snäckskalsstränder
är himlars skönhet
sol
doppar fingrar
i ängens gräs
soldoppingar
simmar i
gräshav
lyfter gräsvingar ur sömn
träden
träden sträcker sina grenar
in
i
solögons famn
det begynner nu
*
i den uppmätta tiden
fälls seglen ut
maskrosfrön seglar mjukt in i jorden
frånvarande är ej vinden
vinden frågar i närvarande
ty vinden
upptäcker doften
tillitsdoften
*
i ballongen har blåsts in luft
ballongen är kroppen
luften är
låt oss säga andesjäl
kroppen kanske spricker, är förgänglig
och kanske är det därför den i glädje snurrar – sig – ur livskretsen in i luftens andesjälens oändliga
kroppen är den spröda liljan vilken har behov av värnad
seende händer
i den mättade tiden vandrar stegen sävliga
susa
susa
säv
solhinden lindar
ögon
runt
bäckaflöden
krokus blå
kisar
möter gul
krokus
i leende
vit
alruna rasslar brun röd
fågel
fågel
rör vid sävens
hav
stödblad
axfjäll
strå skriver blå
vattenkjolar sitta vid strandkant
flätar
blå
handkanot
strömmar
sländas
rörelse
tärna lyfter molnflik
barnet doppar tår i ismos
möter porlande
den gamlas
inseende ögon
rodnar gör kinder
fågel rödbröst spelar vasspipa
i den mättade tiden vandrar stegen sävliga
de bär ej tygsäck
de bär magsäck
fylld med tyngder
regnen vet att forsar måste vila
för att vattnet skall hinna sjunka in
för att markens mättnad skall ta emot
därför
har regn
så många
kvalitéer
stig in i de idisslande djurens rörelse, börja med läpparna
mulen
käkarna
cirklande rörelse
det är verkligen synbar cirklande munrörelse
stig in i det matspjälkning är
förblindad hade vandraren lyft sina stigar
irrade i blindotöcken
det var så
stigen ringlade allt högre
berget vilket bar stigen
sände stenväktare
väck vandrarens fötter
vandraren snubblade
vaknade ej av detta
berget bar inom sig rötter
sträck edra fingrar runt vandrarens vrister
stupet är farligt nära
stenbarnen risslar
rullar
ned
och snart når vandraren kanten och följer med
rotfingrar
lade sig ömma runt vrister
vandraren stretade och drog
ännu ej uppmärksam
märkte ej att trädvagn drogs efter
stora ståtliga äldreträd
berget harklade sin stämma
hör nu starkvandrare avser du dra mig med dig också
fortfarande låg dövörat till
ett grässtrå växte i stigens en kurva
en liten spindel
rörde vid vandrarens fot
genast stannade vandraren
min vän
vad gör du på min fot
spindeln den lilla
ja större än ett knappnålshuvud var den ej
log helt stilla
jo jag kan ju inte spinna ett så
stort nät till dig
jo visst kan jag med alla mina bröder och systrar
det är bara det att det tar en stund för dem att nå dig
och det hastar du är ju på väg över kanten
och vänd din blick och se vad du släpar med dig
och se hur stenfåglar flyger
virvlar i luften
hur dammolnen blir allt tätare
din panna randas
jag kan räkna upp hur många tecken du inte ens i din vildaste fantasi kan tänka dig
hur är det har du fått en timmerstock i huvudknoppen
är det därför du ej kan fälla ut bladen
nej, jag menar inte en trädstock
jag menar en snarkstock
du märker ju inte ett ting
det var därför jag hastade fram
aha
så därför sitter du på min fot
ja du snubblade ju gång efter annan
kunde ha brutit båd ben och armar
och vem skulle spjälka dina brutna bärarben
det är väl klart att vi skulle ha lagt grenar runt brotten
lindat mina trådar runt
du sov ju hårt
ditt hjärta var ej med
jag svarade till bergets bön
det skulle jag ej gjort om vi ej visste din väg
berget harklade sig åter
och nu hörde vandraren och såg med ens
träden vilka dragits med
av vandrarens
sovarvilja
träden släppte nu vandrarens vrister
vad har jag åsamkat er
du har inte åsamkat oss
du sov ju hårt
ditt hjärta var ej med
vi lade våra fingrar runt dinas vrister
för att du ej skulle bli ett ras
så vi har väl åsamkat oss detta själva
eller mer vi svarade till bergets bön
det skulle vi ej gjort om vi ej visste din väg
vi stannar här en stund du behöver pusta ut i lite skugga
med ens genomfors luften av fåglar
stenfåglar
mjuka regnbågsfjädrar
fyllde trädens kronor
så jag rev upp er ur er sömn
märkte inte fötternas anslag
hur kan jag återgälda er
ack vandrare bekymra dig ej
du sov ju så hårt
ditt hjärta var ej med
visst hisnade det och pirrade i magen
så lyfte vindarna oss
och se så vackra färger vi bär
vi svarade till bergets bön
det skulle vi ej gjort om vi ej visste din väg
berget öppnade stämman
jag vet att det ej går att förhindra de stängda rikenas sömn
jag gjorde det vilket hövligt var
och se spindeln hörde du
luta dig nu en stund in i vila
vi skuggar din utmattade själ
vi vattnar dina torra läppar
sköljer dina torra ögon
rör vid din sargade hud
väcker dig vid gryningens tolfte solvinge
hon väntar dig
med månskålen
i skogsstjärnsringen
i min kronas
stenring
i den mättade tiden vandrar stegen sävliga
de bär ej tygsäck
de bär magsäck
fylld med tyngder
regnen vet att forsar måste vila
för att vattnet skall hinna sjunka in
för att markens mättnad skall ta emot
därför
har regn
så många
kvalitéer
stig in i de idisslande djurens rörelse, börja med läpparna
mulen
käkarna
cirklande rörelse
det är verkligen synbar cirklande munrörelse
stig in i det matspjälkning är
matsmältning är
det kommer till en punkt där munnen ej förmår svälja mer, maginnehållet står upp i halsen, når tungan, gomseglet slaknar, käkmusklerna spänns faller sakta till hakan
når tungan, tungan är ett smakorgan dels för upplevelse, dels för utformning samt inlevelse.
i den mättade tidens gång
lägger de sig stilla
smälter det intagna
det osmälta kommer ofta ut i b form av bollar eller ger kolik. vilket är ett kramptillstånd vilket kan leda till de mest fruktansvärda plågor, vari tarmarna till och med kan vikas eller lindas om varandra. detta kan liknas vid ett ormbo utan samspel.
i den mättade tidens gång lägger de sig ned i stilla för att smälta det intagna
den dästa sinnesstämningen inväntar
tyngdlättnaden
mättad
det sägs; en mättad färg
en mättad sammansättning
en mättad kryddning
med ens befinner jag mig i ett kök
elden brinner i spisen
järngrytan sänder ut dofter
hon skedar mjöl
vitt mjöl i skyn
ur kanna häller hon mjölk
vispar med trävispen han i ömhet skänkt henne
hon vispar
späder
vispar
allt för att klumpar ej skall bildas
en redning är mättad
en redig tanke är mättad utan klumpar
samt
fråga dig vad såsen är till för
kanske för att din upplevelse
i smakrikedom skall vara sammetslen
likt ömma – ömhets – händer på din insida.
ja, vem vet
i den mättade tidens gång
öppnas fyllda läppar
gomsegel
reses
provar
vingars bärande
ur mun flyga
överflöd
hem
flyger ut
befrielse
ljuder
jag vet ej riktigt vad det är jag ser, bilden är suddig samt håller mig kvar.
medicinknyten ser jag
folken vandrar i skogar
i måndimmas
silverne ljus
samlar
örter
rot
stam
krona
blad
stjälk
blomma
frö
lägger allt i medhavda
skinnpåsar
kanske är det jag ser folkens visshet av ej övermättnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar