över sjö synes
skimrande
vitt
ett band
ett sidenband
över sjön
över granars
toppar
finner ögonvägar
genom björkars
alars
nakenhet
nakna ögon ännu levande i nyfikenhet
nyfikenhet
tindrar
i träds
kronandning
mjuka grå siden dynor
löses sakta upp
folken skrider
med ljudande tamburiner
jag kan ana
turkoser
turkos
sakta överlämnande
sig
in
i blå
ljuden
människoljuden
har ännu ej tagit
tagit
sin början
råbandsknop glider in i hav
vita segel skimrar
mjuka
vågor
cirklar
människoljuden
larmet
slumrar ännu i
ide bon
folken dricker morgondagg
väcker ögon
mjuka
är livet den dröm vi lever
eller är livet vår dröm om döden
döden vilken så mången söker undfly
fly
döden vilken så mången räds inför
och just rädslan
dröms in i döden
ger döden de marvingar den ej bär i sin hjärtfamn
så låt livet
livet vara det du drömmer
i drömmen talar livet det oföränderliga det eviga
dagsmedvetandet tolkar detta till död
och hur kan det ske
allt visar oss
å t e r u p p s t å n d e l s e
livet är den döende själens dröm: det kan vara en vacker bild i meningen av att
jag står vid floden tvagar mitt ansikte i visshet att möta det vilket är urkärnan
ser allt det vilket blivit min identitet
vaskas i solnäts händer
bevarare av
den jag är
den du är
jag släpper alla gjorda tankar om den jag är
gjorda tankar
skal
jag inväntar
pärlans
inre ljus
vilken är
allkärlek
allomfattande kärlek
ser personligheten lösas upp
är i total inlevelse
empatisk verklighet
däri kan jag möta dig
kan jag möta mig
i självupplevande vilket är fördjupningen av självkännedom
jag ser jaget omfatta skuggan i ljuset av andens strålglans
och denna glans
är
djup
varande (inte ett infekterat sår)verklighet
jag kan se de ryska trädockorna; den så kallat lilla i mitten samt hur lagren läggs om
så sker insiktsvaknandet och väsendet lyfter det ena skalet efter det andra. dessa dockor har en balanserande tyngd i sig.
i det jag skriver detta ser jag åter träden, årsringarna och jag säger allt kommer ur träden.
alla dessa ord vilka lever så starkt är väl ”värda” att leva med;
ego – empati – självkänsla – inlevelse – medkännande – medlidande – medvarande – personlighet. är jag på grund av att jag håller din hand eller är vi därför att vi – vi – håller varandras händer i en fri andningsrörelse, vi upphör ej i de stunder våra händer ej känner varandra. i meningsinnebörden upplever händerna varandra. det finns varelser, väsen vilka lever i totalt medupplevande, vilket jag tidigare påpekat ej är medberoende; det är ett tillstånd av att verkligt uppleva medvarandets, omgivningens smärta sorger, glädje, lycka; det vilket är det svåra är att utröna huruvida källans uppkomst är i den egna individkärnan eller hos omgivandets vara, samt att vara vaksam i att bevara sitt inre väsen; det är mycket lätt för dessa väsen att svika sig själva samt därigenom hamna i en oerhörd skuldfälla, vilken gör att de ej upplever sig tillåtna att sträcka fram sin hand eller lyfta blicken i ett uttröttat stadium. så mycket älskade de att de övergav sig själva. det läker sakta – tålamod är en vacker dygd.
bark
märg
vad är märg
de ord vilka stiger fram inför märg är näring – näring till liv, är märgen näring innehåller denna kraft vilken skänker oss energi – kraft kan i positiv andning jämföras här med makt. detta är ej en makt i dagligbruks tal; det är verkligen andeljusvärme – det vill säga kärlekens grund; så skapade …
genom märg och ben
genom ben och märg
ja, det är kylan vilken ännu lever med mig och det är ej underligt ty jag avläser termometern och den visar varmgrader… ännu vintervarmgrader – ändock är det verkligen en slags kyla vilken kryper in. genom ben och märg, genom märg och ben; den ryska dockan står och vaggar inför mig, hennes skrud är mycket vacker – bildligt talat står hon här.
kylan
den rena tanken mår bäst i kyla, i överhettat tillstånd kan den likväl skena samt dåsa/domna.
jag funderar vad hjärnbark är och med ens upplever jag träds bark till min kind, skrovlig
ja, samtidigt värnande, samtidigt kan jag uppleva barkens porösa verklighet.
nåväl
hjärnbark
bark av järn
järnhans saga stiger fram – avser ej nedteckna den, det jag upplever är bandens bristande – så oändligt visdomsfyllt i detta sammanhang. den låsta tanken kan ställa till förtret – till och med förlama livet. kanske pepparrot är bra till att lösa detta grepp – hjärngrepp.
hjärnbark
bark av järn
den rent hypotetiska tanken/akademiska/vetenskapliga kanske kan nå barken, till och med ge näring till barken – tveksamt – däremot når denna tanke ej in till märgens livskraft. se med ens den ryska dockan, hur du förs in genom benet hur du är i märgen samt i denna stund sugs in i låt oss säga den minsta partikeldelen då vet du att varje detta korn bär din livssaga – livets etymologi. den hypotetiska/akademiska/vetenskapliga tanken – hur vacker den än är – når alltså inte fram till märgens urkraft med andra ord kan vi säga att det denna tanke tillför är en slags näringsfattig kost.
genom ben och märg
genom märg och ben
en del tankar låter oss ej vara ifred
dessa tankar kan liknas vid fåglar vilka pickar på rutan/fönstret – mer fönsterbläcket
kan liknas vid
rysningar – kalla kårar
varseltankar
dessa tankar kan ta sig genom ben och märg
åter ler den ryska trädockan
genom ben till märg
bark till märg
och gör detta av en enda orsak
nämligen för att tillfråga hjärtfolkens råd
rådskretsen ser genom igenom varje uns av denna varseltänka samt tränger genom märg och ben
märg och bark
det är
sam tal ande
s a m t a l a n d e
den ryska dockan lyfter en sagoflik
en hinna
säger
varför söka det avvikande i landskapet
se under hinnan
se genom ditt kisande öga
och du skall se att det avvikande
ej är avvikande, kanske mer av vik ande och lyssna till havets sånger, lyssna till mistluren och se dimman lätta; viken är densamma vilken du såg innan dimman lade sig. så är märgens ursprung
nyssvinda
är en
avskalad cirkel
korthus skingras för
vindens insikt
läppar
formas
blåser
ut
skuggspel lever
i väggtäppa
en fader
med en son
sitter vid ån eller
kanske
kan
ske
är det en bäck
kvittrar sparvhöken
tallen vilken växer i fjällskor
där röda strömmar
andas
vandringar
där hjortron strålar guldoft
där eldar brinna fria
berättarljus
däri trumman ljuder
ur hennes
bröst
där forsen dansar virvlande
bäcken porlar blygt
därifrån
kom i en stund
barken seglandes in i faderns hand
eller kanske var det bävern
kan
ske
var det bävern
vilken paddlade i floden
mjukt följande rörande vid stenblad
viker ut röda
lotusblad
opaler glimmar i solgård
sprängdes ej av dynamitarder
hammare
samt slag
vandrade uppför bergens
innandömen
ådror vidgades
barken
lade sig tillrätta i
en faders
hand
fadern täljer en barkbit
silverbladet gnistrar
blänker
renar råmar
bjällra ljuder
vaja
vaja vind
högst upp på molnberg ljuder hornets vita band
bladet växer däri
silverbladet
masurbjörken skänker
hand
tag
sonen ser glädjestrålande på
följer varje rörelse
varje
öm
beröring
de gör ett segel
en fader
en son
gör ett segel av ett lönnlöv
med högtidlig glädje
sjösätter de båten
en son
en fader
sjösätter båten
barkbåt seglar på vattens ytspänning
skräddaren sitter med benen i
lemniskata andning
harmonisk åtta
evig
harmoni
med benen i kors
eldskålen andas
skimrande
nålljus
skräddaren sömmar
mjuka
mockasiner
hustru
pärlmakerska fäster
pärlor
däri
skräddaren vandrar på haven
det växer ett träd ur havet
fadern ser ett träd
du lutade dig till mig
med trötta barnsben
i glädje jag
svarade
dig
ditt mjuka avtryck
har vattnat mina rötter
väntat dig har jag
många har
vandrat
förbi
nu är du här
en son
en fader
se barken
beredvilligt släpper jag in solkornen
till att nära mitt inre
se jag lyfter slöjan
skänker en
glimt
se
hur allt
i kommande
beredvilligt släpper in
det kan endast ske
i upplösandet av egoism in i empati
ego är vackert
ismen förblindar
förblindar det allseende ögat
*
hon står på knä inför ett altare
gräsvingar andas mjuka i
gryningsdroppar
stenen bär en duk av
smaragd
vita trattblommor
kalkar
skrider i mjuk
rörelse
tigerögon
bruna pärlor
myror
lyfter släppta
taggar
strån
runt stenen växa
skogsstjärnor vita
eken
asken
är diadem
spindelmor
väver
i händer håller hon ask av elfenben
de höga bergen andas flodsånger
rispapperslyktors
drakord
ur hjärta lyfter hon
ögonblommor
hennes händer är rena
insidan röd
hon har fyllt i
karavanvägen med
röd henna
de svarta molnen har hon lyft
obsidianpärlor glimmar ögonrymd
hennes händer är rena
hon står på knä inför ett altare
blicken är fästad vid en vacker staty
ser trädet stiga ur hav
ser hans händer svara trädet
åter rinner hon
följer hon hans rörelse
paddeln vattendiamanter
de når stranden
av stockens rot
snidar han
blicken är fästad vid en vacker staty
och vem kan veta detta
förutom den vilken med varsamhet
frilade stockens rots
hjärtord
de svarta molnen har hon lyft
obsidianpärlor glimmar ögonrymd
hennes händer är rena
ett frö lade sig i jordkupa
den store vindkonungen frågade
varför ligger du här
jag inväntar regnen
regnen kommer i form av
strilar strålar pärlor droppar stjärnor
steg passerar
stubbåker sjunker in i silverblank
det växer ett träd ur havet
fadern ser ett träd
du lutade dig till mig
med trötta barnsben
i glädje jag
svarade
dig
ditt mjuka avtryck
har vattnat mina rötter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar