den 7 januari 2012

de följde stjärnan

ankom i denna natt

frambärandes gåvor till barnet i oss alla

öknarnas vågor svalkades av palmblad

bjällerklädda vrister – av bjällror klädda vrister sådde dansstigar

vindar svepte med mjuka frigörande fingrar ut spåren

molnen seglade vida

vattnade bergens sjunkna

rötter

steg upp

vita kristallklara toner

rena

stjärnor spann väven runt hennes brustna illusioner

lade om helande örter

i nätter av mörker syntes himlar glöda

ur hennes hjärtas bröstsorg

de såg ej roten

kupade händer runt sanden

reste pyramiders vakande ögon

lade de stelnade konungasinnena med följen till vila

tömde deras inre

ilade helgade örter

förband

andesåren

fåglar syntes fylla luften

intill den stund

dagbräckning

de stiger ur formen

vid floden växa kaveldunen

djupbruna intill svarta

med marmorkavlar kavlar

slätas dessa ut

markerna är svarta

de skär kanter rena

de viskar

denna nattrulle

skärper formens ursprung

så rullade de åter samman det svarta djupt bruna

växa kaveldunen vid floden

vilken leder stigen

han vakar i båten utan åror

med blicken fästad vid är

stjärnor spann väven runt hennes brustna illusioner

lade om helande örter

i nätter av mörker syntes himlar glöda

ur hennes hjärtas bröstsorg

de såg ej roten

kupade händer runt sanden

reste pyramiders vakande ögon

lade de stelnade konungasinnena med följen till vila

tömde deras inre

ilade helgade örter

förband

andesåren

fåglar syntes fylla luften

intill den stund

dagbräckning

de stiger ur formen

sandlejon vakar med mjuka tassar

kobrans vida huvudvingar omfamnar deras sörjande hjärtan

vid floden växa kaveldun

med palmblad täckes sandens ädelstenar

öknarnas skepp

vaggade valven

vattnade strupar

snörda

i denna natt stiger de

upp

över

ögats rand

viker ut

kronans blad

i kretsen av de tolvs rosenord

en krona är en sluten församling

enhet

etthet

en hetlig

en krona är en sluten församling där strålglansen oftast är riktad utåt

utåt – runtom

kronan omfattar huyvudet

är lagd runt huvudet

diademet är en öppne församling

där strålglansen är riktad framåt

i det jag skriver detta lämnar ordet samt bilden mitra mig icke

det är en huvudbonad buren av prästerliga ämbeten och jag frågar mig; varför är den sluten uppåt och jag frågar mig varför den bär tvenne löst hängande band. att denna huvudbonad är sluten uppåt kan ha en tvetydig betydelse – jag frågar mig ändock varför den är stängd uppåt.

kronan är en sluten församling

diademet är en öppen församling, en öppen församling där strålglansen är riktad framåt, öppningen är riktad – instucken är denna huvudprydnad bakåt

tiaran är väl att likna vid diademet

ser du alla dessa är de öppna både uppåt samt nedåt i det du bortser från huvudet i dem, friseringen i dem.

så vad är en församling

är det en samling för

är det för

samling given

kanske är den slutna församlingen begrundan

jag begrundar de inkommande stroferna för att samla mig till det vilket är

kronan - den slutna församlingen kan jag se vara livets cirkel med alltet inom

kanske är den öppna församlingen utsläppet – jag provar verklighetsförankringen av det inkommande

huruvida detta inkommande smälta har behörighet till inträde samt utförande

har detta inkommande bärighet i kärlek

av kärleks krafter givna

jag provar verklighetsförankringen av det givna stycket

i det jag skriver givna stycket

ser jag hur symfonisk verklighet skapas och denna är i kronan

kronan varandes sluten är bilden av begrundan är bilden av äggets verklighet

jag drömmer min livsförankring i skönhet

bilden av begrundan: du kan stråla utåt i samtida begrundan

guldoblaterna de rena är lagda närmast runt huvudet

kupolen är av guldbladshänder inåt

värmande

ditt ädla sinne strömmar utåt

diademet släpper ut bakombarnet

ridån öppnas därigenom strålar du framåt

(isoblatsöga)

gräsen är böjda flätade fingrar

vita frostklädda

av solfingrar

andas diamanter

stigar

givna av

rådjur

är öppnade vägar

leder in i skogshänder

en oblat

isoblat ligger vid mina fötter

vita vackra renhet

mina ögon ser

isen har rötter

rötter trådar av frost av is

stenrötter

bäcken är ormen slingrande hummande

nynnande under isens tunna hudhinna

här och var andas öppna fält

vattenfältsöar

solfingrar finner strömmar

barnet fiskar med pinne i bäcken

pinnar åker kana över frystäckta strömmar

stegen leder till stenars riken

sovande drömmande vakna

smaragdhudar mossa av is

stenar ler strålandeskimrande

barnet klättrar jag viskar vi är här

och stenar gläder sig med barnet

med kärleken vilken strömmar ur mina hjärthänder

vackra stenar visar grottor

rotstammar gröna är lindade runt

stendrakar med vingar ihopslagna med ögon vackra goda

följer våra stigar

stendrakarna andas vackra

detta är

fredad tillvaro

sätter mig i denna plats händer

hör drakarnas hjärtan blöda

hör stenars hjärtan blöda

tårar tränger upp

de förtäljer mig

bilderna strömmar in

jag ser smide av helt annat slag än det smide de grå i bergen brukar giva

jag ser smidda planer

ränker

ser känner

upplever dessa ständiga försök att övermanna

att maktinneha

och vi ser undrande

plågade ut över det kringströdda i skogen

motorsågar

skär i oss

dynamitkubbar

allt det vilket göres i oförstånd

och jag ser samtidigt hur alla dessa ränker planer smidda kastas omkull

ser hur dessa makteftertraktare förstör för sig själva

ja – lägger krokben för sig själva

stenarna stendrakarna

visar åter och åter

allt skapades ur kärlekens händer

icke till makt

till mammonsrikedom

till skönhet

till etthet

helhet

helelseregn

läkande

kärleksvingar

gavs människan i begynnelsen