ja nog är det så
att kameler allt oftare stiger in i bilderna
ser kameler
vaggande
förundras i deras ansikten
ser apor strutsar med mera
ser sandvågor
dyner
sandstormar
ser kameler oförtrutet vandra
vagga lugn
ser rörelsen i det de mal sönder födan
så kommer ord denna morgon
kameler
med sina tvenne pucklar
är väl det mest ursublima du kan skåda
till det
kamelen är i öknar
vaggande skepp
är väl det mest ursublima du kan skåda
till det
kamelen
man kvinna
kvinna man
är
i öknar
för varandra
för de törstande
hon skådar
ifrån
platsen
där ovan
omsluten av stenrosor
högst upp
på bergsplatån
stenrosor är
vita
skogsstjärnor
hon ser
regnglittrande fjärilar
hon hör
vattensånger
blad
regnblad
finner fäste
vi söker ej
vi söker ej
låter
det
ske
hon sluter ögon
skådar in i smärtans ocean
andas varsamt
det gör henne ont att
andas
hon
ser
regndroppar omvandlas
lågor
regndroppar
är
lågor
lågor av eld
ni var i mina händer
så innerligt väl
inser jag varför ni dansar utstigna
vi stiger ej ur
vi steg ej ur
vi stiger med dig
låter
det
ske
låter
det
ske
regnblad spirar i bergsängden
eldblad
stiger i ring
lindar sig samman
hon är
i
hon skådar eldblommors regnblad
skimrande
skimra
tindra
de
jag är del av detta
snö
vackra snö
dalar
lägger mjuka vita fingerblad
höljande
om
bäddar in
baddar
in
tyst andas skönhets stigande vaka
så vackert är allt detta
så vackert är
ske
tårar sipprar fram
snö smälter
vindar lyfter
snö
regn
regndroppar
ser en kvinna speja ut
vad ser du
vad vakar du
hon ser
jag ser dem strida
det gör ont
mig
ont
allt
ont
varför strida ni
varför målar ni omaka
regnblad
snö
snö stigande
är av strider hagel
hagelstormar viner
hon kupar händer över
regnbladsbärande eldblad
regn är hagel
hagel är ordstrider iskalla ej i den skönhet is är
hon andas all sin kärlek ut
det gör henne intet att det gör ont
hon smälter haglen stora
stora tornadobollar
hon ser eldblad vika ut dofter
det
sker
så är detta kretslopp av vatten, vatten kan ses vara vatten, rätt och slätt vatten. nåväl börjar du se närmre – sätta på dig de största glasögonen kommer du att se de vetenskapliga begreppen för regn – molekylsammansättningar kanske positiva samt negativa joner, kanske lite socker lite salt lite bräckt – vatten.
vatten är vatten – det är helt sant – vatten är elementarisk andning, innehåller faktiskt allt, innehåller faktiskt andningsluft. Innehåller alltets andning så är det. genom insikten av att du är vatten att allt är vatten kanske du börjar bära vatten i fingerborgar –
hon vandrar
till bergets
fötter
stensöta kittlar doftöra
ormbunkar viker undan
vackergrönt är detta skägg
flödar över marker
regndroppar tindrar silverleende
månminne
hon vandrar in i bergets inre
är tillåten så
når hjärtkammaren där är de samlade
dropparna
lyft fram din borg
av silver kvinna
fingerborgen sträcker hon fram
inväntar
droppes
infallan
droppen faller
stiger
vyssjar gör hon barnet
vattendroppe i fingerborg
fästas i oket
hon niger djupt inför källan
beger sig ut
in i hemåtvändan
solen den dalar i väster
sluter den sakta ögon
himlar brinner
hav andas röda
vingar
slutas
elddroppar fyller lågande fjärden
så drick denna droppe av liv
se vägen öppnas
in i
drömsamarkand
hon dricker denna droppe
ty hon vet
de vita mjuka tassarnas
innebörd
allt har en innebördsmening – allt detta sönderdelande gör er mest själva illa, vattnet innehar en enorm visdom, vattnet vet att allt är i vatten, vattnet lever med er ni lever med vatten, varför tror ni att ni törstar så vansinnigt i öknen. kanske just därför att ni med ens är medvetna i det vatten är. det är helt uppenbart varför dessa hjärtbladsgoda individandar tillåts se kristallationers inverkan, varför de med så enkla medel visar er. ändå begärs det av dem att de skall bevisa. vad skall de bevisa och varför – finns det inte tillräckligt med sump i koppen, med träsk och annat bråte. har det ej doppats färdigt snart skankor och smulor, skanker kanske det heter: brödkanter hårda. ja, är det inte den stunden kommen att alla vederböranden skall inse det de är.
alla
vederböranden, varför andas detta ord så illa veder
vad är detta veder
vedergällning
och varför bör anden veder
vederbäranden
vedermödor
vid er moder
vandra
veder
denna inledningsfras
frasande siden
är en hälsningsfras
kan
så
vara
vilken är båd positiv samt negativ
vad är veder
ser du veden
ved
kluven
bäres i korg in i stuga
elden bes in
veden puttrar
vattnet pressas ut
och veden brinner varm
veden
innehåller
allt
för att värme skall givas
pressas
allt
fram
ja, visst är det så att jag leker med ordet samt ser oändligheten vidgasöppnas, öppnasvidgas vilket jag kan ser vara infallsvinkeln ur ögonvråns visshet att människan skall inse sin storhet i det hennes storhet är ej längre förväxla den med affischer av det vilket är. kan ni inse att ni är vattendroppar så inser ni det törsten är i öknen, så inser ni vad dessa fingerborgar är, så inser ni det den barmhärtiga samariten är, så inser ni det medvarande är, så inser ni skönheten att fukta den lidandes läppar med denna fingerborgsdroppe, så inser ni att denna enda lilla droppe faktiskt innehar förmågan att riva hela borgen samt väcka törnrosen ur taggsömnen
i vintern
andas
kuddvaren
kudd
var
en
i vintern
andas
kuddvaren ut
drömdun
fåglar släpps
fria
in i flygaranden
dun till dun
läggs till vingars vävram
vingspann
släpps
samt sträcks
mönster träs
in i solvögon
trampor knytas upp
skeden kammar
håret
dun till dun
läggs till vingars vävram
vingspann
släpps
samt sträcks
mönster anpassas in i jämvikt
skaver ej
mot
skaver ej emot varandra
lägger sig mjukt spinnande till rätta
i skimrandeläge
ytterhöljen
varen
var
en
en var
envar
tvättas i floden
torkas i vinden
linor sträckas
segel andas in
andas ut
böljande vindar
skeppet lämnar hamn
lämnar skeppet
inte alls förbundenheten är
lägger sig till rätta i skimrandeläge
svanar
vingspann
torkas i vinden ytterhöljen
kuddvar
örn gott
vikes i
tvåspann
trespann
fyrspann
lägges i skåpet
i drömskåpet
den stora vida eken såg barnen, ser barnen, allt vandrar in i varandes
barnen leker, leker barnen frågar eken, barnen bygger lever är i är
bygger städer med torn tinnar brunn marknad av stickor barr bär kottar gräs fjädrar
bygger bondgårdar, rör med fingertrollspön vid kastanjer kottar och djuren mumsar betar lugn ro
barn skapar ängder skogar hagar
allt utmed
runt ekens rötter
så nära så nära förtroligt är barnens lek så vacker så allvarsam
visar vuxenbarnen vägen
varför ser de ej de vilka en gång var barn är barn är vuxenbarn
eken knarrade kärleksfyllt
släppte ned gungan
gunga
gunga dröm
åren var många komna
många gångna
eken suckade suckar djupt
mognaden är kommen till stammen min
eken harklade sina stämmor i tonarter många
sträckte ut en hand ett finger rörde vid
ett av barnen var kommen man
vuxenbarnsman
mannen lyssnade
det hade han ej glömt
ekens värnande händer
rötternas vida skålar
stammens höga klättervägar
ekollonens flygande färder, så roligt de hade tillsammans
ekorren
fåglarna
alla vilka alltid var i ekens närhet
nu viskade eken
din maka din älskade har behov av ett linneskåp
du har behov av ett skriftesbord
ni har behov av en samtalsbänk
jag har behov av er närhet
vi har behov av
varandra
ni har behov av en vagga
hjälp mig till
medvarande vila
så kom det sig att mannen lyssnade djupt, överskred ej det eken sade
med kärleksfyllda händer skapade mannen skåpet, linneskåpet, mätte sågade slipade, strödde finsand över papper mjukade allt mer och mer, fattade ömt silverbladet, snidade bilder av ekens vandring, så smorde han in skåpet med doftande olja, eneolja och lade hyllor in.
över makans ögon höll han händer, ledde henne fram
hon strålade i rosenskönhets safirregn
så fattade han hennes hand ledde henne till bänken
ekbänken
samtalsbänken
satte sig helt stilla
hon sade
vi är havande
i den stunden visste mannen vad händerna nu svarade till
han mätte sågade
sammanfogade helt utan spikar
snidade sagovägar
drömmar
lugn jämn rytm
smorde vaggan med all sin faderliga kärlek
hans hustru bäddade vaggan med all sin moderliga kärlek
barnet knackade på dörren
regnade in över tröskeln
lades i vaggan
håll stugan
eldstaden skimrande med det vilket är kvar
viskade eken
åter bejakade mannen ekens stämmor
vintern drog in
med vindar starka vinande ilande pilande
snö bäddade in stugan och mannen
maken och hans maka
gav lä till alla djur vilka kom
barnet steg ur vaggan
skimrande av eldens blad
inte i en stund av liv frös de
och djuren andades in det eken är
i stugan
snö började sakta smälta
droppar
skapar istappar
vackra
rena
klara
sjöar andas i markhänder
sjunker in
följer hennes hjärtas rytm till haven
fåglar syntes
synes återvända
på platsen vid ekens rötter står en bänk
många äro samtalsorden
många äro ekbarnen
skotten
träden knoppas
ängder blommar
vaggans barn
reser sig sakta
lär sig gå
fjärilsvingar lyfter
barnen
modern
fadern in i sommarängder
hösten nalkas
mörkret tätnar
slipstenen sjunger stegen skärps
dagar
nätter
flätas in i varandra
kylan tränger in
är det underligt att nordborna
längtar
till snöljusen
sidenjordarna
inbäddens vita
*
den tröttvändande
ser
pennan i handen
ser fjäders vackra färder
plogen
vilken mjukt
bereder
himmelssådden
färden till sunnanvinden notus
nyckelharpa
fjädrar
vilka når hennes skrivarhandssvarande
samsvar
brygger
smaragdte
ovan eldblads glödbädd
salviamoln
stiger
molnfria skyars snöblad
tystar
sållarnas
sållens
otäta
maskor
arken ligger utbredda
lapptäcke vilset av sömmarens bortgång
den tröttvändande
inväntar
balsamrosens kyss
vari ordregnen faller ur
hennes
bröstgördel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar