o ädla morgonbad i månsilverdalens lättklädda skogars dimma
vari drömmar sköljer varje levande väsens händer
lyfter tårbladen ur fotbojors tyngda
öppnar själens sårbarhet in i
vindens ömma smekning klarnar
pannlobens kristallfåglars
rena stämmor
ur de instängda rummen
ur de indelade hyllorna
hyllplanen
stiger de ut
inte försagda ur den meningens försagd utan verkligen försagda
det vill säga vinden viskade till dem;
det är kommet nu
försagda
helt stillsamt steg de ur
somliga rakt ut i luften inte vana vid vilka de var i är, ty de hade lästas som just – som. ej tilldelats sitt egenvara ur mötesblickar, dessa somliga steg rakt ut i luften samt föll pladask eller mer med en duns ned.
det är ju så att de ögon vilka möter till viss del skänker redskap, å andra sidan kan detta ses vara det yttersta tillståndet av tillit; hur ofta stiger du rakt ut.
vi skall ej stanna vid somliga.
andra – en del hasade utför sidstycken
andra - en del klättrade nedför plan efter plan. de visste egentligen inte varför och inte till vad, visste inte vad som egentligen pågick.
de hade hört den enträgna vinden viskandes till dem ;
det är kommet nu
så satt de nu eller mer låg de alla på marken mer golvet samt blickade ut eller mer in i rummet, rummen och vad skall nu ske – skall vi bara ligga här sitta stå eller vad, rulla runt. vad skall nu ske, vad är meningen med allt detta bestyr.
en av dem började nynna, vi ställer oss i en lång rad vettja blir en bro och så springer dansen, brudparet genom tunneln. med ens blev det rena rama kaoset, ända tills en av dem ställde sig i täten och visade hur.
till slut var bron, tunneln färdigställd – nu begynte de nynna och en av dem spelade stråke. glädjen spred sig varm och vem hade väl kunnat ana det vilket nu skedde; vinden andades djupt in och så djupt ut – inte för hårt inte för löst – helt lagom. dörren öppnades helt sonika och ut dansade alla böcker. väggarna löstes upp. ja, kanske hade de varit dimfält de klarnade i detta nu och hyllplanen blev grenar, sidostycken stammar, golvplanen blev rötter. ur böckerna steg orden ty allt det vilket är skrivet med hjärtat har ett eget liv i helheten. och kanske är det så att orden är den ena flamman och den vilken håller pennan dess tvillingflamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar