skulle behöva
en
shaman
vilken använde mig som trumma
*
silver andas träden
av de släppta månbladen
kristalljus är detta silver
sol rör vid skirblå slöja
mjuka moln skimrar
violljusa
is släpper grenklyka
den gamle vandraren skrider med staven i hand
i varje stegskopa
ljuder klanger
det är märkligt hur fort mitt liv tog slut
vindar far genom luften
soltrådar av spindelljus böljar
ljustrådars ljus följer djup andning
solmoln seglar i silverhav
trädens blanka är vatten
stilla havs klädnads blanka spegel
bamburören, bambuspelet
sjunger
i
vinden
vindar far genom luften
lyfter solblad
en silvervärld andas mina ögon
och jag är en fågel i vindens hand
i flykt säger de
ja – i flykt ifrån alla spikar vilka vill nagla fast mig i en ram vilken ej är
och ändå är spikarna så många.
*
resa
kan det vara så att en musiker lever i vinden
avser blåsinstrumentaler
och därigenom kan resa
vad ser jag
jag ser vindar
hur vindar rör vid allt
hur vindar andas ut
springer ut
samt återvänder med famnen full av doft
vindar utforskar rör vid allt
blir allt
vind fall ned över mig
och det är detta vinden gör
faller ned över in
genom
därigenom skapas en fri förståelse vilken innehar djup
vet ej varför jag skriver<, det rörliga intellektet.
och är detta ej det skapande är ; konst
det är att vara i elementen
samt stiga in
är detta medkänslans pulshjärta
ja – det är det då den andas lyssnande.
ibland önskar jag att jag bara kunde vara tyst
och det är jag ju för det mesta
att leva ensam
är att likna vid en snårskog
reda ut trasselhärvor
reda ut
surr
ensamhetens snårskog
ja nog är den en snårskog.
*
jag kan ej berätta dig om skuggkastare
skuggkastares vägar
det är ej min vilja
jag kan förtälja dig en saga ur min drömsjö
den sjö jag har i min hand
jag kan berätta dig en resa
vari den stora skuggfågeln landade i sandens solröda segel
jag kan berätta dig att det finns ett bollspel däri det finns kastare samt slagman samt mottagare
ibland måste du kasta långt för att ge dig hän och fullborda cirkeln
begränsad
obegränsat livsutrymme
så tag staven på pannan egentligen på nästippen
se så långt staven sträcker sig ut över det du ser
jongleraren rusar ej hit och dit
hans hennes
dropplåga är förenad med staven
han hon förlänger sig själv in i staven
ju mer balast du har där
överst
kan det hända att du måste göra snabba lätta rörelser
du kan även välja att stå stilla
helt stilla i dimman
förstelnas till dimman klarnar och du vaknar i tvagad skrud
*
en märklig gestalt kom vandrandes utmed vägen
vägen blank av is en tunn hinna av glas
det syntes ej en spegling av gestalten vare sig i is eller i glas
vare sig klarbild eller skuggbild
gråsparven satte sig i nyponbuskens
nakna
fingerväv
gungade lätt obekymrad på en gren
gråsparven kvittrade
vem är du och vad bär du på ryggen
du har ju varken kropp
eller
form
det du bär på ryggen framträder klart
dock
ej
innehållet
gestalten knöt ett band runt rörelsen
bara för en stund
jag måste vidare
jag skall möta en skuldbärare vid grinden
där vid tröskeln.
så vackra vinternyponen är
frostnyponen
gråsparven väntade tålmodigt; det hade modern lärt
modern lade i gråsparvens iver handen mjukt till;
invänta
redo
gråsparven gungade vidare
kvittrade solfrön
det är något bekant med dig
kvittrade gråsparven tonskalande
gestalten log genom att ljusna en aning
jo, det kan så vara
du brukar allt flyga i min andning
du gör mig – din rörelse gör mig så gott
vinden är jag
och visst är det märkligt en vind vilken vandrar, kånkandes på en säck fylld med tyngder
stenar kallar de tyngderna och det i och för sig är väl lusteligt lie tokigt
roligt
gråsparven och vinden skrattade så där
gott
kärleksfyllt
varmt
för stenar är lätta
den där åsynen är allt en riktig lurifax
det här
är
ett helt annat slag av stenar
och nog slår de hårt mot ryggen
ryggslutet och höfterna mina.
ett gott för de med sig – de tynger mig så jag inte kan halka omkull
och likaväl kan jag ej glittrande åka kana och kana tycker jag om att åka
nu måste jag bege mig innan skymningen faller in i skuldbäraren
sa vinden och löste bandet
gråsparven svirrade runt vinden
jag hjälper dig bära säcken så behöver den ej slå dig så hårt
gråsparven lyfte säcken med näbben
så var de två vilka bar den till grinden
vid tröskeln
på lång väg hörde de
snyftningar återhållna rulla hårt
stötande mot hjärtflod
de närmade sig
och där vid tröskeln
satt skuldbäraren så tyngd att den nästintill
sjönk igenom sig själv
åter knöt vinden ett band runt rörelsen
med gråsparvens hjälp sattes säcken ned
och marken sviktade
såg väl mest ut att vara en guppande
skrattande mage
gråsparven satte sig på grinden
vaggade grinden fram och åter
vinden fylldes med
synliggörande
färg
lade handen mjukt till skuldbärarens skuldra
lyfte ansiktet till
skall vi se vad jag har i säcken
den är fylld med tyngder
och inte har jag
plockat dem
ändå
bär jag dem
är det så med dig
gråsparven torkade en tår vilken föll ur
skuldbärarens öga
det öppnade
jag vet inte vad jag skall ta mig till
allt jag försöker gör tyngden ännu större
du kanske skall sätta ned din säck
låt oss först se mina tyngder
sa vinden
nu kvittrade gråsparven hejvilt
gråsparven dök väl nästan ned in i säcken
äntligen får jag se och tålmodig har jag varit
modern i gröna vida kjolar nickade med moderlig värme
vinden stack ned handen
och lyfte upp
luft
upprepade proceduren gång på gång
hur kunde säcken vara så knölig
och så tung
det är ju
luft
det är ju så här
att en gång steg jag in i vindens skepnad
jag var och är ett vindbarn
jag brukade rusa så fort att jag glömde att stanna, jag brukade åka kana och i ett huj klättra uppför höjderna
det var och är så underbart
det vilket bekymrade mig och gjorde mig allt mer rädd var att se människorna
de byggde vallar och satte upp hinder och det gjorde så ont att slå emot allt detta
och kraften var ju en del av mig, den gick inte att skära bort
så en dag mötte jag en medvind och vi for fram i öppna fält och landskap
mötte inte ett enda hinder och det var härligt
medvinden porlade av skratt och det var första gången jag hörde ett skratt
jag måste ha sett underlig ut med min gapande mun ty medvinden min nya vän skrattade ännu mer
till slut låg vi och rullade runt på marken
så underbart är det att vara glad
glad – vad är det sa jag
och medvinden sade
det är ju det du är
just nu
så de bygger murar för min glädje
det är bara för att de ej förstår vägarna du visar
ser du
du bär ej skulden till eller för den smärta de tillfogar dig
du bär ej skuld till eller för den vilken gjorde dig illa
din glädje har blivit en mardröm för dig
en mardrömsdemon vilken äter upp dig
inte genom glädjen utan genom murarna du stöter emot
samt deras ilska då du raserar murarna
och så haglar slagen över dig
och du krymper
vi måste vandra in i din vackra drömsal
genom din vackra drömport
se sjön här i mina händer
kläd av dig dessa smutsade kläder
så drypande av skuldfukt
vi lägger dem i elden sedan
stig in i vattnet
upplev dimman hölja dina ögon
upplev vattnet
det är helt
stilla
var i vattnet
skuldbäraren tog av sig kläderna
steg tveksamt i sjön
lade sig ned
och slöt ögonen
och nu
vad skall jag nu göra
ett måste du uttala
skuldbäraren tillät dimman sväva
dimman kisade en aning
och däri springan
syntes en låga
en ru8binlåga
helt stilla i väntan stod lågan
i mitt hjärta ropar jag; moder hjälp mig
i den stunden begynte lågan röra sig
steg mjukt in i kroppen
rörde sig genom varje del
varje rörelse vilken rört skuldbäraren
hur länge det pågick förtäljer ej sagan
drömmen
slutligen
nådde lågan utposten
smärta genomborrade kroppen
och alla lager av
rester av
slag
strömmade ut i vattnet
och modern renade
såren
spikarna är dragna ur din kropp
såren har jag sytt
du är befriad
in i din oskuldsfullhet
stig ur
sjön
glädjebäraren stiger ur sjön
vinden låter en vacker
skir
klädnad
mjukt falla ned om
kroppen
och stegen
rörelsen är lätt
fylld av
liv
detta är
jag är
gråsparven hade suttit vakande med i allt detta
nu lyfte den de smutsade kläderna
och lade dem i eldens renande händer
eldfåglar
flyger fria
in i
solhänder
jag är
detta
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar