himlar
är nedstigna till marker
marker är uppstigna till himlar
kanske sker det så i det vi blinkar
marker är stjärnstrålande
vitmjuka
tyststrålande
vida
klanger toner
stiger
och sångerna nynnar nattstilla
lyssnar i dagarna
till det så många uttalar
ordet
rädsla
ordet rädsla följer ”allt”
låt oss säga ”alla” upprepar
rädsla
börjar undra huruvida livet är uppbyggt av rädsla
livet är
skört
elden har lagt sig till ro
natten spänner upp ett vitt ark
kol lägger sig mjukt till rätta
i ditt fingerljus
trenne fingrar är bärande
helt stilla inväntar du
rörelsens ansats
skall du rita eller ej
natten viskar
räds ej
fattar varligt din hand
lyfter varligtstödjande din hand
kolbiten inmundigar en djup
andning
inandning
så
stiger
rörelsens ansats
in
med lätta drag
antyder du linjernas vägar
gryningspenslar
sätter
planterar
pollinerar
färger
frömjöl
natten andas dagbräckning
lyfter dig ur
sömnkokong
vinden antyder dagens linjer
*
jag försöker verkligen göra mig hemmastadd i min kropp
*
bona
bonad
boa
varför svälja hela sitt byte
byte
byta
boaormen smälter det svalda
*
saker försvinner
dyker upp
i det de lyssnar till meningen
tas emot i välkomnande
*
(spår spå ren)
barnet i henne stannade inför trädet
följde
såg
upplevde
trädet släppa
droppblad
vintern andas i dessa trakter av kylda hjärtan
så gott för dig min vän att solens fingrar når dig
skänker dig det mina händer ej förmår
omfamna hela din kroppsgestalt
trädet log med hela sitt kronansikte
du omfamnar hela mitt väsen
kom sätt dig i min hand
låt mig gunga dig
tills din kvinna kommer åter från sina
springärenden
barnet kröp gladeligt in i handen
och trädet gungade barnet i solvindsvärmeljus
du vet
min kvinna springer ej
hon uträttar ärenden till bekommelse av
stugans bonad
väggarna är issprängda
röken pyr in
hon har halkat omkull på trappan
flertalet gånger
kanske tröskeln söker hålla kvar hennes fötter
hon trodde det var mistluren
hon ser spåren
alla spår leder bort
intet till
dörrvingen
det är märkligt
i denna natt kan jag höra fjädrar falla
fågel
fågel
visa dig
jag kan inte visa mig förrns din vilja är att se mig
hon tar staven
trollstaven vilken hon alltid bär
med sig i hjärta
rör i eldens flimrandeglöd
eldhand varm tar hennes mjukt i sin
hör natten andas mjuk i din stämma
lyft upp hakar från gångjärn
släpp vingar ut
genom fjärdens klippregn
kupa dina händer runt markerna
tag ditt vida förkläde med
till snö är din bedjan
gnistfolken är nära
spåren
spå ren
leder
bort
störa är en suck av otillbörlighet
den finner ej vägen in i bröstet mitt
hör hur dörren slår
klöver och timotej i ängen
lyft upp hakar från gångjärn
släpp vingar ut
genom fjärdens klippregn
kupa dina händer runt markerna
tag ditt vida förkläde med
till snö är din bedjan
nära är gnistfolken
hon bugar inför dörren
tröskel
tröska linet skall
vi ej
skära vägen fri skall
vi ej
tröskel
tröskel
med yttersta varsamhet
lösgör jag dig nu från
spikgreppet
eldglöden andas i lagomhetta
vid mjölat bakbord står hon
en lock trillar ned i pannan
listar sig ur huvuddukens sammanhållande
med mjölad arm för hon locken undan
vit är hennes panna
bakspaden förs varsamt in
med tunnbröd naggade
hon ler
ser
honom skära snida slipa rundel
fästa spikar
naggen vilar fint i hand
jag måste prova om det fungerar är det bra
ser honom linda spikar
ler i det hon ser spikspindelväven
skrida fram över bordet
jag måste prova om det fungerar är det bra
ser fåglar lämna gåvor vid dörren
hur han lägger fjädrar till varandra
lindar jutebandet om
så mycket tyckte han om tunnbröd
låt dem ej pösa över bredderna
här tag min nagg
du måste prova om det fungerar är det bra
doften av tunnbröd är
påtagligt närvarande
hon hör
vargar yla
varning
känner pilen
genomborra
barfotad stiger hon in i
snövidsträckta
dynor
baldakiner vajar i öknens vida armfång
elden dansar i stencirkel
hon följer mjukt rörelsen
ansiktet visar hon ej
hans ögon söker finna en glipa
en skymt
vinden far in
lyfter henne i vindsläde
vindvirvlar
följer färden
han söker vandra genom vindtunnel
låt mig endast skymta
vinden lägger sina blad stilla
vid hans fötter
läs mönstret
du ej
ville
se
tusenfärgskorn
spirar i sandmarker
mina ögon ser ej
viskar han
förtvivlad
hon är det
men var
var
vinden blåser ut sandskriften
återkommande viker jag
denna skrift ut
tills dina
ögon
ser
hon är
den kvinnan
vem genomborrade hennes bröst
jag gjorde det viskar den kvinnan
kvinnan vilken brännlärdes det är förbjudet
för dig är det förbjudet att känna så
känna behöver jag ej
uppleva gör jag i drömländer
sakta reser hon sig ur greppet
barfotad stiger hon in i
snövidsträckta
dynor
dun vackra dun
vem släppte er fria
dun vackra stjärndun
vadi andas er skönhet
i dina ögon
i din blick
släpptes vi in
är det mig tillåtet
det är dig tillåtet
hon lägger snö i förkläde vida
stjärna släpper nål
synål i hennes fingersvar
hon är i det hon svarar till
det sitter en fågel av sällsynt art i trädet
snöträdet följer en kvinnas rörelse
hon sömmar mantel av snö
med snötråd
siktar med nålen
fäster snöpärlor sida vid sida
släpper ej blicken från
i dagar nätter
nätter dagar
veckovisa
månader
år
årsringar
flod ebb
ebb flod
hav stigande under
lyftande berg
berg stigande under
lyftande hav
gråterskornas tårar
rinner nedför berget
vari gjorde detta
växelsången andas mäktig
djup hög
hög djup
böljande
i gryningen den första av tusende
tusende ett tvenne
är mantel förfärdigad
lägges mjukt runt hennes axlar
faller i mjuka vågsvall nedför ryggen
spåren
spå ren
leder
till
tavlan är fri
är vacker
hon vilar stilla
inbäddad i snö
vargen avlägger sin skrud
lyfter henne till sitt bröst
bär henne uppför stigen
vinden skriver i sanden skriften
dina ögon
ser
nu
följ bäcken vilken lagts för dina fötter
du har hört barnet förtälja dig
hennes
saga
hon trodde det var mistluren
det var ragduns vilka spräckte den höga muren
ur hennes bröst flyger klangfjärilar rör vid hans ögonhjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar