den som ropar i vinden
den som gråter i vinden
den som sträcker armar in i elden
den som bäddar jordbladen in
i mitten av cirkeln
låt oss se bilden i bildens fullhet
från början
ytan är spegelblank
helt stilla
ändock denna rörelse
vilken är
livsfylld
ändock
än
dock
stilla
gudomens andedräkt
fjäderpennan vilken ännu
än
nu
ej var av fåglar
vilade stilla
stilla
skimrande
och detta är ett strå
genomlyst
och detta är en strimma
genomlyst
och detta är horisontens linje
en spe4gelblank yta
och denna yta är harmoni
kerubim andas
ur kerubims andning gives en ton
solton ur månhand
i den stunden är det horisonten böjer sig
stiger in i cirkelomkrets
i mitten av cirkeln vidgas denna ton
alla folk
allheten
är koncentrerad
samlad
en koncentration är i egentlig mening ej mätbart
likaså är ej den utspädda koncentrationen mätbar
ty detta är det helhet är
detta är det delar är
detta är oceaner av vävande livstrådar
i ljus och värme
i det
av det
ur det
vilket är den förbehållslösa
kärleken
den otadliga kärleken
vilken bär bergen på axlar utan att brista
och detta är det bergen gör
bär kärleken på sina axlar utan att brista
denna tyngs är ej mätbar
ty den är andning
är vävande
är samspelande
och den är ty den vet meningens innebörd
och den vet att tyngden är en illusion
intet är i egentlig mening mätbart
och varför skall allt mätas i doser samt mängd
lyssna djupt in i ditt hjärta
detta är att lyssna djupt in i jordens hjärta
däri bär den ena i den ena stunden och den andra i den andra stunden
dessa stunder är en synvilla vilken är för att du ej skall bli förvirrad – drabbas av yrsel
ty detta är en strömmande stundrörelse
och bärandet – det vi här talar om är föränderligt utan att brista utan att frångå urkärnan vilken är ur stjärnhärkomst
det förtäljer dig äpplets kärnhus
det är där
i det inre
och varför detta tal om att kärleken den otadliga bär bergen på axlarna
att bergen bär kärleken på axlarna
ibland är detta känslan att de älskande bär berg på sina axlar
och att bergen bär deras kärlek
detta skulle ej ske i det att denna känsla ej var föränderlig
den kan skänka en outhärdlig smärta
vilken är månens faser
vi kan benämna den fasvandring
och den sker för att deras ansikten rena skall mötas.
i den upplevelsen kan kärleken upplevas mer kännas vara i fjärran – borta
det vilket ofta beskrivs med jag ser in i horisontens vibrerande ljus
detta ljus vilket är i öknen – vilket däri benämns hägring
hägrar är vackra med en vid
symbolisk verklighet
detta
visste ökenfolken
låt oss återvända till
i den stunden är det horisonten böjer sig
stiger in i cirkelomkrets
i mitten av cirkeln vidgas denna ton
alla folk
allheten
är koncentrerad
samlad däri
en kärngryta
alla folk – allheten – är koncentrerad samlad däri
ändock
än
dock
är allt stilla rörelse
livsfylld
kärlek andas
andas
tonen
ljuder
varvid folken reser sig ur samt in io sin dröm
tager vandringsstavar
av tonen givna
i händer
varvid folken begynner vandra från mitten samt ut i periferin
drömväven förverkligas i detta skeende
vilket är koncentrat samt utspäddhet
detta är samklangsvilje
serafim kerubim troners
andning
fyra vägar
riktningar vandrar folken
ser du utan att släppa synen cirkeln
så ser du att dessa riktningar inte är statiska
nåväl
i nord
vinterkristallslott
andas i den tunna luftens
silvrande toner
i borea ohions vingar händer blad
vakar jag önskar säga
luft ty jag ser örnen
samtidigt vet jag dess jordiska förverkligande
vandrar jag in i den kinesiska elementsfären blir det
vatten vilket verkar och detta kan jag ävenså se ty jag ser kristaller stjärnor
i andra skrifter ser jag jord
allt har en mening
det du ser är samverkan
bli ej förvirrad
allt är egentligen ej mätbart
doseringsbart
bart i bemärkelsen naket ja
dock icke tankeapostrofer
i söder i notus vingar händer blad
vakar
vatten och visst kan jag se detta
ändock ser jag
jord
lucas verka i jordesfären
vandra med läkarstaven
stiger jag in i de kinesiska tempelgårdarna andas
eld och det kan jag ävenså se ty jag ser
eldens ljus samt värme och detta är helande
av vatten är vi
vatten är av oss
ur vårens andeskrud
stiger sommarängen
svävande
jordad
blommande
löftesrik
i öster i
eurus vingar händer blad
vakar
luft eller eld
i de kinesiska körsbärslundarna viskar de
trä
allt detta kan jag se utan vidare ord
i väster i
sefyrs vingar händer blad
vakar
vatten jord
det är lite märkligt ty jag ser eldar brinna
och vandrar jag in i den kinesiska natten
ser jag
metaller andas
och detta ser jag ej vara märkligt
ty i dessa ser jag stjärnvärldsandning
planetarisk andning
det
vilket skänkes i höstens andning
meteoriskt järn
samt stjärnor
samt lyktor vilka brinner i skogarna
ja – jag ser dessa fyra vägar
och jag kan se hur dessa vägar verkar i varandra
hur de speglar varandra
utan spegelns tunna hinna emellan
det är en total öppenhet
vad är det jag ser eller såg i det jag skriver
drakar ser jag stiga fram
jag ser elddrakar
luftdrakar
vattendrakar
jorddrakar
elementsdrakar
och de är vackra
så vackra
folken såg in i deras rörelse
in i deras ansikten
vilade tryggt däri
i det trygghet – verklig trygghet är
just denna stillhet fylld med rörelse
livsfylld
folken såg in i drakarnas rörelse i drakarnas ansikten
och folken såg godheten
såg däri sitt eget ansikte
de tyckte om det de såg
fann frid i detta
i det de såg
så kom vill in i bilden det var då folken förskräcktes
ty de såg det de gjorde i förvridna gester av skönhetsskapelse
och detta är svaret till varför drakar framställs med ondskefyllda ansikten
drakarnas smärta var det de såg
genom att de tillät det egna – oskolade – vill verka
drakarna är vakandefolk
se dem djupt in i deras ansikten
och se det människan sattes för att verka i
elementarisk dans
planetarisk dans
icke för att så
split
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar