jag följde vägen
vägen bar mig genom urbergens
bedövande
dova
stämmor
vi bedövar de skenande hjordarnas upprivna virvelmoln
*
vandrar in i
sluter sömnblad runt mig
hör hav
ja, de säger slå hårt mot klipporna
ser vattentungor klyvas
fradga säger de att det bildas
hör vindar vakna
sträcka sig
hör haven råma
doften av salt tång driver upp ur havens bottnar
säger du att tång ej lever i havens bottnar
så säg då driver upp ur havens stränder
havet är en vagga
vaggar mig högre upp
säger du in
jag säger högre upp i drömmen
jag har stigit ur havet
är ett moln
iakktager hav
klippor
ännu råmar haven
stiger ur molnet
står på stäppen
är det stäpp är det hed
ser hästen galoppera
är du häst är du vinden
du är vit
manen är böljande
du är rörelse med vinden
ändå upplever jag att du flyr
du skälver i rädsla
är du rädd för en hand vilken slog
är du rädd för vinden
din hastighet
den du
är
var inte rädd
haven andas mjuka sånger
korna betar i det höga gräset
är bufflar
vilka bär molnkronor mellan hornen
hornen ljuder över runt i bergens strupar
sakta tillåter du mig smeka din mule
din manke
lugn
jag ser dig inandas lugnet
du följer din rörelse
utan rädsla
molnet omfamnar mig
bär mig djupare in i sömnblad
havet är
stilla nu
jag vill inte stiga ur
drömmen viskar
du är
i
vakna in i solstrimmas fingrar
*
ser havet
ser haven
ser ängder gräsängder
ser ringar
cirklar
spiraler
hur kommer det sig att dessa runda former lever i allt
är det spetsiga former böjes de av
eller böjes de till
de böjes ej för att brista
ser
stenringar
de säger; mysterieplatser
ting
tingsråd
ser ellipser
skepp
på i havet i kyrkor
ting
tingsråd
stenringar
sida vid sida
vidsida
rundlar cirklar ellipser
blicka ut egentligen utan att se de så kallade fasta fysiska formerna
du ser luft ja
blicka in i atmosfären och säg mig vad du ser
däri har du ej en känsla av fyrkant – den existerar ej
ett paket med lock
en låda nmed lock
är ofta en fyrkant
väggar med hörn
raka linjer med hörn
vinklar
inte vinklingar
slinkningar
vinklingar
du frågade om den olycksdrabbade
eller vi gav dig en bild av den vilken är olycksdrabbad
bilden levde i dig du var för trött att vandra med bilden
se detta
det är till viss del denna fyrkant
en kartnagel vari ett väsen är inmanat
den kartan är inte skattkartan med ljusminnet födslominnet
det är en kart
nagel
människan är rädd för ekorrhjulet eller säger; allt går bara runt - runt, återkommer vi till samma punkt.
människan räds ekorrhjulet
se då denna fyrkants hörn samt vrår
i dessa hörn, vrår fastnar avlagringar. du ser ett väsen vilket halkar mallan väggarna eller nedför linjerna och nöter emot hörnen, avlagringar bildas
det är så; i cirkeln glider du mjukt, stöter ej emot, i.
lådan med lock står framför dig med snören.
lös upp snöret med alla krusiduller/lockar
lyft av locket
släpp ut barnet
barn älskar den leken; gubben i lådan, gubben i lådan, var har du gömt dig… vid sista sångordet skuttar barnet upp i mötesglädje strålande.
släpp ut barnet
du ser även ett väsen inträngt i fyrkanten
fyrkantstänkandet
hur detta väsen verkligen kämpar för att vidga fyrkantens snäva linjer
linjär
till en rundel
en cirkel
baktankar är ofta den olycksdrabbades väg så kallade försök till att vara slug
labyrinter är verkligen suveränt utformade
den yttre skalkärnan är rund
inuti är vägarna lagda mjuka samt även med så kallade hörn; ser du detta ovanifrån är detta ett vägnät och det står signalljus här i vecken, hörnen. de lyser stundtals starkt rött och det betyder visst; stopp – betänk, begrunda din väg.
skall vi spela
jag ser ett labyrintspel
labyrintspel består av rörliga delar
sida vid sida
vidsida
lister är satta runt vägen
eller kanske kanter
någon balanserar på kanterna
vid sidan av vägen
det är en svår balansakt
ett svårt balanserande för att undvika vägen
detta är att ej vandra sida vid sida
hand i hand
hålen
kan
antingen vara signaler
mörkerhål
begrundanshål
det kan även vara vägen in
labyrintspel har behov av två händer
båda händerna
mörkerhåkl
begrundanshål
ibland är livet fyllt med minnesluckor
förr byggde de ofta en källaringång utanför huset
det var luckor för
vilka veks upp liknande bokpärmar
en trappa ledde ned
och det doftade jord
häri samlade de vinterns förråd av frukt samt grönt
det är en god bild av hålen
begrundanshål
minnesluckor
källarluckor
i begynnelsen av sitt vara
befinner det sig
nästan helt nära
intet
låt oss förtälja dig stormarnas väsen
stormar river sliter och drar
ej av ondo
se vindars vida
kvastar
sopar
borstar undan kvävostråkl
slokar skogen av detta
en del säger vi är olycksdrabbade
de har glömt hur det är med stormar
stretar vi emot
bryts vi av
vi blir rot vältor
vi kan se detta;
barnet spinner sin dröm
stiger in med egentligen nakna händer är helt nära
är i
intet
barnet rör vid allt
känner världen den stigit in i
människovärlden
händerna är nakna
händerna får mer och mer hud för varje beröring
huden skaver vid treårsåldern
stramar
jag vill
gå
jag kan
gå
själv
huden tänjer sig
världen planteras in i viljan
barnet vill ha en säker gång inte en så kallad rultande gång
huden tänjer ut sig och så kommer nästa fas
sex år och huden den skaver den stramar
så fortsätter det
vid nio år är huden ett isolerat skal
barnet börjar spräcka skalet ty det ser eller känner sin ensamhet, det har kommit en bit längre bort från intet; sakta kryper barnet ur sitt skinn och är tonåring ungdom
barnet
ungdomen står med nakna händer
tillvaron bränns
har vi detta i medvetande kanske vi kan se varför ungdomar söker idoler
kan vi uppleva att det bränns – kanske vår lyssnarhud vidgas i klart möte
mjukt möte – utan att vi blir välta rötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar