den 22 januari 2012

ibland undrar jag
kan ett liv vara så rädd för att leva
en människa vara så rädd för att leva
rädd för livet

det behöver ej vara en människa

att detta liv tillåter samt låter
andra leva livet åt sig
*

och han sade till männen
bergen har stigar vandringsstavelser
dessa ber er fullfölja orden

männen stodo samlade med honom
lyfte ögonen
örnar  svävade högt
så högt upp att synen skingrades

hur skall vi kunna fullfölja orden
det enda vi ser är bergsväggar med
intet fotfäste
bergväggar oländiga att bestiga

tyst såg han männen
hans ögon skrockade så där kärleksfyllda
kanske hörde en del hans skrockande ögon
tyst såg han männens veckade pannors
tankemönsterark

har ni hört granar begynna tala
djupt in börjar en svag viskning så ökar viskningen
sluter ni ögonen kan ni se en ordvinge
har ni hört träd begynna tala

hur skall vi
kunna

så vacker är er ryggrad en kotorgel ett vattenhjul
böjlig
bärande
viljande
sträck edra ryggar
tag trollstaven i hand
andas liv i edra eldblad

fläkta edra ansikten med pannsolfjädern ni vikt
släpp solfjädersfågeln fri

blinka
en
gång

säg mig det ni ser

åter lyfte männen ögonen

bergen framlade stenblad med fäste
stenbladen viskade ur djupbrunnar
bestig oss ej be stigen vägleda
våra stigar är vandringsstavelser

han sade till männen
först är det en sak ni behöver
ni måste snida edra horn

undrande såg männen in i hans ögon
visst glittrade ögonen
visst strålade ögonen
männen såg in i hans allvarsögon

menade han orden
satte han dem på prov

jag prövar er ej
det gör eder tro
eder undran
jag sätter ej på något

vi har ej horn
vad är det du säger oss

han var tyst en lång stund
så hörde männen träden begynna tala

horn
kan sitta
i pannan

se enhörningens
vitskimrande andedräkt
hör ni
dess stämmas fullbordan


horn kan sitta i sidan till på grund av

de ryter fräser i ansiktet på varandra
den ena vill övertyga den andra den andra vill övertyga den ena
tygla edra skenande hästar dessa hovar är alltför hårda det gör ont i ögonen våra
stormar virvlar fram var är våra stall var är vårt lugn vad gör ni varför ryter ni varför fräser ni varför slår ni med ordboxarhandskar. kan ni ej lugna er, det kan ni ej då lugnar vi oss tills ni vant er vid detta. vi skrittar lugnt till vårt stall, stiger in i spiltor äter vår halm vårt hö i lugn och ro. känner värmen stiga känner ljus skimra - vi väntar ert lugn tag tyglarna i eder hand vi ber
de trätande svalde orden satte orden i halsen - mötet förblev oklarat.
sådana möten planterar horn i sidan.
på grund av
det
oförlåtna.

han såg in i männen åter med tystvingar halvslutna
ännu är de ej redo
horn kan sitta – hornklädda djur sägs stångas i kraftmätning
är detta verkligen det dessa djur gör – utlever kraftmätning det undrar jag vad har ni att förtälja mig
säg intet låt hornen tala till eder

horn kan vara böjda krokade vridna
kan vara naglar klor betar kan vara hår- vi talar om horn
de plägade bära krut i horn långbössorna, de hornen avser vi ej. han sade;
lyssna
in i
edra
horn

männen hörde en lätt susning i en av alla stunder blinkningar såg de
tyckte de sig urskilja örnar han syntes ej framför dem, de lade handen till berget kanske steg han in i, de hörde örnarna ekot av deras sång steg ur stenbladen

bergen har stigar vandringsstavelser
dessa ber er fullfölja orden

de insåg att han väntade
kringspridda vandrade männen i skogarna
och hur det nu var så kom hornen till dem

giv oss form
hornen gavs form av männens lyssnande händer

han väntade männen
åter stod männen vid berget
bergens cirkel

han sade
lägg hornen på ryggen
se de vackra banden de givits
tvinnade av månsilver av solguld

de långhornade tog varandras händer
andades ut cirkelns vidd
följde stigen

nådde så bergets
bergens toppar

de långhornade lyfte hornen
andades i hornen

toner flödade vida
fullföljde orden

örnarna omfamnade orden
bar dessa till världsblomning

de långhornade vakar med stigarna

stenarna
bumlingarna

de stiger ur sina hålor

människa
du trodde detta var hålor
ser du ej
de stiger ur
skålar

vi lades i bergsskålar av kristall
vi slöt våra ögon om

gråstensslöjor omhöljde vi skönheten i
detta för att väcka ditt människa ädla sinne
lyfta ädelheten ur sinnesförvirring

se djupt in i dessa våra skålar och du skall se eldglöd värma stengnistor

är dessa stenare kastade utkastade
av kast

människa varför tror du allt måste indelas
varför kastväsen

är dessa stenar ödleägg
och vad är dåöde i framöde
svarar de varandra
motsvara de varandra

är de ett

är dessa stenar
bergens
pärlband


min blick

ej bortvänd är

lever i eldar
i vatten

i stjärnor
i droppar

i allt
liv

min blick är min
är inte min

du giver ej ditt namn
och vad är namn

är namnen bojan runt vristen

ack vindar lös bojan upp


bojan hör
vindarnas
fingrar


dansa i natten med bjällror runt vrister


snö virvlar
gnistrande
rök


gnistvandrare
förenas
i natten


kriga ej människobarn

kriga för vad
till vad


människan gav kriget falskhetens mantel


det enda krig vilket är
blodets
är

är

lev i kärlek
i visshet att allt är ett