de blickade in i det tomma
såg detta tomma omringat av glittrande korn
såg bakom väggen
där vilade alla oförätter de tvingades glömma
har du en gång öppnat dig för orden
stiger valarnas sånger
ur djupet
oavbrutet
har du en gång öppnat portarna för språket
stiger valarnas sånger ur djupet
oavbrutet
vari konsonanterna är klippornas bärande
händer
klippor stiger ur bergen i havens djup
se våra fenor i medföljande andning
de talade om solfjädrars vida plymer i länderna ovan havens spegel
vi är vattenfjädrar
vi vaggar
dropparnas minnen
vari
varur
språken stiger
däri ser du bubblor stiga vi är
konsonanser
sonanser
essenser av
konsonanter
i haven andas vattenfjädrar
av sol
av måne
av planetariska sfärer
av stjärnor
av
kosmisk sång
allt vilket är i denna rörelse
mjuka rörelse är vokalerna
se hur vackert de omfamnar varandra
se dem vandra altargångens röda segel
allt vilket är i denna rörelse
mjuka rörelse är vokalerna
själsljuden
så är klipporna tingen vilka omfamnar världen
och bubblor stiger till ytan
skalen
höljena är konsonanter
stjärnan du säger lever i var droppe är vokalen
du talar molnens stilla rörelse
urtilliten
tag min hand låt oss vandra i havens ängder
ser du sjögräsen, tången, algerna, anemonerna – denna
stilla
rörelse
stormar kan välta hav
ändock
härnere andas
lugn
så seglar lugnet i bevarandet av ärs skapande vilja
ur harmoniska sånger
kerubim rör vid dina fingersträngar
har du en gång öppnat portarna stiger valarnas sånger ur djupen
delfiner hoppar ur havet
skrider
målar
viadukter
vattenvägar i luften
delfiner strör glitterkorn i havens ängder
de talade om stjärnsåddar
ty de blickade in i komme
såg stjärnor sås in i vinden
såg stjärnor gro
var
frågar du
i haven
åter och åter uppstiger
framstiger bilden av
fostret embryots svävande i vätskehavet
de flätade havens hår för att stränderna skulle framstiga
de löser havens hår för att stränderna skulle undstiga
så är det
det vilket var berg en gång är hav
det vilket var hav en gång är berg
så samtalar dessa de med samt i varandra
hennes rörelse är rörelse är aldrig stilla
så älskar hon barnens ansiktsljus
rörd av solen är barnets ögon
rörd av månen är barnets ögon
detta
lever i
hjärtat
faraonerna kände
eonernas språk
blickade in i det tomma
såg stjärnfrön gro i tempellunden
vi kan också säga
ur oasens källa
haven steg ur breddens vida kjolar
måttbandet var för snävt skuret
tygriktningen var fransad av slöa saxar
kroppen vrider sig i smärta
värken äter dess rörlighet
jag frågar mig
vad är värk
mitt inre viskar
du väljer att göra dig för liten
detta är kroppens skavsår
de blickade in i det tomma
såg detta tomma omringat av glittrande korn
såg bakom väggen
där vilade alla oförätter de tvingades glömma
har du en gång öppnat dig för orden
stiger valarnas sånger
ur djupet
oavbrutet
har du en gång öppnat portarna för språket
stiger valarnas sånger ur djupet
oavbrutet
de talade om stjärnsåddar
kerubim rör vid dina fingersträngar
*
andliga är vi i varje andningsdroppe
droppen vet jordens andning
den är ej flummig
möjligen
lummig
lummiga skogar kan ej bli lummiga
i det rötterna ej är rotade
förankrade
ej bliva utan skogsväktarens omsorgsfullhet
omsorgsfyllda
kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar