detta är icke en solfjäder
detta är en fjädersol
brödets doft
innehåller alltet
allt
att skriva blommans berättelse kan tyckas vara skönsjungandes
ja mer än att skriva brödets saga
ändå är det så
att brödet en gång var ett frö
blomman var en gång ett frö
brödet
blomman
skänker det högsta
doften
ibland sluter vi ögonen så hårt att hela ansiktet mest liknar ett russin
veckad hud
ögonen försvinner bak allt detta täckande
vi vill inte se
vi vill helt enkelt inte se
sniken kan sägas vara snål
snålblåst, varför heter det så – kan blåst vara snål eller är det så att det är exakt den vinden vilken du behöver.
snål
sniken
dina ögon är ihopknipna mot mötande
än dock
slutna
ändock ler ljusstrålarna och sniker in
kommer snikandes in
de sniker inte in för att de är snåla
de sniker in för att locka dig till vågsamt öppnande
och vem vet kanske det är doften vilken finner vägar
doften är definitivt inte sniken
snål
den snåle sitter hopsnurrad
knuten
gnider händerna ty dessa är verkligen isskallrande
dessa söker med alla medel locka gods och guld in
och berget av ägodelar växer
lutar allt mer
hur kan ett ord hamna i en sådan förfasande karusell
ägodelar
dela ordet och se; ägo delar
dela med dig av det du tror dig äga
av det vilket du ser vara i din ägo
snålheten blir allt mer böjd knuten stel
huvudet böjs allt mer mot
till bröstet
och kanske är det hjärtat vilket mjukfint drar i näsetippen
för att ögonen skall höra
verklighetens röst
ett ord kom till mig i natten
förströdd
och jag kan se bilden av den förströdde
det är ju att se säcken med säd drabbas av ett hål
samt se alla korn springa hitan och ditan
tankekornen har blivit vilda
ändå kan jag se snikenheten kasta frön runt sig överallt
bara för att se återvinsten
det jag dock ser starkast i detta ord är
strödd för
för strödd
och jag ser att något sker i skönhet för
detta är icke en solfjäder
detta är en fjädersol
vem
vet
vem hon är
inlindad i värmande
beger hon sig in i vandring
fåglar är ivriga
solivriga
här och var sitta fåglar
äter nypon frostvita
kvittrar
snö
yrgnistrar
ängen kallar henne
gräset
fjolårsgräset
gnistrar
träden
andas kristallblad
himlen är skirblå
fylld med mjuka sanddyner rosavioletta
hennes andedräkt
rimfrostar hennes sjal
virad runt huvudstammen
bäcken
är en vit orm
stillringlande
gräset är
diamantgräs
kristallgräs
en av dem stannade inför mig
jag hade sett dem
följt dem i oräkneliga stunder
följt varje rörelse varje stillelse
följt hur det vilket kan synas vara på måfå
vilket märkligt påstående
på måfå
säg mig
hur kan vi ställa oss på må få
vandringarna var ej på måfå
undrande sökte jag se ett mönster
inte ur mänskligperspektiv
så vackra stannade de
helt stilla stod de
har du en gång
stått i mitten av en skenande hjord
av skenande hästar
har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman
då vet du den helade tankens vibrationer
det är så
det lever en orsak i varför jag befinner mig
just här
i tilliten
andas det
rena
jag ser i dessa stunder
återkommande
vita hästar
vildhästar
och jag undrar stundom
vari hästar kom att brukas i symbolik av tanke
dessa vita hästar skimrande
är otämjda
vänliga
vackra
mötande
visande det tanken kan bli
i hjärtats trädgård
och denna afton är
vitskimrande
snö
gnistfåglar stiger
bär klangblad med
vandringarna var ej på måfå
undrande sökte jag se ett mönster
inte ur mänskligperspektiv
så vackra stannade de
helt stilla stod de
urdroppar
urknoppar
stigna in i synligliv
här stod de och står de ännu oberörda
opåverkade
av det vilket kan tyckas vara ovidkommande
detta oberördas opåverkade
var utur att icke förledas ty de var och är helt inom
o be rörda
o på verkade
de levde i den totala vissheten av helhet
dessa urdroppar urknoppar lystrade till markerna
lystrade in dofterna
grödan
örterna
deras sensibla sinnen smekte
kammade
borstade
det höga gräset
och det dessa behövde
det dessa behöver steg stiger fram ur
för mig dolda kupor
marken
stäppen
kupar bjudande skålar till dem
återigen fylls jag av undran över varför dessa används
an vänds
brukas till sinnebilden av tanken
har du en gång
stått i mitten av en skenande hjord
av skenande hästar
har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman
då vet du den helade tankens vibrationer
en av dem stannade vid mig inför mig
jag hörde din fråga
han lade skruden
vid sidan av sig
vi har manar
jag manar dig till
vi vandrade fria
betade lugn
i våra pannor andades vi in dofter
livets
tankar
urtankar
så många var icke redo
vi slöt tanken inom
de kom med lasson
såg vår skönhet
jagade oss nedför stup och raviner
vi skenade
vi rev marker utan att vilja
vi visste våra vägar
de störde i sina blinda händers ägorätt
ja det var det de vrålade
ägorätt
folken sökte tillsäga dem ägandets snaror
sökte visa dem
intet äger vi
hur skall ni kunna äga
liv det ni är
hur skall ni kunna göra er till herrar över liv
visst är ni herrar var och en
så är allt herrar
och vem säger sig vara den störste
vem ger sig rätten till ägande
ja
äg
ande
äg intet
ty intet är intighet
däri kan ni andas den ni är
vi har manar
jag manar dig till
han manade mig vara varsam med
vari jag planterade mina fötter
vi vandrade barfota
utan skodon med bara fötter nåväl hovar
rörde mjukt vid marker
marker rörde mjukt vid oss
de förde oss in i fållor
tämjde oss
det var deras tro
och vi lät dem tro
så mycket smärtade det oss
i det de satte på oss skor
glödgade varma skor
naglades fast
spikades fast
de säger hovar blöder ej
hjärtat blöder genom dem
han manade mig vara varsam med
vari jag planterade mina fötter
jag såg spikar fallna ur hästskor
såg skor bilda broar
valvbågar
och vatten strömmade
vattnade spikar
ur fallna
spikar växte
helelsens örter
han manade mig vara varsam med
vari jag planterade mina fötter
det spröda har behov av mjuka smygande steg
i din drömbädd
ser jag
dig
segla
högt ovan markerna
helt inom
ur din mun
ser jag
liljas spröda
stängel
stiga in i
stadga
detta
kunde ej ske
utan din
sprödhet
har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman
deras skuggor bleknar bort
i sandens avklädda gräshöjder
han stod inför mig barfota
jag lyfter dig till
oskodda vandrar vi
och han förtäljer mig
varje strås rörelse
varje ört
förtäljer mig strövandets konst
vandring utan brådska
vandring i upprepande mönsterrytm
vandring utan att stöta mot varandra
vandring utan krockar
vandring i vilken alla är
etthet
han visade mig spejaren
hur spejaren lade sig ned
bredde ut hela sitt väsen över marker
sjönk in
detta för att se varje
väderkorn
öppnas bort från villfarelsen
han visade mig
beskyddarna
vilka vandrade sist följde hjorden
hur de vandrade likt kupade händer
hur de värnade om med alla
lyfte bar släppte
ingav mod
tröst
hopp
han visade mig helarna
hur de vädrade sår innan de ens framträdde
alla visste var när hur
har du
en gång
sett dem stiga ut ur gryningsdimman
deras skuggor bleknar bort
i sandens avklädda gräshöjder
en av dem stannade inför mig
jag hade sett dem
följt dem i oräkneliga stunder
följt varje rörelse varje stillelse
följt hur det vilket kan synas vara på måfå
uppenbarade den goda viljans klang
alla viskade de
må
du
få
och jag visste att detta är må det ske
jag följer dem
vildhästarna
i dalen
han tager min hand i sin
vi följer hjorden
solfjäder
är vikt
i
precisionsveck
fjädersolen
visar
med mjuka rörelser
vägen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar