den 6 januari 2012

jag ser denna linje mattas

spindeltrådens skira gryningsljus mattas

min vilja är att sudda ut alla klumpar vilka blivit

sudda ut alla bläckplumpar

skriva de ord vilka är

i den skönskrift meningen bar samt

bär

en kulpåse är en skatt

en kulpåse kan vara en påse fylld med kul saker

kul händelser

så finns det kulpåsar vilka är sömmade till kulor

av stadigt tyg med dragsko

kulor samlas

kanske stenkulor

med grundens färger

så finns det glaskulor

vackra kulor

kanske dessa är blommande stenkulor

kanske dessa är

möjligheter

barnet innehar inte svårigheter till det den vuxne kallar tro, jag talar härvidlag i den självklara mötesglädje barnet lever i, denna mötesglädje mången vuxen stoppar in i en kulpåse samt drar åt snaran

barnet stannar, sätter sig vid stenen, trädet, blomman, egentligen varhelst barnet

regnar ned - planterar sig

barnet planterar sig i jordesko

barnet kan sitta där samtalandes i godan ro med rosenskimrande kinder med pärlögda

brunnar - kanske sitter barnet där från soluppstigan till solnedstigan

nåväl

så länge barnet ej störs av

stickord

jag har själv inte problem med att återuppleva dessa godhetsstunder, jag vill inte påstå att jag såg dessa väsen vilka benämns tomtar och troll med mera – för mig var de en självklar närvaro, vid närmare eftertanke har det alltid varit så i min tillvaro – dessa kunde vara jag samt jag kunde vara dessa och detta har alltmer förstärkts. Och

det är svårt markera gränser vilka egentligen ej existerar; därvidlag har kroppen blivit – för mig – ett hinder.

därvid

i min egen upplevelse – ser jag vikten av att så att sägandes befrämja barnets kärleks – positiva – upplevelse av den kropp barnet lever i – det vill säga bejaka sig själv inte uppleva främlingskap i sin egen kropp. denna kropp ser jag i denna stund vara en av de vackraste fylld med bär frukter skönhet. alltså jag ser vikten av att så att sägandes befrämja barnets kärleks – positiva – upplevelse av den kropp barnet lever i – det vill säga bejaka sig själv inte uppleva främlingskap i sin egen kroppsvärld – hydda.

detta naturligtvis utan att överdriva – utan överdrift samt alltid ur sannhet strömmande – för ej barnet bakom ljuset, bakom kulisserna, barn läser dig – detta är dem tillåtet.

barnet stannar

sätter sig vid stenen

trädet

blomman

egentligen varhelst barnet regnar ned

planterar sig

barnet planterar sig i

jordesko

barnet kan

sitta

där

samtalandes

godan

rosenskimrande kinder

pärlögda

brunnar

kanske sitter barnet

där

från soluppstigan

till solnedstigan

nåväl

så länge barnet ej störs av

stickord

på en plats fjärran från närhet

helt nära närhet

sattes ett barn att leva i en hydda

platsen var en cirkel belägen i skogen den djupa

den höga vilken klättrade uppför bergens väggar.

ibland kunde barnet höra bergens mullrande skratt

av trädens skogens klättring

kunde barnet höra moderns djupa glädje i

den vackra hudrörelse, så vackert ni samtalar.

i gryningen silades ljus genom trädens fransar väckte barnet varsamt,

var morgon stod en skål med röda bär till barnet

i skymningen silades ljus genom stenars fransar

vävdes nattskrud till barnet varsamt

var kväll stod en skål med blå bär till barnet

hyddan flätades av trädgåvor

pilens sånger av bäcken

alens sånger av sjövida

askens sånger av urålder

ekens sånger av är

hasseln sjöng barnets hjärtväg

granens sånger

tallens sånger

enen skänkte doft

ja, alla är däri

elden i ringen av stenar

vakade över barnets sömnstigar

stendrakar vackra

goda

nynnade jordens lavaströmmars

mening

en morgon vaknade barnet vresigt

inburrat i misslynne

skålen med röda bär föll omkull av haststeg

skenande rörelse

barnet

lämnade hyddan

varken hörde såg eller kände

kom sig så vilse i den skog

vilken alltid varit hennes hand

vilken alltid är hennes hand

hur mycket än handen sökte vagga barnet

stötte hon motvals bort

slutligen snubblade barnet på en rot

vilken sträckte upp ett finger

krokade varligt om

skall vi leka

dragkamp

krok

fnissade roten

allvarligt

det modet befinner du dig i

barnet morrade

rullade nedför en stentrappa

mjukmossad

hamnade i en

grop

i en skål

koltrasten fann en hasselkvist

begynte så att sjunga

barnet höll händer över öron

bligstirrade på fötterna

ni var väl ena dummingar

kunde ni inte ha lyft mig över hindren

hur har ni planerat denna färd

om jag får fråga

tystnaden låg tät om barnet

ja – dagen igår kan du inte stoppa ned i fickan

förklädesfickan

minnas den kan du i förklädesfickan

behålla dagen kan du ej

koltrasten

satte sig vid barnets knäskål

med en hasselnöt i näbb

du är välan hungrig

seså ät din färdkost

jag sjunger dig väg

och koltrasten sjöng

och barnet smakade sig väl av hasselnöten

kronan sattes av vinden på barnets huvud

koltrasten sjöng nu sånger till barnet

prinsessan hasselnöt i skogens kronhänder

barnet hade slutat morra såg hur koltrasten blev fågel rödbröst

kom barn vi har en väg att vandra

barnet reste sig ur vilsen tackade fötter för framfart i

och de nådde tjärnen

tjärnen den svarta i skogens mitt andades välkomnande

vek undan bladen svarta i tjärnens nu klara vatten gavs barnet livets saga

hyddan vandrade vida

det såg barnet

hyddan morrade

bligstirrade blev alltmer vilse

så kom hyddan till tjärnen

tjärnen krusade ytan

och barnet såg

hyddan omfamnas av

sitt ansikte

ser du sade tjärnen stilla

slöt sina ögon

snö

mjuk begynte falla

dunvingar

drömskålar

en vithare skuttade fram

kom barn vi har en väg att vandra

vitharen förde barnet till

kastanjeträdets

vida krona

hur kan du blomma nu

jag blommar för dig

mitt barn

hör barnen leka i min närhet

andas in doften

sov en stund här invid mina rötter

jag har rett dig en bädd av mossa

mina blad har jag flätat till täcka

vita blommor är din huvudgärd

barnet somnade

vaggat av koltrastens sång

av fågel rödbrösts sång

i gryningen

möttes barnet av en tranas vackra dans