varför
målar de
solen
med
vågor
satte mig i lampans sken för att intaga några rader
ordpärlor skimrade
jag huttrade
för det skenet lyste ju bara upp den sida jag var på
tillät mig ej stiga in
så mycket saknade jag elden att jag lade bladen åt sidan
vinden
höstvinden ur sefyrs händer
ven in i rummet
bokens blad virvlade
bredde ut sig över golvet
bokstäver blickade in i mig
med blanka blad
blanka dragna blad
kanske skall jag luckra jorden
med mina välansade ord
är de
agnarna
bokstäverna blickade in i mig
med blanka blad
sakta gled bladen samman
alla dessa skärvor
ett pussel utan lim eller fog
bladen
skärvorna
var snarare benvita än vita
linjerna vilka egentligen ej var längre – de fanns ej, vilka egentligen ej var sprickor tonade bruna
skärvorna
bladen talte in i mina ögon
du behöver ej limma oss
vi finner fog för dina ögons vandring
du behöver ej sömma oss
vare sig med nål eller tråd
ser du
cirkeln
drömcirkeln
kompassen
fyra vägar samlar
ditt hjärtas röst
din hands gärning
förenar din handling samt din perception
enkelt sagt; din hjärna
dina hjärnhalvor ja minsann
höger vänster/vår höst
arkaisk tid arkaiska energier från en avlägsen tid
kosmisk dröm kosmiska krafter från en avlägsen rymd
allt är allt i ett
det vilket blir i ljuset av var
i mitten finns ett fäste, ett rede
däri sitter kompassnålen
du behöver ej sömma oss
ej heller sömna oss
vare sig med nål eller tråd
denna nål är i centrum
ytterligare centrum
den är nålen är en visare
tystnaden föll in med mjuka dun
jag såg på det nu sammansatta arket
orden steg upp ur den fallna tystnaden
det är sant det du ser
en skattkarta blev och är vi
satte mig i lampans sken för att intaga några rader
ordpärlor skimrade
jag huttrade
för det skenet lyste ju bara upp den sida jag var på
tillät mig ej stiga in
så mycket saknade jag elden att jag lade bladen åt sidan
doft av jord
sånger av regn
händer vilka omfamnar lera
skivan
cirkeln snurrar
surrar
tystmjuka nynnadesånger
cirklar
slutna ögon drömmer kruka in i händer
händer formar
kruka
elden
knäpper upp
skjorta
knastrar
glöden böljar
kruka
läggs däri
dröm
hand
hand
dröm
skärvor bredes ut i sanden
du kan ej se helheten med dina vardagsögon
solskepp
vindskepp
klättra upp i trädets krona skall du få se
jorden
jorden viker upp vingar
jag vänder ögonen inåt
möter träds
rotstock
en rund skål
med gröna fjäll
mossfjäll
benen bruna stödjer kroppen
klor håller utan att gripa illafast
vingar bruna
kvistvingar
huvudet stolt
rest
reser blicken
mild
ändå
stark
du är
vacker
vänder ut blicken
jorden viker upp vingar
jordsvanen
seglar
jordskepp
haven genomströmmar mig vatten luft rörelse
solhav gjuter värme in i mig det var en gång en eld
hon omfamnade elden in i sitt bröst
allt är inte fast
fast är inte
allt
den sanna rörelsen är ren är levande
du kan kasta dig in i luften
luften bär dig
en gång kastade du dig in i jorden
den bär dig
du skall icke endast se det hårda
se det hårda lösas
läsas av regn
smärtan
i de dagar då den piskar mig
är
obeskrivbar
kan bara viska till mig
allt
allt andas mening
är då detta min skörd
somnar med moder måne silverstrålande
med månsilver i mina ögon
vaknar med solen i mina ögon
träder in i dagen
smärtan stiger
det svåra är ej tystnaden
det är att ej få
ej kunna tala med någon
uppleva allt detta vackra med någon
så gråter jag och vet inte varför jag gråter
det hjälper ej
jag håller en kristallskål i mina händer
samlar mina tårar
ty med vem skall jag dela orden
allt detta vackra
tystnaden är ej svår
det svåra är ejtalet
samlar mina tårar i en skål
kanske jag kan sam tala med tårarna
med dem
kan jag
tala
jag ställer mig upp i trädet
jordhavet ligger naket
utbrett
inte en krusning
inte en vindil
jag dyker in i jordhav
hon öppnar fingerspringa
jordhav tar emot mig
jag strömmar nedåt
bubblor stiger
jag landar
jag dyker in i jordhav för att finna eldpärla
så mycket längtade jag till eldens
skimmervärme
hennes milda
vackra ansikte möter min blick
jag har väntat dig
sätt dig här vid elden
hon lägger handen över mitt bröst
stillar stormvågen
vi har plöjt många åkrar
förberett många jordar
vi har sått många frön
många korn
allt fyllt med sanningshalt
enligt sannhet
detta halt är inte stopp är inte hälta
det är enligt sannhet
sanningsenligt
och skörden kan invänta
redostunden
den slår
dig
ej
hon sträcker handen in i eld
hämtar eldpärla ur
denna skimrar
dina
ögons
syn
in i
klarhet
jag tackar dig jordemoder i din pärlskrud blå
inför oss
landar rotstocken
bär mig
till
platsen
där jag är
vi stiger in i boken
eldpärla
andas
vi läser spirandeskördars
kommande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar