i denna dag skuttade regnbarnen ur molnhänder
regnbarnen har kikat in i vårdaningen
molnens stränder höll dem för att de ej skulle falla
regndroppar
barn
fylldes av längtan
det är en hisnande färd
färden mognade i regnbarnens ögon och
vips lade de sig i vindmoders händer
först hördes
knattrande
knarrande
ljus i fjolårsgräset
så steg dofter upp
regn
marken översköljdes av mjukt regn
regnbarnen skuttade mjuka tassar
hur underligt det än kan höras
så skimrade marken
isar har smält
fjolårsgräset löses sakt up
eller in i marken
gräsvingar gröna
kisar ännu varsamt sömnigt
tussilagon strålar
krokusar
vide
fåglar
backen porlar
det är en myllrande rörelse fylld med strömmande energoier ur kraft
kanske våren är ett skepp
flaskan svingas
jag döper dig till våren
skeppet rullar in i hav
livshav
kanske skeppet är en ark
han var den ende vilken var medveten om det vilket skedde
han lyssnade till livens markernas djurens sånger
floden
vårfloden strömmar in
de vilka ej var med i arken
i skriften
låg säkra
sovande i sömnblad
deras ögon slöts av varsamma händer
nu kanske någon säger; de dog
floden kom för att de skulle dö för att allt skulle översvämmas
det gör så i våren
och vilket annat ord kan vi bruka än dö för att födas
du måste dö litegrann för att födas
jag kan säga; du måste uppstå för att du skall återuppstå
i de flesta invigningar sker detta
novisen dör och det så kallat nya spirar
hösten vintern
våren sommaren
våren är en egentlig splittrad upplevelse
se flaskan splittras
glasbitar ligger utspridda i alla färger toner arter
det är lätt flyga med
bli detta splitterglas
förlora sig själv ur sitt själv
åter ser jag skuggan
denna skugga är en svart klädnad
vilken stramar åt
håller samman
ser skuggan kamma samman bärarens hår i en stram hårknut
åter ser jag skuggan
på ett sätt vara den vilken möjliggör det skärpta medvetna sinnets möjligheter
åter funderar jag; varför räds så många skuggan, varför ses skuggan vara negativ
ser barn; hur de strålarler i det den vuxne gör skuggteater
jag tror barnen vet ett ting den vuxne glömt
ting
det heter alla goda ting äro tre
först ser jag triangeln
det är ett ord vilket stiger fram
och det är ting
ett ting kan vara ett ting – en sak
de gick till tings
och det är detta ting jag ser
inte en domstol
jag ser ett rådslag
kan ej samt avser ej förklara vad jag egentligen ser – det är så att med ens framstår detta ordspråk så klart i en maning – kanske är den; sov tre nätter innan du fattar ditt beslut.
så ofta talar vi om att öppna våra hjärtan
så många har det svårt
det är svårt att andas
kanske är det så att hjärtat är öppnat
kanske är det så att vi skall sluta ögonen samt tillåta våra fingrar vara våra ögon
lever jag med den bilden finner jag en innebörd vilken är vid
för det första är de flesta rädda om/varsamma om sina ögon. de flesta rycker undan fingret vid blodprov – stick i fingret, så då lever denna varsamhet om fingrar också
ändå är min upplevelse att våra fingrar kanske av och till skall vara våra ögon; beröra för att stiga in i upplevande inte ”bara” åse. det åse vilket blivit se utan att se med ögon mattade av skyfall, intrycksstämplar. ögonen har slutit sig för att orka se stigen – ögonen är ju till viss del våra lyktor. ja – hjärtat är en vidöppen skål men väsendet söker hålla samman bröstet – så mycken oro lever för framtiden och kanske har de tyngder vilka bars på ryggen nu lagts på bröstet. jag kan se de ord jag skrev nyligen; de bär ej tygsäck/ryggsäck, de bär magsäck fylld med tyngder
regnen vet att forsar måste vila för att vattnet skall hinna sjunka in
för att markens mättnad skall ta emot
därför har regn så många kvalitéer
och jag kan se detta vara det vi gör med små barn; de får smakportioner
intar lite i taget för att lära känna
de bar barnet i en kont
mjukt
inbäddat
barnet vaggas av
i moders
rörelse
de berättar sagor vid elden
sömnblads
sagor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar