det är bara en väg att stiga in i källan
den vägen är avklädandet av – alla – oädla infattningar.
och jag ber dig
tag löken i din hand
tag alltet i din hand
och se
se
att även om lagren är många
är de ett
och alla är i behov av
varandra
det är bara en väg att stiga in i källan
den vägen är avklädandet av – alla – oädla infattningar.
fråga dig vad en infattning är, är infattningen summan av dina uppfattningar eller är infattningen det rena sinnet
så länge
och ännu
sökes vägar att framställa ädla infattningar på konstgjord väg
det är bara en väg att stiga in i källan – den vägen är avklädandet av alla oädla infattningar
det är bara en väg
endast
one dust
att stiga in i källan
den vägen är
vilken.
den väg vilken guldsökaren – dessa kallades lyckosökare
de kallades av bergens furstar till värnandet av hennes djupa ådror
de planterade träd i bördiga marker däri blommor vita flög fria omfamnade frukterna av glöd
frukter mandlar vackra ellipser vårdade hudars slitna fåror
rörde vid ögons spräckta linser reste vida löste bojorna frisläppte sångerna
sprang fria in i vinden lindades runt stammarnas hågkomst
de såg natten sänka sig in i själarnas misstroende lungor uppblåsta andades själar spräckta gift
hennes rosenbladshjärta glöder genom huden i förtvivlan sträcker hon händer rör varsamt vid de spräckta oh hör mitt hjärta andas kärlek
bergens furstar fäller ut mantlar böljande vågor stillnar gestalter reser sig höga bugar inför jorden hennes skönhet allts skönhet ur urkälla
bergens furstar stöter stavar i marker väcker grunden
vi kallar er värnarögon
de kom de vilka ständigt vakar oförtröttligt
de såg
vägen
kallades åter in till helande av bladens vissnade nerver
vakna sinnesros ur din långa sömn
töm dina ögon tvaga dina penslar i källans åder
kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka
sakta sträcker spräckta själar hudar vidgar öronstämmor
haven andas mjuka sköljer grums ur linjer menade
snäckan ljuder vida stolt andas han däri
huden skimrar brons hårets korpvingar djupnar
han spräcker illusionens slöja
toner omfamnar vandrarsvaranden
kanske lyfter begynnandehelande spräckta själar mörkret ur sina sinade bröst
blåsfiskar viker ut glasväggar så länge inneslutna i akvarium en droppe skänker vi till smärtstillande, så släpper de uppblåsta fiskar åter in i hav. kan ske andas de in körsbärsblommen, kan ske hör de bergens furstars djupa sånger väva ljus lyftande opaler in i deras guldskimmershudar. de såg vägen, kallades åter in till helande av bladens vissnade nerver. vakna sinnesros ur din långa sömn, töm dina ögon tvaga dina penslar i källans åder.
de kallades guldsökare , de var och är lyckosökare, de söker ej de vet
de
var
verkligen lyckosökare
det kom lycksökare
dessa kallades lycksökare det senare namnet kom sig av;
de kallades guldsökare
dessa kallades lyckosökare innan deras ögon drabbades av ägandefeber, drabbades av feberfrossa.
feberfrossa – det otyglade begäret
de skenande hästarna var de fyllda med
de – lyckosökarna var och är
fyllda med insikt.
de var verkligen lyckosökare hämtare värnare ty de såg mörkret
det ogenomträngliga alltmer sänka sig
de såg hur människor i dalen klev, trampade illa på bergens fötter
tår
de hörde bergen kvida
de såg hur människor i dalen, människodalen började göra inmätningar av hennes hud
de frågade
hur kan de tro sig om att överstiga är
tro sig kunna äga delar av helhet
och jag ber er se det feberfrossa är
ty de gavs feberfrossa till vaknande
till vila, de vilade ej, de skövlade markerna
vad var det ursprungets guldsökare, lyckosökare visste samt vet
de steg in i floden vaskade
efter
guld
de steg in i berget
lyssnade till
blodets
strömmar
de förtalte floden
de förtalte bergen
varje
rörelse
varje enaste rörelse
varje tilltag
varje
till
tag
de avsåg göra
de gjorde det icke
innan
bejakelseregnen föll
mörkret
det ogenomträngliga föll och det har nu fallit länge – har nu upphört falla
i allt detta fallande har sökarna – lycksökarna - irrat för att få ordning på omvärlden och sig själva ty de såg sig ej vara ett, fortsatte inmätningarna. dessa inmätningar ledde till uppdelandet
till uppdelanden, själsledsuppdelanden
de sade; jag vill förstå – detta är för att förstå det är dissekeringsprincipen
och jag ber dig
tag löken i din hand
tag alltet i din hand
och se
se
att även om lagren är många
är de ett
och alla är i behov av
varandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar