vinden
driver folken
nära
driver vattenhästars
hjordar
stigna
ur
isflarns krispiga
gyllenyta
ytrörelsen är en
snurrande
oblat
smälter in
tänder släckta
krysantemumblad
vita
silverfjärilar uppfyller
luften
ur dina
ögon
älskade
vinden
en mantel
med vilken jag reser
karavanens gungande
rytm
visar
ljusspår
i sanden
*
så lätt glömma ljuset i oss i sökandet av ljus i det yttre
jag tror ej att växten – i våren reser sig stiger ur den så kallade jordtyngden av yttre ljus – gravitationskraften är puppans dröm
jag tror växten reser sig av inre ljusvaknan
jag ser
ett
ormbunksblad
i skogens tjäll
vid forsen
rör mina fingrar vid
strängar
ormbunks
blads
lyra
*
ja
det blåser kraftfullt i denna dag
träden bär av sol blanka grenar, blanka nakna silvergrenar
lugn vaggande rörelse följer träd följer moln
lyssnar jag till vindens sång torde träden vara stormryttare
torde molnen skena
stilla följa de
och vinden lindar sig runt
människan
hon
stretar
emot
*
råk
råkalla nätter
driver
råkar
gapar
tomma
munnar
pupillöar
andas
slutarögon vidgas
av eldknoppars
utsprungna sidovalv
cylinder
snurrar
bönesnurra
bönerulle
skator
skrattar i vingflykts svartvita mjuka
tyng
väcker korpens skarpa blick
driver
driver vind
vattenhindar ur sjöögas gräsängder
driver vind vattenbufflar ur flodåders upplösta sandfält
driver vind sjöhästar vita ur vattenögas vidöppna pupill
driver vind hjordarna in i betesmarkers ordskap
driver vind snödrivor in i druvors rodnande nektardröm
driver vind ut skuggorna ur låsta celler
är gallren cellons strängar
är nyckeln vilken sattes ur vred
stråken
stråken vilken upphöjer den brustna stämmans vemod
driver vind
och är detta driver de glittrande pärlögonens ljus
och vinden säger pärlan är skör
i ena stunden ler du, skrattar du glad
skattar du glädjen
en snara kastas ut
du sätter skrattet i halsgropen
strupsegel rives av
rånockens brustna lina
rinner nedför
in i öar
skov
skrov
lasten är ljungande pukslag
åror är skeppets ögonfransar
målar havet tindrande
droppfall
luckor öppnas
trälar flyger ur kedjehäng
fria
monsunvindar
strör rosenblad
in i ölinjers vävande
mawsim
mawsim
bred ut din vida mantel
släpp ut ditt långa hår
mawsim
lyft havens
tunga ögon
ur sömn
mawsim
rånockens brustna lina
pärlor är sköra i sin styrka
vårda dem väl i ditt sagoskåp
ordskåp
ordskap
nyckel sätts i vred
vrid ej om sannheten
en vred vind far in, går rakt fram utan snubbelsprång rakt fram till skåpet. dörren fläkes upp. vinden rotar runt – till synes planlöst till synes ovarsamt – ordningen är kvar; korten imperium samt empirisk rörelse vet jag finns här; berätta deras saga. örnar sträckta sina ögon vida, ser ängens alla blommor stiga ur öknar grässlätter savanner prärier. vingar rördes av vind
vingar i rörelse är en cirkel
vars skarpa blick lystrar in
de satte en konung att vaka över kejsarens nya kläder
sömmarna var ljus
sömmarna var konstsöm
allt stiget ur en dröm
i denna vingcirkel lever folken i fred ty de ser genom ordet makts struktur, ständligen andas de; med andes kärlek träd – de viskade detta ständligen intill ordet makt såg in i sin ursprungssjäl och folken vandrade i utforskarstigar i frid i fred empirisk rörelse – och sagan kortens saga lever i din själ vackra vind sade ekskåpet ur sitt träd.
kanske tanken är barken
huvudets fullkomlighet
kalken
gralens
låt oss säga gestalt
orden är hjärtats
jag ser kalkens gralens stängel löpa in i hjärtat, båda möts i hjärtat
tanken ordet
det är nu det sker
orden stiger upp
i gärning
är orden tankens gärningens barkens skugga
vi benämner det vi ej ser; för varandes skugga. i det inre lever, så är det inre en skugga ty vi ser det ej. är det medvetna en skugga ty vi ser det ej – vi upplever detta medvetna i det vi inser dess vaknande i det inre – det lyser upp vår hud, lyktans skal.
så är alla orden kvinnan, så är mannen gärningen. mannen i den arkitektoniska principen utformande
kvinna utsmyckar rummen
trädet nickar i samförstånd i bejakande
lyfter gralen
detta
var
detta
är
det
de sökte
gärningen belivad ur hjärtat är livets innehåll
detta är ej
stormvridare
piskor vinande
det är
gärningen är frukten av kloka överväganden
visa ord
bjuder frukten ur hjärtskålen
visa ord är ej stora ord
hör rösten viska ur i ditt inre
trädet nickar
bejakande
dörren öppnas i stammen
ut stiger en kvinna och barken är en man
de strålar vida
av gralens kraft
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar