lever vi med att allt – allt – genuint verkar i varandra oupphörligen instiger vi i en skönhetsupplevelse av outsäglighet
även om jag är nedtryckt i ett stövelskaft är jag värd att leva – minns det
i alla dessa nya böcker
vilka ej är nya
möter jag detta med tankens
labyrinter
och jag kan se att tanken kan vara
en stråle
vilken reflekteras in i ögonen
ser solkatter
leka
ser hur vi försöker fånga dem
jag kan inse till fullo det tankens energier gör
jag kan inse att dessa solkatter kanske inte är solen
ibland tänker jag som så;
är det inte att underminera gudomen – universum genom att säga att tänker vi på vårt armod kommer det till oss – i den stund vi lyckas ta tanken sinnet i hand och visualisera det vi önskar hoppas och så vidare så sker detta. genom att vi ständigt lever med bilden av det vi önskar så sker det. jag inser den positiva tankens verkan – den är ej tanke. blir vi så besatta av våra önskningar hur skall vi då kunna urskilja – höra hjärtats röst. läste att om jag oroar mig för nära och kära kastar jag klot på dem mer eller mindre glödklot vilka håller dem åter.
jag möter dessa ord i så många skrifter och står mer eller mindre förundrad.
gudomen vet min födslointention – vet min impuls – vet vår överenskommelse i den stund de steg in i mig och jag i dem. vi är varandra och de vet min rädsla och bär mig över broar. broar vilka jag ständigt tror skall rasa.
ja – jag ställer mig mer och mer frågande – vad är det vi ställer till med – dessa bördor vi lägger på oss kröker vår livsgnista.
min upplevelse är
att är vi vidöppna oavsett ångloken, snälltågen, skenande hästar vilka rumsterar i våra sinnen vilsna så andas hjärtat och hjärtat är gudomen och gudomen vet att jag ej avvisar vägen. är vi öppna sänder vi inte ut önskegnistor strålar vi är vidöppna och vi bländas ej av solkatter vi möter varje stund och däri kan vi uppleva skönheten i droppen vilken tar emot solstrålen
droppen gnistrar
och ser du riktigt djupt in i droppen ser du en stjärna
detta bär skymningsdaggen gryningsdaggen
detta upplever vi i soluppstigan
i solnedstigan. detta upplever vi i natten då vi möter moder måne. detta är den positiva kraften och gudomen straffar oss inte – vi straffar oss – gudomen håller vår hand i det skedet ty det gör ont i oss alla.
i den tid vi lever är det svårt att bibehålla den positiva tanken ty knölpåkar dundrar överallt och klubbar sanningar i oss
hur skall vi veta
det finns bara en väg – avkläd dig och visa din kärna.
jag ser raden av stövlar
alla stövlar jag vandrat i
och jag viskar
med smärta med tårar
med förtvivlan
även i stövelskaftet
i vilket jag är nedtryckt är jag värd
värd att ta emot
värd att möta
minns det
ja jag är nedtryckt i ett stövelskaft
från början ej nedtryckt av mig själv
numer är jag nedtryckt av mig själv
och därifrån viskar jag
jag är värd
även i detta stövelskaft.
jag ser den gamla tekniken veterinärer använde sig av
de stoppade katten med huvudet före in i stövelskaftet för att kastrera katten
och vad annat är det vi gör
jag ser en slags kastrering av livet
av livsglöden
en barnsång kommer till mig;
jag skall måla hela världen lilla mamma med solsken och med sång …
lever vi med att allt – allt – genuint verkar i varandra
oupphörligen instiger vi
i en skönhetsupplevelse av outsäglighet.
däri lever dessa vackra bilder givna till barnen – bilder, berättelser jag gav till barn inför varje dags hantverk- måla – knåda/snida/väva – vandra - musicera – baka.
dessa vackra bilder givna till barnen inför mötet med varje dags göromål vilket är ett mål i bemärkelsen föda/livsintag
hur menar jag med dessa ord;
det var en gång en stuga
det är en gång en stuga
i stugan lever barn. barnen bär en önskan
mor, far kan vi måla denna dag
kan vi måla denna dag i himlar jordars alltets färger vacker så skön
en färgbädd att andas i
mor, far kan vi måla denna dag sudda ut alla sårkanter alla naggar alla taggar
allt slit allt släp
bara måla denna dag
i stugan lever ett vackert skåp ett målarskåp
fadern har byggt detta skåp
snidat detta skåp
från var
det var en gång det är en gång ett frö
ett oskattbart frö
vindmoder såg fröet slå upp ögon sträcka sig in i vinden
vindmoder tillsade såvinden till lyssnandevandring
lade fröets upptäckarvilja i såvindens hand
såvinden bar detta frö till en mycket speciell plats
platsen är fröets önskeplats
önskedröm
jorden tog emot detta frö
ur fröet växte furan
det träd du ser
furan trädet vilket nu är detta skåp
i solskimmer i månsilver andas detta skåp
vari papper väntar
det var en gång är en gång
en äng, länge låg ängen i sömnkrusade drömhav
hon svepte, sveper med händer mjuka
med bomullskjolar vida
väcker ängens liv
detta liv vilket nu tillsammans med avlagda bomullskläder
det var en gång är en gång ett fält ett bomullsfält däri syrsor cikador sjöng så vackert sjunger så vackert
sånger böljar i luftens vingsegel
molntussar, bomullstussar skördades skördas
tvagades tvagas
spanns spinns
vävdes väves
sömmades sömmas
till kläder
barnen rände i höjden byxor kjolar flaggade halvhöjd gavs till
pappersmakaren vilken gjorde gör papper av växter av bomull
i skåpet står glas till vatten till färger
det var en gång är en gång en strand haven når stranden bubblande kittlande
barn skuttar i vattenbrynet med fötter kroppar lätta
bygger sandslott havet sköljer undan
de bygger igen och igen
sanden följer med hav når vida slätter
havet skiftar kläder är sandvågor vida
öknens skepp seglar vida
solen stiger i öster målar med fingrar eldar
eldar heta och sanden skiftar kläder är glas
glaset når glasblåsarens rör
han andas däri
vackra skålar av glas gör glasblåsaren
skålmakaren till barnens målarfärd
och skålar ställdes ställes var
i ängen den vida står skålar
daggdroppar stiger däri
skymningens gåva gryningens gåva
källan sipprar fram mellan stenblad lägger droppar klara däri
och haven sjöarna åarna bäckarna floderna stänker dofter av liv däri
skålar med vatten
papper till måla
skåp med målarfröjd
färg vackra färg var är du
hustomten hörde saknadens rop ilade kvickt in i ängen invid skogens fötter
mötte möter en kvinna vid ålder många
mor gammelmor visa
barnen i stugan behöver färg
och gammelmor visa vandrar till blommor svampar blad träd jord
och ber färger till grytan
grytan vilken hänger i järnets öglor ovan elden den goda
hon gammelmor visa lägger gåvor däri
rör i cirklar med solen med månen och färger stiger ur
små krus med färger ger hon till hustomten
vilken ilar pilar hem med glada fötter
penslar ler i skåpet
det var en gång det är en gång
en ekorre hoppar i träden en mård pilar fram grisen i hagen hästen i hagen
alla skänker de strån
penselmakaren tar tacksamt emot ber vännerna i berget om fäste
plirögon bergsfolk blåser in i glöden smider fästen av silver
trädfolkens vakare snidar skaften vackra
och penselmakaren fogar allt samman i kärleksfylld gärning
penslar färger vatten skålar papper tages ur skåpet till
mor och far dukar dagens bord till gör o mål
tysta andäktiga
sitta barnen
inväntar barnen
färgens saga
lyfter penslar
stiger in i dröm
i stugans närhet lever en brunn
av fader murad
hinken sänkes stiger i
veven vevas runt
färgen sköljes av händer
och barnen somnar i vacker
dröm
lever vi med att allt – allt – genuint verkar i varandra
oupphörligen instiger vi
i en skönhetsupplevelse av outsäglighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar