natten är en kvinna
dagen är en man
natten fyller din själ med andens sång
ändå
eftertraktar människan dagen
kanske ser de
styrka
en knivskarp
klinga
ändå
är den formen av
hennes
inre
skönhet
är natten en kvinna
är dagen en man
så väva de
in i
varandra
*
så ofta
krymper vi formen
formen känns säkrare än det upplösta
berg vilka vandrar
marker vilka gungar
människor kan sarga
snudda vid
de djupa rötterna når de ej
ty de rötterna är förbundna med deras hjärtan
de når dem i natten
däri stjärnvindar andas
de når dem i natten ty däri lever ej sargviljan
där lever det vilja är
otadlig kärlek
jag hör hennes sagor rinna genom världar
stormar liv rörelse - en slags djup visshet ditin sargfingrar ej når
den döende grenen mötte ögon
kvistögon vilka är ögon
sade jag är icke döende ty jag andas med träden
se nu är jag det hon
i sin skönhet skapade mig till
grenen kvittrade flög ut genom det slutna fönstret
öppnades av vattenfalls rörelse
obesvarade frågor; bär du obesvarade frågor - öppna dem igen
solen stiger ur
grå molnbad
tjälen släpper sakta
marken gungar
sviktar
porlande är stigar
rörelse
sefyr andas
blåser fjolårsvassens frön
flätar han flodbåten till friarstråk
spindelmor är vaknad
springer med lätta fötter i gräshägn
lugn
är ej en lunga
ändock är lugn lunga
breder ut andningsmantel
stilla dig vårflod
lodjur strövar i skogars mjuka smaragdskimmer
spejar vida
följer stigars
porlande
mjuka
tassavtryck
kanske spinner lodjuret vårens mantel
till skydd
till värn för de nyvakna liven
rullar sig samman i nattens klara andedräkt
ber frosten andas varligt
än andas marker isar
öar skimrande ändock matta
så vackra kartor
kristallkartor
myggor dansar
stigande sjunkande
sjunkande stigande
yrvakna vingfolk stiger ur sömnbäddar
solen stiger ur
grå molnbad
grenar är blanka i solrörelse
glatta
glatt är vårens bud
springer för glatta livet
rädsla fylld mig visste ej vilken kraft detta var, fåglar flydde, blommor kröp samman, människor ryggade i min glatta framfart. så såg jag vårens ansikte och visste att detta är glädje.
glatt springer jag och glädjen kan ej styras
glatta blad
glatta muskler kan du ej styra än
det skall komma en stund vari du kan med din vilja styra hjärtats fysikaliska sång.
så såg jag glädjens källa med ens visste jag att i det rädslan upphör håller vi varandra i hand. sprider vår glatta framfart med mjuka tassar
och bladen andas ellipser
två halvor i en, nerver vilka är hela trädet lever i bladens skålar och vi kan benämna dem tvärstrimmiga och visst kan du styra dina lemmar – den rörelsen med din vilja. det kunde du ej vid det första insteget; sakta upptäckte du – den
rörelsen
och nu upptäcker du
glatta
livets
lösta väggar.
stegvisa sitter vid stranden med en lång pinne i handen
kanske en kritvit spatserkäpp
kritvit är pinnen
stegvisa är i fjärran vandrandes
söker det träd varur pinnen steg
minns platsen ännu suddigt ty dimman har ej lättat
ännu
stegvisa drar in en djupandning
det var länge sedan stegvisa behöll andningen
genom tårna sipprade den sista pärlan och med den
skogen omger mig
fåglar målar vindspann i trädens övre kronor
bladen susar
det började med ett blad
så följde de alla med
steg för steg
hela skogen är i bladrörelse
djur är i skogen
regnvåta pälsar andas
upptrampade stegstigar finns
myror höres knäppa på lutan
spela kastanjetter
höres vandra i raka stegled
de vingburna finns i skogen
mossa doftar
ljuden är mångfaldigade
stegsonater i symfonisk samklang
plötsligt sveper skogen ut sin mantel
stegvisa står inför en äng
ängsöga
och där
där är smycket
den lilla sjön
en silverne brosch i ängens händer
denna nål behöver du ej trä för att stiga genom ögat
och vid instegets utsteg
där är trädet
trädet med den vita barken
den vita släta sidenmjuka barken med rötter vilka omfamnar
flätas samman med sjöns rotfingrar
de är vackra
i handgärning
kronan
den vilken skuggar molnen mot bländverk
den krona vilken når himlarna är fylld med röda blad
spetsflikiga blad
ellipser två i en
hjärtformade
röda fåglar sjunger bladens hjärtsånger
ej längre glatta numer i framstigen vilja
steg för steg har detta skett, vandringen var lång och nu
är stegen här
stegblad burna till den vita stadens torg,
där dessa blad är lagda i solvägar runt brunnen
stegvisa minns ljudet
ett av alla ljud i skogen – bäckens stämma
inser att sjön är brunnen
brunnen är sjön
aortaåder i blådrömmande venklang
stegvisa sitter vid stranden med en lång pinne i handen
återvänder från fjärran
ser hur träden molnen ritar mönster
stegvisa följer
ritar den vita staden ur menings grund
han är arkitekten och hon rör vid hans ögon
med kärleks fingrar
gässens sånger
så
nära
snuddade vid mitt ansikte
fjäder
lyfte
mig
med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar