den 24 mars 2012

detta är ord jag åter önskar lyfta fram

aktsam i vördnad

det är vandrande folk i bemärkelse
i den mänskliga världen finns och har funnits folk
vilka möter varandra i
en vacker gest
en vinggest

de står inför varandra
framsida till framsida i ansiktsmöte
ögon vandrar till möte
vandrar in
ser in
de lyfter sakta händer
lägger dem varsamtmjukt över hjärta
bugar ödmjukt inför varandra
en grodd en spirande mötesvilja
stängeln reser sig
rullas ut
upp
händer är fortfarande över bröstkammare
över hjärta
ögon möts
blickar in
jag tillåter dig
varsamt aktsamt
i vördnad lyfter de händer
ned till sidor

då jag följer den rörelsen är min upplevelse att de lyfter hjärtats ord ur bröstet
de giver hjärtas strömmar

ögonens i kärlek skarpa blick
tankens skärande egg
tankeskärp
en vass kniv förorsakar inte svåra sår
en vass kniv skär rena ytor
en trubbig kniv tillfogar stor skada
denna tanke är icke tveeggad
den är förenandeljus
den tanken öppnar vägen
de lägger händerna över bröstkammaren
jag ser vingar
läggas över bröstet
de fortsatta stegen, gärningen lyssnar in
hör hjärtats strömmar
så ser jag dem sakta verkligen rullas ut upp
ögonen vandrar nu djupare in
ty mötet är välsignat
hjärtvälsignat
i gesten av att de lyfter händerna från bröstet ser jag hjärtat i händerna
i hela denna gest lever vishet
lever visdom
det är vördnad
aktsamhet

närande möten

det jag ser är örnens skarpa blick
samt kondorens hjärta
det möte jag här ser är österlandets visdom
ser så många så kallade gamla folk
de möter ögon först
läser
så lägger de en eller båda händer över bröstkammare eller hjärta
bugar
ögon möts åter
svarar
så öppnas vingen

ofta var det
är det så att det talade ordet icke bekräftas med tanken
det bekräftas med hand över hjärta
vid mitt hjärta
avlägger jag löfte
vid mitt hjärta är mina uttalade ord sannhet

enkelt
klart
tydligt

inte skrivet i tre exemplar
inte inlindat i tankegirlanger

rent klart
vid mitt hjärta


aktsam i vördnad
vara medveten i orden

i dessa dagar är jag i trädgården, helt nära jorden, borstar undan, krattar samt ser växter spira. ser ormbunkens spiraler, ser snödroppar ja många blommor är klockhängen det vill säga lever i bugande. detta är en vacker bugandegest så fjärran från under4dånig och är det en underdånig gest är den ut ur; jag släpper mina – egna – bilder samt möter dig i den skönhet du är. blommor ser jag vandra snödroppar, blåklockor – så vackra är de i sin gest och jag är övertygad i att de vattnar hennes hud med kärlek. till viss del kanske vi oftare medvetet skall buga inför varandra istället för att rusa förbi eller gå igenom eller kliva på. bugandegesten är vacker i sin innebörd.

så fjärran har människan kommit från vördnaden – i andens ljus strömmar själens skönhet, denna ständiga rusningstrafik vilken i sig är destruktiv, ett destruktivt beteendemönster, vilket jag tror kan härledas till mellanhänder och vilka är dessa mellanhänder. jag talar om – om – maskiner. förr lades handen till i berörelse. händerna var aktiva berörelseaktiva – däri i denna berörelse var händerna sensitiva blad, sensibla sinnen, notdofter. det går ju inte att slänga alla maskiner – se framför dig vilken enorm skrothög och varför skall de kastas, kasseras – det blir en ny slags destruktivitet, det jag säger är att händerna skall tillåtas vara mera med. nickelallergi är en alltmer vanlig åkomma. och varur brister den ut;

knoppar brister för blomning

människor talar om brister förglömmer skönheten

 låt oss säga att du står på en väg, en väg vilken är dåligt underbyggd. den anlades i all hast, plötsligt påkommen. du står där och ser vägen börja brista, en destruktiv åder ett gapande svart hål börjar framträda, det vilket sker går att bekämpa till en viss grad, förr eller senare dras du med – vem orkar försöka lappa en väg vilken på detta sätt brister, den kommer att rasa samman och dra dig med i raset – den saken är helt klar. det du kan göra är att stiga av hastvägen samt börja bygga en väg – väl underbyggd vid sidan om den destruktiva vägen. den kreativa kraften återskapar. ser du den väg vilken anlades i all hast är ej behovsvävd – den är lagd anlagd för att svara till hög hastighet – stabiliteten konstruktionen, markens beskaffenhet lystrades ej in, därigenom blir denna väg en ett sår i landskapet och är därmed destruktiv. förr byggdes vägar i inlyssnande för att på minsta möjliga sätt störa skogen, landskapens skönhet. den kreativa kraften är skönhet, vi kan säga i detta hänseende medveten fantasikraft. vi kan se mängder av dessa vägar, husbyggen, kalhyggen strider och det ena med det andra och vi blir fokuserade skulle vilja säga fastnaglade vid det destruktiva, den destruktiva impulsen. det är inte alls svårt att starta ett bygge eller en strid. det svåra är att sluta dem innan de stegras. det finns de vilka vid stridens inledning, konfliktens uppflammande tyst satte sig ned och stormvinden mojnade – hur vanligt är det, i flertal tror människan att den enda lösningen är just krig i blodiga kläder.

allt liv består av ljus samt mörker, det är balans

det är tämligen lätt att härleda ljuset till ord liknande skir, svävande, skimrande, lätt medans mörker ofta blir beklämmande svårt tungt. ja vi kan säga att det mörka liknar blöt jord och den vilken vandrat i blöt jord/lera vet hur det är. ju mer du stretar desto djupare sjunker du. slutligen är allt ett enda kämpande trasselnystan av ljus samt mörker – den destruktiva kraften drar med dig – till en viss punkt; mörkret ser ut att vara segrare – allt svartnade – mörkret dras ned av sin egen tyngd sväljer sig; sätter sig själv i halsen. det är en liknande bild av rädslan vilken genom din kamp emot rädslan får rädslan att växa. faktum är att det är likartade förlopp med alla dessa strider. du har behov av att leda dessa sidor ej kämpa emot, ju mer du kämpar emot desto tätare dras snaran åt ty dessa är begärskäftar vilka är den totala omedvetna jag säger käften och ser verkligen fasansfulla bilder; det förvridna ansiktet. i det att allt svartnar suddas alla gränser ut, eller hur – ställ dig upp i natten utan att tända lampan – däri finns inte gränser, gränsuppdagande och hur skall du där kunna strida emot en fiende – en tänkt fiende för fiender finns ej i begynnelsen – i logos var ljus, ljuset var i logos – genom det har allt blivit till – ljuset lyser i mörkret och därmed har mörkret ej fått makt däröver.

allt svartnade – däri andas jämlikhet samt genuin begynnelseförlåtelse – allt rasade.

 så har alla genomgått sitt eget mörker – har sett den destruktiva kraftens bön samt räds den ej längre, var och en vilken vandrat genom dylika tillstånd vet att konfliktens krig ej är lösningen; det erfordras mod att möta sin – sin – egen destruktiva kraft samt bygga den väg du steg in i för att vandra. det är definitivt inte ett hastverk och den har en stabil underbyggd grund.

striden rasar inom dig ju mer du kämpar emot den sida du inte önskar se hos dig själv. så är det och det tillståndet kan liknas vid Kristus möte med frestaren i öknen.

och åter säger jag att jag tror vi har behov av att buga oftare – även i mötet med oss själva.

avsked

av sked kommen

cykler

så vackra ord; yuga, kalpa, manvantara

cykler

cyklisk verksamhet

det är svårt lära sig cykla

ekrar strålar silverne i soldalen

klädnypa

papperslapp

cykelsmatter

strålanderöda kinder

cykler

levande liv är

cykler

avsked

av sked kommen

av sked givet

smaka uppleva

pure fast föda

sked av silver

sked av guld

träsked hängde vid livbältet

smaka

bjuda

*

jag ser ofta vulkaner i nätternas vandringar

hur blad

”trycks” upp

som om

allt skjuts på underifrån

pillras upp

*

skrev idag

är träden

ängen

markerna

silhuetter

är de barn vilka i strålande förväntan

får paket

uppdämd förväntan är inte kvävd förväntan

detta är uppdämt för att ej spricka

hinna med

de vackra sagoorden

vilka har en djupare mening

vilka håller min hand

håller mig kvar i liv

samt förhoppningsvis

ja – det har varit min förhoppning att orden skulle skänka glädje

kanske har mitt liv egentligen varit så

molnen

träden

ängarna

sagoord

för att överleva stigarna

skolningsväg

någon sade; alla dessa frågor från öster till väster

jag säger:

ja – alla dessa frågor från öster till väster

väster till öster

från hjärta till hand

från hand till hjärta

till barn har jag sagt – även till så kallade vuxna; det finns inte dumma frågor – våga fråga

*

(jordblomstring)

träden är

ängen är

jordblomstringen är

i våren – barn

barn vilka i förväntan möter – paket

ja, det är en uppdämd väntan

ej kvävd

mer för att ej spricka

för att hinna med

det är en silhuettvärld

med ens ser jag

myrstackens

sakta

vaknande

(rosen)

rosen står med sina nakna kvistar

till synes torra

uttorkade

har livet flytt dig

vackra

ros

vem bröt din blommande kvist

så frågar fjärilsögat

vänta du mitt vakaröga

lägg handen din till jorden runt mina fötter

än är det kallt

än har regnen ej vävt bladen mina

vänta du mitt vakaröga

varje dag besöker fjärilsögat rosen

din kvist

din kvist

skimrar grön intill dina fötter nära

rodnande bladpärlor ser jag

vänta du mitt vakaröga

ditt tålamod skänk mig

fjärilsögat lägger händer till jorden runt rosens fötter

allt varmare blir den

en dag ber rosen fjärilsögat

kan du borsta bort jorden du kupade runt mina fötter i höstanvindens andning

kan du hjälpa mig ta av mig tofflorna du gav mig

kan du klippa topparna av mina kvistar så skall du se

fjärilsögat lösgkjorde tofflornas remmar

borstade jorden samt klippte rosens toppar

en natt kom så regnen ur stjärnbladens händer

och i gryningen ser fjärilsögat rodnande pärlor bli gröna blad

ser du min vän vakarögat

livet flydde mig ej

jag drömde mig in i denna skrud.

*

(hyddor)

jag har sett dig vandra i skogarna

kjolen din är lång vid skogsbrun

manteln din är mossgrön

smaragdgrön

fötterna dina är ej synliga

dina kjolar

sveper in

dina händer är mjuka ändå knotiga

ansiktet

är alla åldrar

ögonen

de är vackra

skiftar med ljusvandringarna

skuggvandringarna

håret kanske lav kanske silvermoln

kanske kan ske

vackert är det

 undrat har jag stundtals

vem du är och vad du gör

blicken min har flutit över ängen

duvhöken svävar vida cirklar med solen i bröst

blicken söker rörelse

ängsgräset vajar

ännu silverplymart

det står en man vid utkanten av ön i ängen

han håller vänster hand ut

vad håller du i din hand

den högra handen lyfter han

sveper mjukt av den röda luvan från falkens huvud

en bjällra höres i vinden då falken lyfter

falken

höken svävar

ögonlystrande

ritar cirklar i luften

bliver kvar i

vindstilla

möte

enhörning betar lugn i gräset i gryningsstämma

nynnar den vackra bilden in i falkenerarens bröst

månskära i natten stjärna i natten

silverdalen andas frid

bjällra

bjällra

bjällervind

spinner spindeltrådsvävens

drömmar

blicken svävar helt nära kanten av ängen

höken falken

rör vid min rygg

stig in

hon sitter vid kärret

rör vid vattens yta

rör

vid

stilla

kom fram människokvinna

ser du kärrets flätmönster

en vattenkorg

i varje

ö

andas

dröm

se alla fällda stammar grönmossebärare

vi måste röra vid vattnet med våra fyllda sinnen

de behöver våra hjärtans glöd

vi rör vid vattnet

utan ord

rör in

tystblads

rena

bjällra

bjällra

bjällervind

spinner spindeltrådsvävens

drömmar

med ens lyfter bävrar

grinden

bäcken porlar

kärret ler

i söder synes himlar andas purpurband

violetta purpurbårder

barden sitter vid

tallens fot

spelar

på ormbunkens strängar

i väster synes himlar brinna

andas eld

sjööga ler solförnöjt

svanar lyfter skymningsmantel

in i vassens vaggande händer

susa

susa

stilla

jag vänder mig till henne

hon är ej där

åter ser jag henne skrida

ser henne samla fallna pinnar grenar i kjolens långa följe

ser henne stiga uppför berget

berget med mjuk gråmossa med lingonris samt blåbär

ser henne bygga en hydda

tända elden

röken faller nedför

till ängen

är dimma

eldögon glimmar i kvällsandning

var icke rädd vi

värmer

edra frusna rötter

natten vandrar

månskära i natten stjärna i natten

silverdalen andas frid

bjällra

bjällra

bjällervind

spinner spindeltrådsvävens

drömmar

i gryningen släpper hon pinnar grenar fria

det växer träd nedför bergets sidor

trollslända spinner gryningskällas stämma

myror lindar pärlhalsband runt bergens vrister

så många gånger har jag sett dig bygga hyddor

sett dig släppa väggar fria

bygga din hydda på en annan bergstopp

vid skogens fötter

hon viskar helt nära

ja jag bygger hyddor

lyssnar

var

räds ej då jag ser dem rinna in i bergen

dansa i skogens vilda

hyddor är vackra

stackar

hyddor är

ser du kärrets flätmönster

en vattenkorg

i varje

ö

andas

dröm

vi måste röra vid kärrets stillastående