du kan ej
oroa dig
innan
det händer
du kan ej sopa löven lövet innan det faller
i tanken kanske du kan förbereda
inte ens det
lövet kanske faller på din nästipp
växer till ett träd
det vilket skall hända
kanske blir
oändligt vackert
haven reste vida segel
ur segel steg vingar
hade de sett in i vingarna
in i seglen hade de sett det
det är
hade de sett in i ögonen hade de sett en djup
skönhet
hade de sett kroppen
rörelsen hade de sett hur haven förenades belivande av denna rörelse
och haven är inte endast hav
haven reste vida segel
ur segel steg vingar, vingar vilka bar vattendroppar med.
hon slöt ögonen, hörde varje droppes rörelse, jag är en droppe droppar
hon hörde varje droppes klang upplevde varje droppes rörelse
jag är ett segel
segel
hon förde dropparma dit de viskade
hon kunde uppleva hur dropparna omslöt möten med klanger
moln seglade vida
slöts samman
elden brinner i kretsen av molnstenar
eldcirkel bjuder in
molnvandrare sitter i cirkel kring eldtalan
moln seglade
slöts samman
tornade upp
oväder nalkas for genom hennes tanke
tankevirvlar
låt ej oron ta över dig, din tanketornado ta tag i dig, hur många gånger har du sett moln torna upp sig utan oväder. du kan ej – jo visst kan du, frågan är varför skall du – spika för fönster dörrar in samt utvägar innan det sker. inte krattar du löv innan de släpper fästet eller omvänt, du sopar inte smulorna förrän brödet släppt smulorna eller omvänt.
ur moln sträckte luftdrakar sin väckta stämma
i ängen syntes en blomma
sände doft
vida
denna äng i molnvandringssegel
andas strimfåglars toner
blomman
lägger händer
över bröst
vad gör hon
vad gör hon
viskar luft molndrakar
ger hon upp
giver
hon doft
upp
luftdrakar molndrakar
bildar vingcirkel runt
vindblomma
vi tackar dig
vi bär
stämnyckeln
dit
du
giver
sakta viker vindblomma ut händer
ur molnen – av urmolnen - sträckte luftdraken sin väckta stämma, ögon strålade nyvakna
strödde silverblad i lindens tömda händer. hade de sett in i vingarna in i seglen hade de sett det, det är. hade de sett in i ögonen hade de sett en djup skönhet. hade de sett kroppen rörelsen hade de sett hur haven förenades belivade av denna rörelse
och haven är inte endast hav.
hon beundrade drakens skönhet, pärlemorvingar skimrande, stjärnskrudsfjäll.
de bugade mjukt inför varandra, molndraken, luftdraken, vattendraken
hade de sett in i vingarna in i seglen hade de sett det, det är. hade de sett in i ögonen hade de sett en djup skönhet. hade de sett kroppen rörelsen hade de sett hur haven förenades belivade av denna rörelse
och haven är inte endast hav.
vad såg drakarna
drakar lever i stenar växter blad moln droppar, drakar andas godhet, skänker värnadens vingrörelse, se huru drakar kupar vingar om, hjärtvingar.
drakarna såg en kvinna. så länge hade denna kvinna vandrat, hon hade egentligen ej sökt, en dag befann hon sig där. träd omgav henne, mjuk mossa bäddade in hennes fötter, de vilka ej kunde läsa marker såg ej hennes stigar. hon bar mossmockasiner. de höga granarna släppte mantlar lade mantlar till rätta, de yngre träden släppte grenar, flätades, så stod hyddan redo, stig in vandrerska, vindblomma och kvinnan steg in i hyddan. med ens steg lågor ur glödbädden, med ens begynte vatten koka i järngrytans runda spegelansikte, ur ränsel steg örter in, doftregn ringlade vägar upp genom rökhålet och stjärnor fröjdade sig med kvinnan. där i skogen levde en kvinna i all ensamhet. ensam var hon icke ty vargen den vitskimrande vakade över henne fanns alltid nära, följde hennes vandringar i det hon frös lindade han sig nära om. alltid nära var de. ovan träden vakade örnen över orden vilka släpptes in. nej hon var inte ensam de var med henne och hon med dem. ändå tärde ensamheten – det såg drakarna.
jag sträcker min hand till dig
stegen kan endast komma av ditt hjärta
visheten satte sig ned vid kunskapskällan
bad vattenvingar in i handen
släppte vattenvingar fria i alla cirkelns riktningar
flyg vida
omfamna
liven
så flög vattendroppar
vattenvingar
hade de sett in i vingarna
vattenvingar stänkte kunskapskorn till törstande åkrar
inväntade tystregnen
de provade kunskapen given av vishet
steg in i visdomen
vilken är
kunskapens förverkligande
såg att den är verklig
kunskapskällan tindrade strålande
in i
vishetens milda godhetshänder
hon steg in i själens hemvist
jag sträcker min hand till dig
stegen kan endast komma av ditt hjärta
det fanns stunder i vilka hon trodde sig leva, då det öppnade sinnet flög med henne in i floder bäckar åar träd blommor. i det hon upplevde vinden andas henne. när tankarnas kvarnstenar upphörde klumpa sig – dessa klumpar mala ej till mjöl, pudrar ej mina marker vita. dessa är kvävande tyngder vilka kvarnstenen söker lösa i floden.
hon står i floden tvagar knyten i stenars visdoms åtbördshänder.
i gräset rullar vita kattungar mjuka
lyfter lösta knyten in i vindtrummas djupa röst
tystregnen stiger in i
tystkronor
ur tysthängen
blommar
körsbärsträden
till kastanjeträdens
blom
vi bar din gåva
till den vilken hör
vilken
svara
*
egentligen spelar det inte en roll varför det hände. det hände rätt och slätt. vi säger det finns ej rätt och fel – annat än i den bemärkelsen att vi i människodalen febrilt eftersöker – efterforskar rätt och fel, det finns ej heller bättre och sämre.
ser orden; ” det spelar inte en roll”, jag har svårt skriva ”det spelar inte någon roll”. oerhört viktigt är det för mig att skriva ” det spelar inte en roll” ty ordalydelsen i detta säger: jag tillåter det ej spela rollen. nej, egentligen spelar det inte en roll varför det hände,
frågan är huruvida/om det bär mig eller om/huruvida jag bär det.
frågan är huruvida/om det bär mig eller om/huruvida jag bär det. uttrycket för det vilket hände och är jag är du uttrycket av det vilket hände. är det av värde minnas det.
det finns ej bättre eller sämre – jo i bemärkelsen av det i människodalen febrila eftersökandet efterforskandet av bättre eller sämre.
hur vi uttrycker oss är en skolningsväg
hur vi uttrycker oss är en skolningsväg ett medvetandegörande av källans flödesströmmar.
i det att du möter ett ansiktsuttryck vilket är ett gärningsuttryck kanske du känner igen dig själv säger du, är det av värde är det av vikt/viktigt – är min reagens på grund av att jag känner igen min livsvandring genom dennas i mötet.
varför detta ständiga rannsakande/negationsrannsakande – vart leder detta –
först: det är av godo i det du känner igen samt reagerar – du kan däri vara ledsagare helt utan att överföra dina så kallade solkiga solkade vingar. du har vandrat genom den djungeln, de snårskogarna,
du kan visa hur man läser skogen
du kan visa hur man läser skogen, hur vägen ut leder.
Det är ej av vikt att ständigt leta efter: ser jag den människan i det hon är eller på grund av mina livssteg – en del kanske säger mina misstag, det finns inte misstag – vidareutbildning finns – alltså; det är ej av vikt att ständigt leta efter: ser jag den människan i det hon är eller på grund av mina livssteg/min egensmärta.
det letandet är tankens/huvud- mineral- skelett tankens kanonkulor vilka splittrar dig ur det – den du är
det letandet är tankens/huvud- mineral- skelett tankens kanonkulor vilka splittrar dig ur det – den du är. en stor procentuell tid används till detta samt till att förändra eller; jag vill förändra det vilket sker i människodalen. med bilden av rätt eller fel/bättre eller sämre är detta ej konstigt.
stjärnor lever i konstellationer, lever i stjärnströmmar lever i flöden, det gör människan likaså. hon är helt enkelt stjärnströmmar.
det är just genom detta rätt eller fel/bättre eller sämretänkande som stjärnexplosioner sker
det är just genom detta rätt eller fel/bättre eller sämretänkande som stjärnexplosioner sker. Det enda människan behöver förändra är sig själv och egentligen inte ty du kan ej förändra det vilket är – du kan finna modet att se förutsättningen förutsättningarna - Förut satta – människan behöver tömma, smälta den enorma soptipp hon bär
i skallkorgen.
denna korg skål – elfenbensskål vilken i/av urbegynnelsen är fragila fingrar, sensibla fingrar – sensitivorgan.
hör du trålaren,
den enorma fiskebåtens dunkande motor;
vad hör du – hör du hjärtljud,
vem/vilka luras.
ser du fångstnäten kastas
ser du valar
ser du rockor
i svävande
i dansande
belivelserörelse
ser du hur dessa söker sig till ljuset
till
ljusströmmar
de bländas av
trålarens starka strålkastare
strål kastare
ser du kastplanen, kastaren slagmannen mottagaren
valarna
rockorna
ser ej näten på grund av bländljusen
så är det
och denna skål av vit elfenben är i hudkorgen
är av urbegynnelsen svart ebenholts
mörker ljus
bär flödesfingrar
dessa fingrar lades däri ty du kan ej påverka i negativ betydelse
du kan spela eolsharpans strängar
du kan oupphörligen öva
tills du upplever dina egna strömmar
toner
ser du
näten
öppnas
släppa valar rockor fria
de svävar dansar
i hjärtat
rullstensåsar lades under täcke för att vandringsfolken i människodalen skulle vandra i fäste.
se bilden av snölavinen
en nysning sätter denna i rullning
i princip är det detta tanken gör i det hjärtat ej tillåts hålla tanken tankarna i handen
därför att människan på vägen såg tanken
grus knastrade under vandringens fötter
fotblad
tårna spretade ut genom sandalremmar
sommarfria sökte de spräcka remmarna
vi vill dansa i regnets floder
se isarna smälta
andas
gräs
gräs stack upp här och var
vandringen grymtade ogräs
snubblade nästan därpå
ett ting glimmade
glimmade
tindrade
är du en stjärna
är du en glimt
vad är du
det stjärnliknande
log timid
tag mig i din korg
vandringen lyfte tanken
en snålblåst drog om
sjalen runt halsen
tillräckligt för att avskilja tanken från hjärtat
så kom det sig att tanken begynte spela
vilsna trumvirvlar
med vitkalkade pinnar.
rullstensåsar lades under täcke för att vandringsfolken i människodalen skulle vandra i fäste.
se bilden av snölavinen
en nysning sätter denna i rullning
i princip är det detta tanken gör i det hjärtat ej tillåts hålla tanken tankarna i handen
därför att människan på vägen såg tanken
huvudtanken ligga, denna kändes – kändes, känslorna kan du ej fly bort från de hör till din väg, känslorna är ungar, valpar skuttleende lekfylldhet är stormar är stillhet är det vilket lättar tankens stelbenta gång. huvudtanken kändes ofarligare än hjärtat och blev styrande; en slags rullstensås
och ja, detta är bilden av inlandsisens smältande. tanken har behov av denna is med allt det is är. tanken har behov av att ligga på eller i is; kylas ned till en bestämd grad. stenarna föll och en mur avskar huvudtanken från hjärttanken
med pincettgrepp lyftes detta ras och vägen andas fri
och visst kan vi särskilja öst och väst, syd och norr – detta och, och, och
särskilja deras synsätt, det är bara det att det ej är deras och dessas.
så kallade synsätt. dessa synsätt är i varandra – detta är åter korsets bild/solkorset.
låt oss återse
i skallkorgen.
denna korg skål – elfenbensskål vilken i/av urbegynnelsen är fragila fingrar, sensibla fingrar – sensitivorgan.
och denna skål av vit elfenben är i hudkorgen
är av urbegynnelsen svart ebenholts
mörker ljus
bär flödesfingrar
dessa fingrar lades däri ty du kan ej påverka i negativ betydelse
du kan spela eolsharpans strängar
du kan oupphörligen öva
tills du upplever dina egna strömmar
toner
i stunder av liv andas organen en del påverkar du med viljan andra ej. Ändå kan du leda dem alla i handen.
ser du barnträdgårdsbarnen, daghemsbarnen, fröken har rullat ut ett hopprep, ett rep med kanske öglor att hålla i, ser du barnen hålla i repet, fröken gav dem detta rep att hålla i – så går du ej vilse
barnen håller i ormen - quetzalcoatl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar