är taga stjäla
är stjäla taga
kan du stjäla av daga
du kan taga av daga
därvid gör du ett mörkerhål i himmelsnätets skira väv
molnen tornas upp
svällande
oro
ty detta mörker
är
av annat slag
hör ej hemma i enigheten
*
den fege slår i sin rädsla för sig själv
*
(pyrit)
sitter
väl
där
söker hålla åter andan
det är inte helt smärtfritt
detta med andas
andning
det sitter en nål i jag vet inte riktigt var
kanske är det ett ilsket bi
inte ett bi sådant
ett bi
helt enkelt ett bi
det knackar mig lätt på höger fot
närmre bestämt ett av de slutna tåbladen
det frös så rysligt
så tvärt slöt de bladen samman
knackningen är inte hård
bara så där lagom påträngande
bort ser från vad knackningen är
en harkling ringlar sig in
det kan ju lämpligen vara den åldriga eken
kanske
harklingen är inte hård
bara sådär lagom påträngande
bort hör från vad harklingen är
det rycker helt lätt i mantelfliken
du kan inte bortse borthöra allt
inte bortkänna bortuppleva heller för den delen
i den stunden är jag redo
vid mina fötter snarare inburrad i stegmjuka
filttofflor molntussmoln sitter plirögon
mjuka vackra goda
genomskådande
skägget är silvervitt
håret är silverblått
rocken är pyritgrå med månstenstinder
händerna är stora breda
ådringar vackra leder
kroppen är
fötterna är
krumma kanske du säger
detta väsen så nära fyller mig med
den
vördnaden
du är
ja, det är väl klart jag är
du kan i denna stund namna mig till pyrit
för dig
varför håller du en påse i handen
och varför försöker du vira det ena snöret efter det andra
runt
runt
du rör i grytan till storm
undrande såg jag på pyrit
såg jag ned i mina händer
sett skrockande godmodigt hördes
ser du – du blev tvungen titta vad du har i händerna
hur är det har du en påse eller ej
jag har välan inte en påse vad är det du säger
pyrit steg med blicken en bit närmre
rörde vid min kind
undrar du hur jag når din kind
ni har så myckna gränser
nej – du har inte en påse i händerna
du är en påse
du gör dig till en påse
du håller ju andan åter
varför gör du det
ja du säger det gör ont
det är väl klart
silvernålen försöker ju skapa en mynning
en öppning
frågan är hur länge du tror dig om att kunna hålla andan åter
tänker du slå
slå världsrekord
är det inte bättre med djupdykning
eller höjdhoppning
eller längdhoppning
så mycket vackert du skulle se
kom så tar vi och vandrar in i havet
det är en hon jag gärna önskar dig in i möte med
vips tog pyrit min hand
och inte vet jag hur det gick till
sjöhästar red vi på
pyrit presenterade mig för skönheten i havet
jominsann molnen har du alltid flugit in i
din tillflykt
här andas du den stillheten
låt oss strömma med havsfolken en stund av en stund
sjöhästarna följde oss
vi betade i havsängen
rök steg upp
flimrande skimrande rök
ur en skorsten
nu är vi framme sa pyrit och ordnade våra gestalter
en dörr vilken ej var en dörr öppnades välkomnande
dörren
en hand
svepte välkomnande till
en eld brann
en kvinna stod vid en gryta
en hiskeligt stor gryta
och hon rörde
och rörde
sleven var en ask en al mer en ask fylld med
silverbladsrörelser suckar skutt
andäktighet hänförelse lovsång kvedosånger
allt det vilket är
kom närmre sade kvinnan
pyrit satte sig vid elden
höll händerna intill så där värmandekupade
ögon strålade så där listeligt kärleksfyllt
inte ett ord flöt över pyrits läppar
kvinnan såg in i mig
rörde
och rörde
det är sant
det är en riktig röra
blicka in
steg närmre
böjde mig över
drabbades av svindel
för se ju mer hon rörde desto djupare blev virveln
egentligen borde du stiga in
varför det sade jag och ryggade
ja varför det kan du undra
grytan håller ju på att spricka
undrar du inte vilken gryta det är
och vem jag är
allt det undrar jag
det är bara så stort
har så lätt att få svindel
jo det brukar bli så med alltför många slag över öronen
grytan har blivit så fylld med åren
halsen har liksom
knutits om
med det ena snörvarvet efter det andra
och här står jag och försöker
det glimmade till
så där varmkvinnligt i hennes ögon
med ens visste jag vad grytan var
vad kvinnan var
jag följer dig sade nu pyrit
kom så stiger vi i
grytan
sagt och gjort
vi steg i och virvlade virvlade
allt djupare
till slut upphörde rörelsen
se
jag lyfte blicken
vi satt i en grotta
ej av stenar sådana
detta var blad
djupt blå
djupt gröna djupt röda
sådär vackra blir färger med en droppe svart i
natt svart
det sockersöta försvinner
det brann ej en eld
annat än i vårt inre
denna skimrade genom handbladen
en aning ljus
nådde ögon
ser du bubblorna
ja jag ser bubblorna
stiger de
eller vem kastar bubbelbollar
vem jonglerar
dessa bubblor stiger befriade ur
stiger i lugn
andningslugn
ser du
jag såg
så vackra bubblor med eldlågor i
hur kan det vara
ja – hur kan det vara
dessa bubblor
kastades slungades mot reven
och exploderade
den ena kratern efter den andra gapade
ruiner stod runt oss
hur kan det ske
ja – hur kan det ske
jag drog in andan djupt
släppte andan fri
bubblor lugnades
steg
befriade
ur
sakta mycket sakta
helt utan hast
steg vi uppåt
sakta
mycket sakta
cirklade vi
med solen
nådde
mynningen
tysta stod vi
där
fyll nu din påse
med
drömstoff
snöra den ej
lev dess
kornögon
viska det namn jag gav dig
så kommer jag till vandring
jag är i
ljusbergens trädgård
ditin du
når
*
vad är en stormryttare
är det vindar
vilka vilda far
är det en ryttare
vilken därmed rider
be sitter
stormhästen
är stormhästen
hästens ande
är det flockens ledare
vem är
vad
vad är
stormryttaren
är stormryttaren den vilken håller i tyglarna
eller är stormtyttaren den vilken rör upp stormarna
ja
vad är
vad
i allt detta
*
hjorden betar lugn i canyonen
en sten
lyfter ett öga alltför häftigt
en gnista far ut
en stråle
hästarna
vildhästarna
friflocken rycker till
skenar ut ur canyonen
nedför bergssluttningen
bergsslätten
allt virvlar
upp
stenskott heter det visst
stenskott
sandmoln
undrar huruvida detta är stenars groende
kanske planteras skotten
friflocken spelar trumma
nåväl virvlar nedför bergsslätten sluttningen
allt virvlar upp runt dem
han
kastar sig upp på hästen
tillåter hästen löpa ut rädslan
skrämseln
manar lugn
och det kommer sig så att hästen stannar
flocken stannar
virvlarna stannar
marken stannar
han sitter kvar på hästen
inväntar ögonens vitors blodsprängda
instigande i djupmjukbrun jordefägnad
i det han upplever hästens stillnad
glider han ned till marken
torkar den löddrande kroppen torr
de sätter sig vid lägerelden
förtäljer stormens väg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar