onsdag 15 februari 2012

den 15 februari 2012

klokskap
klokskapande
klok skapande
skapande
klok

vad är klok
ugglan säges vara klok
och visst är ugglan klok
ugglan vakar i natten
med pärlande vingar

med ögon seende
är klok måttet på dina livserfarenheter eller är klok det du har inhämtat i bokform
det vill säga ord vilka du knådat med goda brödkryddor lagt i formen gräddar samt inbjuder till brödfest. vad är klok. barnet är mycket klokt det kan du se i spädbarnets ögon. barnet vet utan att veta så barnet sägs vara omedvetet klok. vad är då medvetet och vem mäter medveten eller ej. ugglan är medveten ty ugglan skärper sina sinnen. barnet skärper ävenså sina sinnen i det barnet tillåts detta. klok är vackert ja – det är vackert vara klok. och vad är att skärpa sinnena det kanske är att befinna sig i en bortglömd – omedveten trädgård eller är trädgården medveten – låt oss säga att den är omedveten – denna trädgård är vildvuxen skulle vilja säga att allt växer huller om buller och näst intill kväver varandra, den ena slingan greppar om den andra och det kan vara mycket vackert eller hur.
du står där inför denna ödeträdgård och ja det känns övermäktigt – hur skall detta trassel redas ut. du vet att det måste ske ty sker det ej är allt kvävt inom korta. du får helt enkelt börja med den planta du har inför dina fötter och be den hit eller dit. du kanske – hur ont det än gör i dig – är tvingad att dra upp en del plantor. detta skärpande arbete pågår länge – så en dag ser du att du har ”tagit” dig igenom vildvuxenheten. och trädgården strålar det är ett skimmer över platsen, det vilar ett skimmer över platsen.
det råder fredag frid.

det är ju så att
äter du för mycket blir du däst, äter du ändå mer kommer du till slut att kräkas osmält föda. så är det med kunskapen, den blir för mycket om den bara pulas in i dig, du kräks upp allt osmält. dina organ förmår ej har ej kapacitet att handha den stora mängd du stoppat i. det blir en slags övergödsling och den effekt du eftertraktade uteblir, du är ganska utmattad efter vomerandet och visst ligger detta ord nära vurm och ofta är det just vurmen vilken gör vomerandet.
så vad är klok – är klok kunskap, är klok den förfinade kunskapen. det smälta inlärda stoffet. så är det nog kan ske.

hur kan du bruka din kunskap din klokskap. klokskapen innehåller en stor mängd av samlad kunskap. möten: positiva negativa, fördelar – nackdelar – ja vi stannar vid detta. i användandet av din klokskap kanske det är – det är av godo att mäta din klokhets längd bredd höjd djup – har du motståndskraft i mötet med frestelser. motståndskraft eller är ditt immunförsvar infiltrerat; du kanske fnyser nyser åt hjärtats varningar. du ser den vida ängen framför dig och den ser verkligen bärande ut; hjärtat skymtar en skugga eller låt oss säga en fuktfläck, du lyssnar inte för se du vill ha den där blomman karamellen där på andra sidan – du bortser från det ditt förfinade – ditt omdömes gillande – du kliver rakt ut och sjunker igenom, ändå har du tur för du kan ta dig upp ur den vaken och är mer vaken inför nästa rop mer viskning.
använd din kunskap med klokskap
bruka dina jordar med klokskap.


klokskapen mötte djärvheten i middagslunden, klokskapen öppnade ekskåpets dörrar. klädskåpet står vid öppet i vindsprångets mjuka ansats, djärvheten drog sig samman.
vart är du på väg frågade klokskapen.
in i ett språng jag såg en knapp glimma.
klokskapen plirade över ögonkanten; jag har inte bläddrat klart har inte vädrat alla plagg.
skall jag vänta på att du skall bläddra klart vädra klart i hela garderoben växer jag fast och vem vet vart det leder muttrade djärvheten allmänt uttråkad.
klokskapen ler i kärlek – ibland liknar du mest dårskapen, knappen du ser glimma, hur vet du att den är bättre än den i din krage – den knappen du ser är ravinens öga knappt slutet.
hur vet du det.
jag fann den sidan i klädskåpet sa klokskapen, låt oss syna sömmarna en stund.
inte allt för lång.
djärvheten rullade ut sitt sammandragna vecklade ut det uttråkade ögonkastet.
med gemensamma ögon begynte de syna sömmar efter revor och snår efter gropar veck och hål, malen verkar inte ha dukat till fest mest var det nog tankens mal, malande.

vindsprånget susade lyfte ena ögonbrynet frågade djärvheten lockande om djärvheten var redo är du redo.
så är det sade klokskapen och släppte nu djärvheten fri in i språnget.

dårskapen satte sig vid näckrosdammen lyssnade till fjällens vackra snörosregn.
i den tidiga morgonen växte det en vacker träbro över dammen i en vit båge med snickarglädje med räcke och allt
vad frågar du mig andades siarbron och vattnet det glittrade i näckrosens ögon.
det tysta söker jag
vandra min väg så finner du svaret helt utan att leta.
dårskapen följde rådet lyssnade in i själens mussla var ur drömmens år skapande steg fram.
så dansar de
klokskapen djärvheten dårskapen i enhet i ängens famn vari farhågorna
tärhågorna gives vingar av
solvinds stämmare

och jag tror minsann det står
i kärlek
till
livet
är deras enhetsnamn

havsfingar rör vid min mattade pannas välvda ocean rör vid roten av ögonkristaller

i mitten av handskålen växer trädet
snöträdet släpper fåglar fria in i natten, bäddar landskapen in i mjuk tystnad och isen öppnar sitt öga, pärlor stiger upp ur hennes vakande vara, hon andas dessa pärlor sprungna ur ord. strömmar, strömma ordfärja, färga ordens vingar.
vinden lyfter bladen lagda av
från hennes mun.
mina händer är släden, mina ögon är facklor, ur min mun stiger bjällerklangen, buren av manar manande svepande; andmolnen ur deras andedräkt rimfrostas
gräs fingrar vita stjärnplymer gnistrar
inbäddad är hon i fällar av snödjur, medar sjunger, snöröken virvlar.
hennes frysande hjärta tinar i månsilverstrimmas vid rör ande
vart leder du färden vackra vinterbrud
färden leder mig dit molnen andas
vem väntar dig där
issvanens vingar bredes ut lyfter mig in i kristallbergets inre, där bäddas jag in i rosenblad vitas bädd och jag skall andas mina drömmar i oändlighetens visdomsfamn

ty mitt hjärta är i denna snönatt en fågel i de tysta trädens stammar

mannen sitter vid bäcken med de frusna ögonen
endast en springa är öppen
porlande skänker hon honom glädje
silverbladet ligger mjukt avvägt i hans hand
täljer en kåsa av mazurens fjällvind
du månde vara en vresig knota du
vänner skall vi bliva bara vi ser in i varandras djup

mazuren ler pärlande in i mannens djup

skugghästar
manande

kastar
vitgnistor

stammar bär eld röda mantlar

han skuggar orden så att de oskrivna kan stiga fram
han viskar djupt in i bladet skugga är icke skygga stig fram

Inga kommentarer: