ju mer
jag lever med bilden: finns intet nytt
ser jag klart – det finns intet nytt ty allt är kretslopp
berget vidgar ögon
öppnar
slutna
lock
syn stiger upp
berget gråter
tvenne
tårfloder
vattenfall
vackra
mantel skimrar
hon viker
undan
stryker milt undan
mantelflikar
stiger ut
skrider fram
av
vattenfall
av
berg
av
allt
*
det var en gång en mark
en mark helt plan
marken såg marken hörde livens rörelser
javisst kallades dessa liv
anade höjder dalar
allt detta vilket denna mark inte visste vad det var
från långt inre kunde marken känna
vad det nu var
en rörelse
vad bnu det var
marken hade hört alla de där orden
orden
orden
ringa
ringa
trumma
trumma
trumhinna
moderns hjärta andas mildvindar
marken hade hört alla dessa orden de där
däringa
där inga skrän höres vikes sannhet ut
marken hade hört alla beskrivningar höjder dalar sänkor
rörelse stilla
plan
oplan
planlöst flankerande
marken visste ej innebörden och hur skulle den
marken begynte mumla
först stilla
en fjädermumlings dun
säger jag alla de där orden
kanske jag lär känna
på djupet
lär känna
kanske
allt detta nalkas mig
ett slags
mantraregn ljöd
och undrar du
naturligtvis undrar du
det gör vi så lätt
hur marken kan förtälja dig allt detta
så säger jag med en handsmeknings viskning
upphör med denna undran tillåt bilderna stiga
i denna stund är min stämma ombedd vara markens stämma
jag spelar i denna stund vare sig flöjt piano harpa eller trumma
jag är en stämma
ombedd
mantraregn föll
marken glittrade
marker gör så av regn
medans droppar av ljus ännu syntes
smakade marken på detta tindrande glittrande
andades
in
dropparna
så vacker andedräkt
steg in
steg om
och den rörelsen var det
detta var det marken upplevde
rörelsen
ljusglitter
fyrverkerier – ja, utan smällar
pärlande kolsyrevatten
kittlar i näsan
marken hade nu svårt hålla sig stilla
marken hade nu svårt hålla sig tyst
så mycket kittlades denna rörelse
inifrån
och slutligen
sipprade droppar
upp
eller ut
eller in
marken fylldes av värme
sakta skapades en sjö
i marken
liven runt marken
upplevde denna värme
ja, det blev så att luften tonades in i varmgoda färger
mjukblå
mjukröda
mjukviolett
marken kände sig vacker
än mer vackrare i det marken upplevde växter
bosätta sig runt sjön
i
marken
stenar sökte vägar upp
träd kom invandrandes
djur kom till vattendraget släckte törsten
fridjur strövade mildstigar
fåglar
fjärilar
rörelse
och så
kom
det vackra berget
detta berg skimrade i allfärgers timakrets
ännu
slumrar berget
iakttagande
berget vidgar ögon
öppnar
slutna
lock
syn stiger upp
berget gråter
tvenne
tårfloder
vattenfall
vackra
mantel skimrar
hon viker
undan
stryker milt undan
mantelflikar
stiger ut
skrider fram
av
vattenfall
av
berg
av
allt
varje
pappersark är
vikt
rosenbården gången är synligandad
knyppeldynan vilar
i öknens baldakiner
knytbanden
är veckade krusade
sandvågor ligger villa
slumrande katter
det svävar en hök
vid kamelens sida
beduinen bjuder in till brunnen
stämma skär genom vindalle
låser upp
slutna
vithövdads breda vingar
skuggar solbrända ögons törst
sänker sig
lyfter hennes stigar
knytbanden
är veckkrusade
lagda i linneskåpet
från mormorsland
doft av lavendel
doft av ek
av patina
intarsia vit
inlagd i lådors nyckelgömmor
dit når ej
ickefingrar
skåpet
andas i havs vida segel
ur morfarsland stiger du åter
din örnnäsa
och din skarpa blick
du hann ej vägleda mig innan du drog vinden om dig
då genomborrade dina ord mig
hjälp mig avsluta detta
din hand
omfattade jag
var vid
dig
mina ögon blödde
pendeln tickar lugn
vid det runda bordet sitter kvinnan ur farmorsland
visar mig sömnad
lägger korten
patiens
du gav mig ödmjukhet
ur morfarsland stiger du åter
din örnnäsa
och din skarpa blick
tar min hand
leder mig
över
stockar stenar
vid elden
viker du
upp
stenbladen
väcker stockarnas snarkningar
stockningarnas
snarkningar
sarkofagen öppnas
vi seglar
vida
havs
i
andas
din örnnäsa
och din skarpa blick
tar min hand
leder mig
över
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar