allt
vilket du äter
tillåt detta sjunka in i sedimentär andning
till växande av själens skönhet
i andeljus
sedimentär
verklighet
rudimentär
verklighet
ur firmamentets händer
släppas
stjärnsådd
sjunker in
i gryende
daning
av
är
ser du dig stå vid den stora floden – stjärnfloden
stjärnor strömmar i himmelsfloden
jag frågar dig
ser du dig stå vid den stora floden – stjärnfloden
med ens sänker du blicken och jag undrar är din blick ett flöte med en krok
så undrar jag ej
även i det att jag kan se detta vara av godo
ty ser du flötet guppa
fisken nappar och flötet sjunker in eller vänder
huvudets blickuppfattningsförmåga stiger in i hjärtat
med ens sänker du blicken
blicken faller mjukt
dina ögonfingrar släpper blickblad och dessa blad når floden
floden sluter ditt ansikte ömt i händer
viskar i dina ögon
se stjärnor
i himlar seglar
strömmar
detta är stjärnfloden och stjärnfloden är himmelsfloden
himmelsfloden stjärnfloden vilken släpper dina blickblad in i floden
helt nära
vid dina fötter
vandra ej bort
stanna
se dessa blad sjunka
sjunka in i floden
och vet
i detta sjunkande
att i varje detta blad är stjärnstoft
sediment vilka sjunker in
samt stiger upp i stjärnklarhet
du vandrar i skogen
möter
vandrar du
ser varandra
du inväntar frågan
i tysthet inväntar du vandrar du
säg mig
du vandrar
till vad
du svara – tydligen kom jag till denna plats
denna stund för att höra
din ordstam
växa ur dina rötters erfarenhet
höra firmamentet släppa
stjärnsådd
i alla dessa frön lever viljan till bröd
sediment sjunker in i jordar
du kan höra
rudimentär andning
drömbröd sänder
dofter
tydligen kom jag till denna plats
denna stund för att höra
din ordstam
växa ur dina rötters erfarenhet
jag önskar lyssna till din saga
vila mina ögon i din kronas upplysta pärlrader
vandrar du ber du vandrar vandra med och de instiger i varandra
nu är de vandringen vilken helt stilla utan betoningar utan förstärkningar utan överdrifter utan underdrifter förtäljer hur vandringen begynte
invid kvällssolens sistaförsta strålar är lyssnarkorgen fylld mes vackra ögonbär
du vandrar tackar vandrar du och beger sig till floden häller alla bären ögonbären i floden ser bären sjunka in upplever tyngdmättnad bären når flodbädden
du vandrar somnar invid flodens krökning in i hav
innan du vandrar somnar fylls ögonen av stjärnregn
det är nätets skira hinna över den sovandes ögon
och vattnet sjunker in
och stoftet sjunker in.
du vandrar väcks av koltrastens gyllensång
flodbädden andas
röda
vallmofältets klarhet
i blåklintshavets
händer
du vandrar vet nu vägen av det sagdas verklighet
ty detta rena är av stjärnfirmamentet
sedimentär
verklighet
rudimentär
verklighet
ur firmamentets händer
släppas
stjärnsådd
sjunker in
i gryende
daning
av
är
allt
vilket du äter
tillåt detta sjunka in i sedimentär andning
till växande av själens skönhet
i andeljus
*
med ansiktet avklätt
med ögon slutna
lugnslutna
vänder hon ansiktet in i regnet
regnet är mjukt strilande sommarregn
hon är klädd i vitt
en nattskrud av finaste siden
hon sömmade nattskruden i ett försök att göra sig vacker för eventualitet
hon sömmade nattskruden en gång i det hon sökte vara vacker
hon nästade med fina kattfötter fina stygn spetsar runt fotfållen
runt halsringningen
och klockor silverne ringer ut i dalen
nattskruden är
mycket
vacker
kanske en gång jag får visa mig i den
så tänkte hon
åren passerade
betande hästar i dalen
dalen med röda sandstensklippor
hur lätt hade det ej varit för vinden vindarna att blåsa omkull dem
inom sig såg hon sandstensklippor lösas upp
marker andas röda
hon andades lätt leende
läpparna är skimrande leende
hade hon sett sig själv
kunde hon se sig själv med blida ögon så var bilden mycket vacker
regnet
sommarregnet fortsatte falla
snart avtecknade
antydde
nattskruden hennes kropps linjer
vad avslöjar du
en kropp
en kvinna
vilken tänkte
ur hjärtats smärta
drömsegel hissas ned
båren
bäddad med blad
med mossa
med vildblomster
med rosor
med liljor hon drömt
båren med henne seglar nu med fällda avlagda segel
så fridfull stilla vilar hon i vacker nattskrud
med händer på bröstet lagda
hon ser sig segla på havet
andan har lämnat henne
leendet ökar i styrka
så märkligt
är detta hav en ishinna
ett glas en glasskiva
en spegel
hur kommer det sig att båten ser ut att
sväva ej röra vattnet
hon ropar elden till att blotta hennes drömmar
lanterna synes skimra i havseldsljus i havseldsvärme
hon läser skimmerrökens hetta
regnet har upphört
solen sänder ljusstrålar
ljusstråken rör vid skogens spindelvävar
vid utkanten av skogen öppnar hon huvudet
vildhästarna galopperar ut ur canyonen
molnen röda stiger
allt andas fördolt
hovarnas oskodda hornlager virvlar
trumhuden värms
hon talar till kvinnan vilken stod i regnet
regnet
vattnet
leker
porlar
i henne
vintern är ännu här
ändock spricker isarna
stiger saven i mina stela lemmar
jag måste resa ur vildhästarnas dal
föra dem
leda dem till ängen där vildblomstren omfamnar vildhästarnas oror
stoet vänder ansiktet till ledaren hingsten flockens överhuvud
deras ögon skådar väg
han lystrar till hennes insikt
han leder hjorden
till ängen däri vildblomstren tar emot deras insteg
kvinnan ligger i gräset
i det höga gräset
svävar med molnens lugn in i dalen däri vildhästarna andas ro
andas frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar