta bli denna förundran av denna mjuka skönhet
mjuk är ej det jag ser
det jag ser är behaglig
kanske behagfull
behaglig är en sådan personifierad upplevelse
för den ene behagligt för den andre störande
jag skulle vilja lägga mig i denna molnmantel
undervisas i vad det är att vara behaglig
ovillkorlig
närvaro
*
trädet ser
steg halta
sträcker fram en grenklyka
haltfot tar tacksamt emot stödet
var gång du giver upp
mister gnistan
viska mitt namn
haltfot skrider vidare
kommer ej långt förrän smärtan griper an
viskar trädets
namn
med ens synes grenklykan blomma
synes bin
skänka honungsdroppar
pollen av
gyllendoft
atma
genomsyrar kroppen
haltfot
skrider in i dalen
så vackerfylld med ambrosia
gudarna har dukat till fest
så är du en av dem
lyssna in
atma
rör vid ditt trötta
haven brusar
djupa sånger stiger
kaskelottvalen gör volter i luften
vid stranden doftar ambra
nerver springer orosmoln
källan bubblar ur vattenbrunns gryta
ambra viskar koka te av mig
lugnet infinner sig
välmående är
haltfot
reser sig
vandrar vidare i stigvärldar
märker att haltstegen är borta
viskar in i grenklykan
tack
jag bär dig med mig
och trädet svarar
jag bär dig med mig
så bär de
varandra
i natten ligger stegfinnaren under stjärntäcke
vindar andas mildvarma
ännu med doft av vinterspån
stigfinnare ser
tvenne träd
se in i varandra
upplever trädens gensvar
träden skrider till intill varandra
flätar rötter samman utan besvär
flätar kronor samman utan besvär
sakta knoppas grenar
pärlor skimrar
drömmer fram gröna blad
drömmer fram vita samt rosa blommor
blåregnet står vid grinden
vakar med trädens närvaro
detta är grinden in i är
träden vandrar hand i hand
marken är fylld med stenar, stenblock. en del ligger fasta, fästade i marken, en del ligger hävstångslika ändå är de vägen, en del är hala en del är, träden håller varandra i handfång stöder varandra. trädfötter glider varsamt rör näppeligen vid stenarna. träden stannar i varje stens omfång i varje stens värld. i väster synes älgen skrida och träden ser sin egenrörelse, så stora så stor ändock svävandegående. kanske är vi svävare. vinden ler, se vart ni är på väg. träden griper sig an ännu ett steg, stannar åter och så fortgår det de är i varje sten utan att mista blicken. slutligen når de grinden med blåregns vakandeögon. skrider in genom grinden av är. där öppnas ängen med böljande gräs träden stannar där de upplever sitt är. tvenne träd ser djupt in i varandra, blommor skänker frukter skänker bär, barnen plockar i vackra korgar, sparar till rådjur harar till allt och alla. solsländan spinner kortare dagar hösten skrider in, träden fäller bladen, löven och marken täcks av regnbågelöv. träden ser skönheten; jag älskar dig i den du är, tillsammans är vi allvärldars skönhet. jag älskar dig ovillkorligt. o villkorligt – ett villkor har vi
sannhet
hennes tanke frammanar
målar allts skönhet
ur det vi benämner marker, jordar stiger hennes röst förnimbar formad till en tanke – strof.
ty denna tanke är nåbar av människotanken, tanken är den vilken människan vill förstå. kanske är människan en slags port mellan dags samt natts medvetande
ett människomembran
hennes tanke når dörrklykan
lägges mjukt till dörrklykan
i gryningen öppnar hon ögon
tvagar ögon i solkällas bergsåder
hon reser sig upp ur jordar
huden är ur ålder med ambradoft
håret är molnens skira vita
är ängsullen
är silverne klarhet
i de stunder hon står stilla är hon ett blommande körsbärsträd
är hon världsträdet
i högra handen håller hon en stav
en stav med en grenklyka
ur den vänstra flyga rosenfjärilar
läpparna är leende regnbågsvarma
ögonen är regnbågeljusa samtidigt plirande pepparkorn
hon är ur åldrar stigen, är i alla åldrar
fyra vågar andas i din kropp
vilken är den femte
klipporna
klipporna växer ur det planterade fröet av duvans vita vingar
av kolibrin kysst
slingrar sig ur hjärtbladen allt högre
bönstjälken klippan berget
örnen synes breda ut vingar
svävar med skarp blick utbredd
kanske är det luften
luften är i allt
för att allt ej skall vara stillastående
hon ler stilla
örnen landar i hennes hand
låt oss tala under vägen
hör du själen tala i vinden, elden, jorden, vattnet och varur talar själen
hennes läppar är andeljus oblatsblad
solen stiger in i haven
lägger sig i skymningsbad
hur kan himlar brinna utan fnöske utan ved
eller allt det vilket gjorts nödvändigt för att elda
elden kisar genom solvindens skymningsgäspning
vi lärde människan göra upp eld med livets nödtorft
hur skulle hon annars se
elden
eld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar