återigen undrar jag
varför tecknas tomtar gnomer så fula
varför tecknas älvor sylfer undiner salamanderfolken så vackra. allt detta vilket är ovanför rötterna – så vackra är de alla
så vackra är de alla ”även” de under rötterna.
vet du ej att de lyfter liv upp ur – är det ej ett under.
och varför skall de ej vredgas då människan stampar dem så hårt i huvudet, på huvudet.
människan borde välan stampa takten mjukt med foten i sitt eget huvud, på huvudet
läste åter ordet
självömkan
ordet har levt med mig
och jag kan se vackra vingar lyfta ur detta ord
i det dess verkan ej fastnat
blivit en boja med taggar
självömkan
själv
ömkan
själv
öm
kan
självömkan
finns i alla färgskalor
säg mig
hur skall den ensamme trösta sig
om ej med självömkan
jag ser den kristallrena själen
i insikt om
hur nära det är till att brista – ej orka bära livet i sin form mer
hur denna kristallrena själ med ömhet omfamnar sig själv
och däri för en stund
erhåller
lugn
*
regn faller i molnhagen
ur droppar stiger
molndjur
sprider lugn
i
människodalen
i livsfönstret såg hon lerkrukorna. i reflexer vandrade hon till floden. däri leran växte. varvid vass flätade korgar. till vida bärarmar vilka omfamnade flodens gåva. neg gjorde hon inför vassen inför floden. flodfolken blinkade så vackert inför hennes nigning.
sträckte handen smekte hennes kind. vassen knöt löst ett fjäderband i hennes hår.
hon vandrade en bit uppströms. där vid stenarna lade vandringen stegen stilla. ur vasskorgen lyfte hon lera. formade krukor. planteringskärl.
lerkrukor torkade i solvinden i månvinden. niondegryningen väckte hon elden i gropen. bad elden till glödblad mjuka. sänkte satte varsamt krukorna ned.
vackra sten. min vän. är du med mig i detta. det vet du. kom så lägger vi min gärning till rätta. i detta bejakelsesvar sköt hon den stora stenen över eldgropen. hon log – ja, min vän du är alltför tung för mig att lyfta. stenen log; det kittlar så lustigt av detta skjutandehasande. tror du ormar upplever rörelsen så. sandvågen reser sig blottar kobrans vidgade huvud hjärtvingar spända blicken strålar rakt fram ur sanden flyger hoprullade blad
pyramider öppnas. de stiger ut ur. solen strålar smälter stenar. tror du ormar upplever rörelsen så hon funderade en stund – ja, vet du det tror jag och jag tror de försöker visa oss hur mycket vår rörelse kittlar – gläder – vår moders sinnen. stenen mötte bejakande hennes ord lade sig tillrätta.
stenfågel
ruvar
i gryningssången
till
aftonsången
den nionde. varsamt väcker hon stenen.
skjuter stenen varligt åtsidan. gäspar gör stenen.
badar i
gryningskällans
skimrande
källdroppar.
hon lyfter krukorna en efter en
en till en. ber regnbågsfärger skänka krukorna färg.
blommor
släpper droppar i skålar av blad
måla med dina fingrar var krukas mönster. med hjärta fyllt av svar av tacksamhet målar hon stigar vägar mönster. väcker åter elden ber elden till glödblad mjuka. sänkte satte varsamt krukorna ned. sköt den stora stenen över eldgropen. hon log – ja, min vän du är alltför tung för mig att lyfta. stenen log; det kittlar så lustigt av detta skjutandehasande. tror du ormar upplever rörelsen så. hon funderade en stund – ja, vet du det tror jag och jag tror de försöker visa oss hur mycket vår rörelse kittlar – gläder – vår moders sinnen. stenen mötte bejakande hennes ord. vackra sten. min vän. är du med mig i detta. det vet du. kom så lägger vi min gärning till rätta. i detta bejakelsesvar sköt hon helt den stora stenen över eldgropen.
stenfågel
ruvar
i gryningssången
till
aftonsången
nu står krukorna runt henne. hon vandrar vägar var kruka visar. hon hämtar jord i kupade händer.
lägger frön
till
rätta
inväntar regnen
hon står i fönstret vid fönstret i livsfönstret såg hon lerkrukorna. tack till er vandring.
hon sköter krukorna lyssnar till törstens stämma till bön om ljus värme kyla. till vilostämma till allt det krukorna viskar in. hon myllar jorden. klipper undan vissna snår. nynnar sånger nynnar ord mjuka. planterar ogräs i nästkommande.
det är svårt se liv vissna utan att ingripa
i drömmen sätter du dig helt stilla vid sängkanten
dina ögon vakar över min övergivna av mig längtan
och månskäran vaggar mina händer
bär drömmar in i soltemplet
däri jag
äntligen
kan
andas
i livsfönstret såg hon lerkrukorna
hon kom till en av krukorna i slutet eller början av raden vad nu det spelade för roll. egentligen. oavsett detta vred kniven om i bröstet. röda vågor vällde fram. det gjorde så ont. andan kippade efter modluft. sporadiskt föll handen ut till stöd av fönsterbrädan. detta är ej ett schackbräde. varför är du matt. tårar trängde upp tänderna krasade i munnen käkarna exploderade i ravinras. tårarna trängde vidare upp ut hur hon än försökte hindra dem. valla dem in i stängselramen omärkta. hon kände doft av bränd hud. råmanden råmande hav lägger isarna sina täcken nu bränd hud är detta sandmoln virvlar boskapsskötarna visslar kastar lasson vräker omkull djuren bränd hud är detta öronmärkning ländmärkning landmärkning ringmärkning detta är ej min dröm. ditt mönster visade mig annorlunda. var gång hoppet flöt ut ur bröstet kupade du händerna runt. bevarade dess gnista. så ofta har jag bönat dig – det räcker nu. det räcker – räcker – räcker. det är ej mycket jag längtar till längtar efter. det vet önskefröet i dig. däri andas min dröm. ögon vilka hälsar mig händer vilka omfamnar mina då dina händer kupas om mitt ansikte skall våra ögon uppgå in i lotusblomning vi skall dansa kärlek
du räds mig icke ty vår kärlek är du ser igenom mitt avvisande mitt säkra vilket är mitt osäkra min styrka vilken är min svaghet min svaghet vilken är min styrka du räds mig ej
silverbladet släppte ur handen föll ur handen röda rosenknoppar kupar händer runt en kvinnas fotblad. nej jag längtar ej efter till mycket vandra stigar tillsammans vara tysta vara talande allt detta vackra jag ser göra människor vackra. kruka vackra visdomsbärare jag undrar så mycket varför du ej gror, varför du ej spirar. lyssnat till dig har jag. visst vet jag att där kärlek lever är det kamp icke krigsföring jag talar spirandekamp för att se blomman slå ut andas doften. den kampen skulle ej finnas om hoppet ej fanns om hjärtat ej lyfte fram är. du har sagt mig – lyssna djupt i ditt hjärta. det gör så ont. så ont vakna somna alltid ensligensam. jag har sett dem fly för min styrka vilken är min svaghet min svaghet vilken är min styrka jag är inte ett confettiblad. människor runt mig säger – de flyr dig ej du har ej funnit den rätta. har jag sökt egentligen inte ty jag vet att havet andas i cirkeln jag vet är – är – är. ändå säger jag än dock säger jag – skall de orden läsas över min grav. jag lever redan i en gravkammare
ja – en del kallar detta för självömkan och kanske är det självömkan. vad förändrar det. lyfter självömkan mig in eller bort från drömmen . vet du – självömkan kan läsas positivt
själv
öm
kan
kanske vore det något till dagens människa – se att hon kan vara öm. öm till sig själv. inte kräva - fåglar har kräva – inte kräva den ständiga prismärkningen resultaträkningen karriärsstegen. självömkan
finns i alla färgskalor
säg mig
hur skall den ensamme trösta sig
om ej med självömkan
jag ser den kristallrena själen
i insikt om
hur nära det är till att brista – ej orka bära livet i sin form mer
hur denna kristallrena själ med ömhet omfamnar sig själv
och däri för en stund
erhåller
lugn
jag inser sakta att jag intet kan göra för att väcka din vilja
krukan omger henne med värme
eldfågel
har slutit ögon
skymningsfågel s
eldvingar
slutes i aftonvinden
drömmer
frostande stjärnor
faller
singlar
pudrar marker
lyfter toner
skymning
bär eldfågel
i händer
eldfågel sluter vingar om
aftonvinden
frostande stjärnor
drömmer
i skymningsvinden
stiger eldfågel
mjuka penslar
målar
himlar
turkos guld
eldhav
trädens
svarta silhuetter
mästaren
drar med pensel
skriver
klara drömmars
ljus
bergen andas
tempelfåglar sjunger
silverne klockor
körsbärsträden blommar
träd andas
stilla
kastanjetter
marken lyfter toner
marken lyfter toner
hon såg solen sakta sluta ögon. sakta stiga in i sjöfågels vingar
trädfolken bär
svarta mantlar
caligrafisk skönhet
en droppe ljus
visade henne
att flera krukor var kvar
regn faller i molnhagen
ur droppar stiger
molndjur
sprider lugn
i
människodalen
i livsfönstret såg hon lerkrukorna.
det är svårt se liv vissna utan att ingripa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar