fågel
i mitt hjärtas
träd
fågel i mitt hjärtträd
träd
tråden
genom
nålens öga
vandra
flyg
mina vägar
ut
fågel i mitt hjärtträd
sjung
tills
mitt sinne hör
hör du knackningen på dörren
vem vad står på tröskeln med frågandeblick
hör du knackningen – först svagt
du stannar lystrande
stannar upp i dina göromål
blicken ser genom fönsterruta
i tavelramen en vacker bild
en lystrande staty
knackning först svag påminner dig
jag är här
du är i blixtstilla och kanske är det så att i det
blixten målar himlens mörka moln
är dessa mörka moln himlens
säg mig vad skriver du
molnen drages samman i vidgad pupill - molnen förändras
handen håller en ljusstav - är du facklan i mitt bröst
är du är du – du är
han bär vid mantel, skimrande svarta kläder med skimrande skalor av djupt grön djupt blå
ansiktet är godmodigt, han sträcker ut handen
jag viskar – blixt, blixt rör om i grytan i mitt bröst rör om de stillnade, rör, rör
han rör, staven är blixten sjungande dånande följer åskan
hon är en kvinna i vida kjolar svarta blusen, blusen är skimrande silver, händerna
händerna håller i ljussked skopa slev
mitt bröst är grytan av vilken han lyfte locket
hon rör, rör - andas dotter, andas - mitt inre virvlar, virvlar, mörka moln stiger
klarnar - hon lägger örtaknippen i grytan, mörka moln frias befrias
andas dotter andas giv icke upp andan förtvivla icke, äntligen ur denna malvirvel dofter stiger upp, så brinner elden värmande i ditt kvinnobröst – du är - vi är - vi hör dig
knackningen ökar tränger in ännu är du blixtstilla och kanske är det så att i det blixten målar himlens mörka moln
är dessa mörka moln himlens
säg mig vad du skriver
i morgonvinden sitter hon med bruten vinge
kan ej lyfta en fena
sandkornet glimmar- säg mig vad skriver du
skriver du fågelns brutna vinge
eller skriver du fiskens fena
hon
i morgonvinden
begrundar fågels fråga länge och väl
lyfter handen
sådär
utan att veta
förströdd
en obetänkt
obestänkt obefläckad
obevakad
rörelse
kanske längtar hon
så mycket
vid
till berörelse
detta är icke åtrå
ej det slaget av åtrå
jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät
hon
i morgonvinden
begrundar fågels fråga länge och väl
lyfter handen
sådär
utan att veta
förströdd
en obetänkt
obestänkt obefläckad
obevakad
rörelse
vinden vet
handen smeker undan håret
du är inte böljande fyllig längre
slå dig icke
se slånbären i ängsdiadem
trenne frostnätter och de bjuder dig sötma
trenne vattenbad och de bjuder dig sötma
socker samt värme
så släpper
det sträva
strävan
mötet fritt
vinden vet
handen smeker undan håret
håret vilket hon släppt ut ur bojor
smeker hon bakåt
håret ler och rufsar om hennes frisyr
kristyr
rinner i vita girlanger
snö
vackra snö
gnistra i nattens stäckta dröm
ur vinden stiger dimman av hav
är det ett berg vilket stiger ur dimman
det är en ö viskar vinden
se pelarna i livet
friser med sigill
andas
sol
andas måne
solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer
håret ler och rufsar om hennes frisyr
vad syr du
frisyr du
syr du frisöm
kvittrar myrpärlband
jag ritar bilder i sanden
med nedslående blick
sandkornet glimmar
glimtar till hennes ögon
kom tillbaka
for du bort från min fråga
hur kan jag svara dig gott och väl
sandkorn
växer du
i sanden till ett sandax
eller
är du kornet
kornet i sädesfältet
där vallmo och blåklint trivs
där åkervindan bjuder
dig
dryckeskorn
sädesfältet däri fåglar
lätta
rör vid strån
ditt hår är vackert utslaget i vinden
var gång solen rör vid strån
skimrarstrålar dessa silver
det är sant
vad är vad
hon sitter i middagslunden med bruten vinge
orkar ej lyfta en fena
blicken följer allt och inte allt
ty allt sker och hon känner sig icke delaktig
utan att se ser hon vattnets mjuka rörelse
hör kluckarna i mötet med stranden
gurglande glädje
hon ser
spädbarnet i vaggan
en solkatt skuttar i taket
spädbarnet gurglar glädje
rummet fylls med pärlljus
så
var
det
då
fönstret slås upp av hårdarm
dörren slås upp av hårdkliv
fönstret släpper in stormen förmår ej stå emot
gardinerna är en kvast är en – autostrada
kromfararna viner
dörren slår hårt
hon ser den tappade boken
bladen är smällande vacklande hektiska
vem tappade dig
vem band dig i dessa vackra pärmar
hon rör vid bokens blad
bokens inre
orden stiger ur
flyger
skriver molnsagor
i hennes sargade blick
jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät
solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer
jag ritar bilder i sanden
med nedslående blick
sandkornet glimmar
glimtar till hennes ögon
kom tillbaka
for du bort från min fråga
hur kan jag svara dig gott och väl
sandkorn
växer du
i sanden till ett sandax
eller
är du kornet
kornet i sädesfältet
där vallmo och blåklint trivs
där åkervindan bjuder
dig
dryckeskorn
sädesfältet däri fåglar
lätta
rör vid strån
hon
sitter i middagslunden
med bruten vinge
orkar ej lyfta en fena
ser barnet i vaggan
hör solkatter spinna
väcks
dörren slår hårt
solkatter
dras samman
spädbarnet
den späda kvisten ser ej solkatter
ljuden skär in
skär
in
kalla
avtryck
detta är ej mjuka spår i sanden
spädbarnet skriker
gällt
gällt
jag är
rädd
jag fryser
inte en hand sträcks ut för att vagga lugna
ugglemor sluter pärlvingar vita
om nattmaran
rör icke
barnet
igen
tag dina egna reglar i hand
tygla dig
i hörnet sitter spindelmor
fyller spädbarnets ögon
den späda kvisten med ljusväv
spindelmor manar fönstret stilla
dörren
stilla
lugnet infinner sig
solvinden
månvinden
lägger glöd i bröst
barnet
andas
närvaro
hon
sitter i kvällsvinden
solnedstigning
dröjer
ännu en stund
ett strå gnistrar silverne
nålen ställer sig framför hennes tår
se genom mitt öga
träd in
hon ser mjuka böljande landskap
vänliga händer möten
träd mjuka frodiga
böljande blomsterängar
tusenvägar öppnas
nålen
sveper ut handen vingen
kom
låt oss flyga
se vägarnas
mönster
hon
flyger med läkta vingar
haven glittrar
fiskars strömmande medföljande följer
hon ser skuggan vilken löper på havet
du är det
fiskar breder ut fenor
omfamnar skuggan
hon simmar med orkesfyllda fenor
hon
sitter i kvällsvinden
ser hav andas eld
sluter ögon
jag ser dig
genom slutna ögon
jag har förlorat
persikoträdets blom
aprikosernas
sammet
skrumpnad
till hårsmån av smakarom
mandlarna
är grinande huggtänder
med nedslående blick
suddar hon ut alla bilder i sanden
hon rullar sig samman i sanden
sveper nattens mantel om sig
en stjärna ser henne
sandkornet glimmar
en
stund
träder in i nålens öga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar