i minneslunden andas ansikten
*
inspiration är gnistan – strålen
violljusstrålen i purpursvängningar
purpursvängning
allt vilket faller
stiger
gnistan/tanken
slår ned
tanken
stiger i spiral
uppåt
”ut genom” kronan
samt
”lindar sig”
svävande
runt
människan
vilken nu gives tillfälle leva detta ljus
förverkliga detta ljus.
den enögda blickar vida ut
ögonsolen växer
detta öga är ett blad
ellips
en bladellips
i mötet med skönheten andas själsträdet
ögat brister
ansiktet har tvenne synliga ögon
ellipser i ögonvingefamn
den förädlade synen
vidgar seendet
prana
varje blad
visar vägen
se bladen
två i en
en i två
i detta själsträd
visar bladen vägen
prana
*
träden utandas grenar
grenar utandas blad
vinden kysser träden
orden
sprids
vida
och jag säger eder
döden
är icke
död
döden är uppståndelse
så är kärleken
intet utan död
ty kärleken är
uppståndelse
*
jag har ont i mina muskelminnen
ty däri planterade jag alla de ord jag ej tilläts säga
jag säger jag, det kan vara du
ty så är det med dem vilka tvingades tvingas behärska orden –
behärska sig för att ej störa
detta behärska är inte att likna vid hantera – kunna
hantera – ha ordförståelse
detta behärska är att strypa flödet för att vara till lags.
ordet minns önskar följa denna skrift
jag minns en gång i påskharens göromål
påskharen lämnade ägg i skogen till barnen i vackra reden av fjolgräs
bruna ägg
ett ägg för magen
ett ägg till händerna
barnen bar in dessa ägg
så försiktiga
inom väntade en gryta med bubblande vatten
en sked vari
den skuttade och sjöng
den var däri för att äggen ej skulle spricka
ett efter ett kom barnen så lade vi äggen däri
bordet var festdukat
och soppan var grön
brännässlesoppa
äggen skuttade och kokade
togs upp
så skulle äggen skalas
dessa ägg var så färska att det… var en omöjlighet
varför
färska ägg har mjuka skal
ägget visar mig hur stelbenta vi är
hur vi ser
egentligen är det väl tämligen självklart att ägg är mjuka
hur skall hönan annars lägga äggen.
ägget
hur vi ser dess skal – hårt
påminner mig om det förstelnade
sinnet.
ibland höres suckar över allt det vilket skall göras – måste göras –
stundligen betungande för görainnehavaren
slöt ögonen
hur kan dessa göranden bli lättare
en äng steg fram med betande djur
ängens varje grässtrå steg fram
vindar mjuka rörde vid gräs
vid randen
helt nära skogen skymtar en blomma
så oändligt vacker.
du är ett betesdjur
du betar lugnt
du måste beta av varje strå
ett efter ett
du ser blomman skymta
och fylls av
vet
att
denna blomma av underskönt slag väntar mig
det är en kostsam
ädel skatt
den skänker dig
doft
jag klarade det
blomman viskar
jag är din
öppnar bladen i dina ögon
fyller dig
med önskebejakelse
och visst kan det vara svårt
specifikt för individer vilka har svårt med koncentration
mycket lätt skuttar de vilse i ängen
slöt åter ögonen
såg en helare en läkare
ofta kanske vi besöker en läkare för problem
gladeligen tar vi emot ett recept
på ett sätt kanske det är en känsla av att läkaren bryr sig om mig i min förtvivlan
vi litar till läkarens kunnande
här vill jag inflika ord vilka jag läste – vet inte var – ”i kina – inom den kinesiska läkekonsten var det så och kanske är det så; läkaren fick betalt så länge patienten var frisk. blev patienten sjuk fick läkaren behandla patienten gratis samt stå för medicinen.”
det tror jag är en bra verklighet.
vi litar till läkarens kunnande
vi står inför ett berg av saker vi skall göra
förtvivlan greppar om
jag ger upp
du är din helare nu
din läkare nu
du skriver ut recept
på dessa står den plan du nu gör upp
planeringskorn
skänker dig gåvor
till
klar
i minneslunden andas ansikten
i denna dag begav jag mig ut i vandring
tjälen släpper alltmer sitt grepp
förundras gör jag med isarna
hur de dunstar
vilket ord; dunstar
avdunstar
nåväl
i förundras möter jag skönheten
isarna är blad
skira
är öar
skira
så ljusbringande
stiger dessa in i ögon
änderna är sjöar med isblad
vandrar in i skogsdungarna
stenar ler verkligen
njuter av solhänder vilka läggs till dem
värmer dem
stiger in i stenars ögon
hjärtsånger löper i markerna
vindar blåser lätt
lyfter fjollöv
blåsippsblad synes kisa
vandringen når vägen, tar ett skutt över diket
diket vilket är fylld med
ja det liknar åar
även här ser jag vackra isblad
plötsligt möter jag en vän
förvånad
förundrad blinkar jag
det är en brun larv
med svarta strån vilka böljar med larvens rörelse
vi har ett gott samtal
larven upplever min undran
nej, det är inte för tidigt
så böljar larven vidare
jag vandrar vidare
tar ett skutt över nästa å och befinner mig i den stora isflaksängen
bäcken kallar mig, brukar möta räven helt i närheten. inte idag, bäcken har ett tunt istäcke över sig och fjolgräset andas silver, barn höres leka i skogsdungar träden ler med barnen mina fötter bär mig till den stora stenen. lutar mig till stenen, vi lyssnar till varandras bördor – alla har vi bördor. vi kommer underfund med att bördor är börd och så skrattar vi solglatt.
det är vackert i skogsdungar
oaser
inte i sandöknar här
oaser är de
larven återkommer till mig
det brukar bli så
larv – varför heter det larv
lever med hur det där ordet nästan spottas ut ibland; vad larvig du är
du bara larvar dig
larven ser inte larvig ut
den är i och för sig
mjuk
rörlig
larvfötter
kan inte låta bli skrattet
leende tar jag ett skutt igen upp på vägen
larvfötter
ser fötter rumla om
dansa
skutta hoppa
hur kan larv
vara
larv
det kan du undra viskar slånbärspilar
kanske larven är en larv
och larven är en fjäril
och kanske
kan
ske
flyger larven in vårvinden
larv
läkedom andas rörelsens verklighet
jag väntar dina vackra vita hav
tack till ordsmycken
vägen ringlar kringlar
kan inte låta bli att hoppa i vattenpölar
pölar
varför heter det pölar
det kan du undra fnissar spädbjörkar
vi håller med dig det är ett märkligt ord
solen skimrar björkarnas dunge
de solar ansikten i östanvindens mjuka
vi släpper ordet pöl
vattenängder är sjöar vi lapar kristalljus
mina fötter viftar
isen är halkig
kanavindar leder dansen
når boplatsen
sätter mig i solvindens händer
reser vida
vakna surrar en mygga i solstråles munterstig
först ser jag spindeltrådar skira silversträngar
så ser jag dem
tvenne myggor dansar
svävar
det är
vackert
*
skalla
skallra
skallgång
det står ett träd
längsmed
utmed
i gången
i trädet finns träpärlor upphängda
hänger i
tunna
spindeltrådstunna
trådar
kan näppeligen ses med blotta ögat
dessa träpärlor skallrar
är skallror
och vem kan säga varur de är
och vem kan säga näri de skallrar
träpärlor ser
de – den irrande
vilka vilken förirrats bort från vägen
träpärlor ljuder
försiktigt
försiktligt – för sikt
försiktigt
först
vill ej störa
vill ge möjlighet till eget återfinnande
den, de bortsprungna håller händer för ögon
tänka
måste
tänka
hur
hur kom jag hit
trädet harklar stämma
en del säger grenar knakar, knarrar
husknarr
husknarren – fråga narren
hur skall du tänka vägen har du tänkt dig
jag måste se klart
gör du det – genom att tänka, det är ju ett fasligt surrande i din huvudbonad.
snälla rara bliv stilla jag måste räkna stegen
då är det bäst du lutar dig till mig för se stegen är många
myriader
du kanske skall lyssna
vad skall jag höra här annat än sporrarna vilka driver hästarna
du får leda hästarna in i spiltan
släppa sporrarna fria
se stjärnor i himlar tändas
leda vägen
vindarna har vackra sporrar
vindsporrar
vem är du vilken retas med mig
jag retas inte
nej – nej
jag försöker luckra upp det förstelnade
skall skallra skallgång
ser du
ser du ljusskimrarna skymta i mellan rummen
är det eldflugor eller vad
eller nattens väktarögon
det är kanske
kan
ske
skallgångskedjan
och vet du varför det heter skallgångskedja
skall
gångs
kedja
det är en gyllene kedja av hjärtguld
den heter omsorg
omhuldan
omvärnan
de saknar dig
en länk fattas
kedjor går att laga utan utan den brustna länken, utan den tappade länken
ja – de säger så människorna
de säger även; mister du en står dig tusen åter
märkligt
denna kedja kan inte lagas med den inrättningen – anrättningen
vi ropar till dig vilsne – kedjans gång skall ljuda.
skallgångskedjan är en sammanslutning vilken samlats för att leda den vilsne.
minns du skallrorna hur ni dansade i vinden, minns du sångerna eldarna
den stigande röken, hur ni skymtade varandra, minns du hur rörelsen började, rörelsens
begynnelse. och änglarna steg in i jordarna, i jorden, in i bröst till att leda sången till att resa vandrarna ur skalknipor, lyssna - lyssna till skallrorna i mina fingrar, lyssnar du djupt dansar ni vägen. ty själen finner ro i rörelsen, ro i styrkan, styrka i ro. i den ron kan du segla utan årtag. du är i rörelsen, rörelsen leder dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar