fallna stammar
kysser
stenars
djupsånger
stiger
med saven
in
i
rötter
sprider ut
ögonblads
fingrar
flertalet av trädets grenar
vad
vilket är ditt namn
o snälla sätt inte ett namn på mig
namnen är många
just nu bär jag vita blad
så kanske
blommande kastanjelind
eller kanske magnolia möter dig med nakna ögon
eller
eller
äpple körsbär plommon päron
kanske lingon
flertalet av trädets grenar var är brutna
varför är din känsla att grenarna är brutna
du ser mig i vinterskrud
jo. barken är avklädd
hackspetten besöker dig ofta, ljudet är ihåligt
trädet ler - det är inte lätt tyda tecknen
släpp tyda fri
ser du
jag håller grenarna
inte kvar
jag håller grenarna dem ty de skall ej falla hårt
just i den stunden hördes hackspetten
ra ma da sa sa say so hung
ty de skall ej falla hårt
ej splittras mot
slå hårt mot marken
och hackspetten förärar mig sin närhet
vi sänder signaler till min broder i sunnanvinden
fortsätt berättelsen
flertalet av trädets grenar var brutna
trädet vaggade grenarna
fallna stammar
kysser
stenars
djupsånger
stiger
med saven
in
i
rötter
sprider ut
ögonblads
fingrar
vaggande träd nynnar grenar
ro
rosenvind
lyssnar till grenarnas
vägar
och trädet släpper grenar till marken i den stund grenar viskar låt det ske
det sker i den stund vilken är er stund
.är det vi själva som försätter oss i väntan
eller är vi i väntan
är det vi själva som försätter oss i väntan
eller försätts vi i väntan.
hon vandrerskan såg så många avskalade avbarkade grenar
doften ljudet av hyvelns rörelse träspånslockar
ringlade
ringlade ut in under stenar
kälkens färd
utför backar
snörök
hon for genom gnistrande tunnlar
växte
släden
bjällror
facklor
fällar
så många stormars bärsärkargång
vad sker i dessa skogslundar. det finns stormar i så många skepnader, en del är svepskäl; själar vilka sveper in oss med – de berättade sina drömmar, ritade mjukt bilder i marker detta för oss att se, frågade och vi gav och vi ger villigt, nu far de fram sågtandade maror svepskäl, de ser ej vägskälen. vandrerskan i den blåbroderade vinterskruden lade handen till stammar, dessa lyfte hennes blick. träspånslockar ringlade uppför stammar, lade sig tillrätta däri träden bar sår. hon mötte träd i vilka stammar var en blev två i omfamnan, så vackert omhuldande. vid bäcken vilken isbärande andades genom skogen, en hjärtåder stod ett ungträd, snö ligger i små små vita pärlor; så vacker du är, trädet niger varsamt pärlorna följer utan att falla. ett skri skär genom skogen – hon vet att det är rådjuret kan jag hjälpa dig, hon ser ej rådjuret upplever rådjuret i sig.
.lögnen står och betar i det höga friskas
skrittar in galopperar travar skenar
för att i tornadoskepnad dra med sig allt.
i det lögnen landar sker återuppbyggandet.
aspen släpper
späntstickor
hyvelstickor
svavelkällan
fosforkällan
blinkar
tändstickor
gnistrar
vandrar nattstigar
lyssnar till vilsna rop
kullerstenar regnvåta i natten blänker av stjärntårar
han lykttändaren lyfter den långa tändstickan
upplyser
vägskälens svarsvind
.och vi kan buga oss inför vinden
böja oss varv till varv till en höbal inplastad
till en stående kanelsnurra för jäsning i drag, till en rulltårtsbit
för att utplåna oss vara till lags omintetgöra vårt hjärtas sång
är detta det vinden ber av oss
är det kanske så att vinden ber oss följa
jag ser vinden lugna snön dalande stilla och jag ser snöstormars täthet, hur vi ej ser
ändå leder vinden oss
ty vinden vet att vi i den stunden är snö – vinden ber – följ mig jag leder dig.
fallna stammar
kysser
stenars
djupsånger
stiger
med saven
in
i
rötter
sprider ut
ögonblads
fingrar
åter höres skriet
.lögnen står och betar i det höga friskas
skrittar in galopperar travar skenar
för att i tornadoskepnad dra med sig allt.
i det lögnen landar sker återuppbyggandet.
.det skadeskjutna djuret vars sår självläkt skenar var gång ett möte framkallar bilden, framkallar negativet. och vad är det som skenar, djuret försöker skaka av sig ryttaren – de upplevda slagen, de upplevda traumastunderna. den enda kända närheten, det tillståndet kan icke vändas i en handvändning ty det var just handvändningen handvändningar vilka förorsakade traumat. själen kan omvandla denna traumamantel till kärlekskrafter för och till medvaranden – ty själen upphörde aldrig älska sig själv genom sitt själv – barn upphör ej – traumastunderna är den mantel själen nubär och då det kommer till sig själv vet ej själen hur, hur skall jag ta emot denna hand.
så
fort
vänds
händer
det är då
själen rullar ihop sig
och väntar
på
nästkommande slag
är det vi själva som försätter oss
silverstrimma lyftas till läppar
andedräkt strömmar
det var en gång
ett
moln
molnet ser silverblänken
regnvåta
ser
bergens ådror
märkliga rörelser
irrandes hit och dit
osandes
rykandes
och mitt i alltihop
glädjeskutt
ett större moln seglar nära
molnet frågar
varför använder de trumpeter inför celebrationers öppnande – inför strider
det större molnet funderade en stund – vad tror du
änglarnas andningshorn himmelstrumpeter, trumpeter väcker dem – tvagar bort avunden ställer själen in i viljegärning
en trumpet önskar jag mig sa molnet
jag skall se vad jag kan göra åt den saken
det större molnet satte sig vid det stora bergets port
knackade lätt med fingertoppen
berget harklade stämman
porten gled upp
och den gråskimrande med pliriga ögon av mineralljus
med de stenveckade händerna
med stjärnvisdomsfötter
mötte molnets
önskan
jag skall se vad jag kan göra åt saken
sa bergsväktaren
molnet lade sig i solhand inväntade se vad jag kan göra åt den saken
i bergets inre
kupade bergsväktaren händerna runt
källan
silverpärlor stiger in
länge
och väl
ber han silverpärlor bli trådar
han lindar och lindar
dagar nätter tolv vandrar
så ljuder
tonen
molnet vaknar
porten öppnas
jag har nu sett vad jag kunde göra åt saken
molnet tackade och begav sig till
molnet
överräckte
den vackra trumpeten av silver
och molnet tackade
glittrandefröjdande
och blåste
däri
tonfjärilar
mildrade ordstriderna
ändå stiger
röken
osande
.lögnen står och betar i det höga friskas
skrittar in galopperar travar skenar
för att i tornadoskepnad dra med sig allt.
hon mötte den raka ryggen
de breda
bäraxlarna
de undvikande ögonen
vilka ofta regnade ned till höger
hon borde ha sett
trodde gott
hur skulle skall jag urskilja
lögnen drabbade
hennes kind
hon borde ha sett den komma
borde ha drabbats av vit vrede
hon har en krater på
sin kind
ryggar
inför
träden hör hennes stämma
jag borde ha sett
trodde
tror
gott
hinden
stiger
genom isen
in
sjunker
under
tjärnens händer sluter henne nära
hjärtsången
jag frågar dig moderliga vara
hur skall jag lära mig
lögnen
jag kan ej ljuga
varför
skall du ljuga
lögnen och sannheten
är nära varandra
nålsfint
nära
hårfint
nära
den ena utfodrar begären
den andra utfodrar behoven
minns detta
i mötet med
den vilken säger sig älska dig
i det denne
verkligen
älskar
ser denne bak sårkanternas glipögon
utan att du behöver
lyfta fram det vilket gjorde kratern
utan att denne brukar ditt upplevda till egengagn
jag vill inte mer
stiga upp ur din sång
det är över nu
ra ma da sa sa say so hung
stormfåglar
öppnar
irisfältens
blå
hennes hud skimrar
hans guldfingrar
firmamentets sefir
skrider
andedräkt
blomsegel
virvlar
sjudande koppar
åkallar silverväv
kvinna stig upp ur slagregnen
hur
skall
jag
urskilja
stövlarna
järnet glöder i smedjan
hans hud
andas glödbrons
slagen ljuder
dalklockas klang
han smider
gyllensvärd
av ädelstenar
sjunde
fallna stammar
kysser
stenars
djupsånger
stiger
med saven
in
i
rötter
sprider ut
ögonblads
fingrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar