sitta kan jag i månsilvernatten
bedja om
oh moderliga vara
gör mitt sinne så fridsstilla vitt
sitter innanför husets väggar
innanför rutan
blickar ut och marken är vit
i ett flyktigt ögonblick
upplever jag
tror jag detta vara
snövita sidenjordar
stjärnvandrarna i hennes följe lyfter blicken min
jag ser månsilvers klara renhet
jag frågar henne
är detta nattsländans vingar
är detta trollsländans vingar
är detta dagsländans vingar
ömt fatta hon min vilsna hand
är den moder vilken ej fanns
aldrig fanns för mig
hon leder mig oh moderliga vara genom rutan
åter ser jag den vackra isön i skogen
den vita
torra isen
linjerna, kristallationsbladen
här och var vid kanterna klara pärlor
glaspärlor
hur förmår ni stråla i detta släckta skogsljus
ispärlor andas fridsstilla
vi vet
vi vet
hon breder ut fliken av sin mantel
sätt dig
lyssna till glaspärlespelen
lätt blåser hon in i trädens nakenhet
nakna kronor
glaspärlor
spelar för mig
de toner barnet så mycket längtade efter
sökte sträcka sig efter i de stunder handen trycktes tystande över munnens skri
henne moderliga vara – hennes ögon vaggar smärtregnen vilka ilar genom mig
droppar flyger ur mitt bröst
dina fötter är kalla dotter
kom låt oss vandra
trädens skägg, hår
skägglava
vajar vind
hur kan ni andas med allt detta täckande
vi gör så
vi gör så
och vinden reder ut trassel
bäcken kisar fram
ur isögonlock
pilar
brister ut i serenader
gondolen seglar
hjärtkanaler
kinder rodnar
seende
hon leder mig
över bäcken
tuvor bär
fötter
hon knäpper lätt med fingerluta
lågor stiger ur fingertoppar
av bergsfloder
sätt dig dotter
värm dina stigar
jag är hos dig
hos
allt
*
(bäcken)
hon följer bäckens
ena
vinge
reder ut
trasslade
grenar
vem har varit
stormfarare
i
ditt
hägn
han följer
bäckens ena vinge
smaragdhöljesstam
lägger sig över
bäckens fårade anlete
de mötas på mitten
flyger himmelsvida
i glädjande till bäckens spirande
isdanssådd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar