vid flodbädden där bergens röda sandblad klättrar uppför solstenar
värnade av skuggfåglars vida regnbågsfjädrar
sjönk gräset in slöts gräsvingar täckande över syn
sandmoln upprivna av skodda spiknaglade hovar lugnades lades mjuka stillade
vindar slumrade vakande åseende flodens stigar
inom vindar andas blomstergirlanger bruden
så vacker dansade med följe
hans ögon omhuldande ömhets
stundtals viskade vindarna
du vackra tinderkälla
en gång fylld till brädden av deras klara syn
sakta har din rörelse sjunkit in
en gång fylld
alltid fylld svarade bergens eko
röda sandblad ser sig om
de söndrande synes ej
deras flyktande ögon rev upp sandmolnen nu vaggade stilla i lugn
röda sandblad viker ut vingar beundrar flodens väg
du vackra orm bär livets mönster i ditt skinn
vacker är du att läsa
ormen släpper i en stund av nålsöga vingar fria
flyger i spanande med röda drakar
allt var stilla
intet larm4intet slag
ormen sänker sig
in i vakande
röda sandblad lägger sig till rätta
mjuka rörelser rörde vid moln
vid flodbädden där bergens röda sandblad klättrar uppför solstenar
vandrar kvinnan
lämnat har hon larmet
lämnat har hon slagen
hon ser flodens livslopp smeker flodens strömmar
beundrar röda sandblad hör sandblads stämmor ljuda
skymtar solstenars tempelkraft
utan brådska vandrar denna kvinna
ametister skimrar i hennes närvarande andeblick
i hennes själsrörelses ansvar
ormen
molnen
bergen
sandbladen följer henne förvånade
är du ur sagans väv
ur drömbladens tempelsalar
kvinnan lystrar
floden provar hennes syn
släpper droppe
svävande
fri
åter lystrar kvinnan
nynnande med tonen
kristalltonens rörelse
inte alla hör dem
hon
kvinnan hör
ännu en rörelse närdes av marken
mannen bär mjuka steg
vid flodbädden där bergens röda sandblad klättrar uppför solstenar
stack ett vasstrå upp ur sanden
mannen stannar – du gav mig vatten att dricka i öknens vandring
i ödmjuk förundran tackar han detta vasstrå
vasstrå stiger in i hans hand
lyft mig till dina läppar andas mig
och mannen svarade floden
flöjtens toner svävar fria
du vackra massaj
ur anfaders vilja
hoppar högre
högre
plockar måndruvor
in i hennes torkade händer
ur hennes moders
anmoders månträdgårdar
och mannen svarade floden
flöjtens toner svävar fria
ur bädden lyfter ormen med utbredda vingar
tillåter en man en kvinna att se
flodens åter fyllda
av deras ögons
klara stämma
*
din hand når genom väggar
väcker körsbärsfågels
vita
stämma
vitskimrande
bär du mig
in under
ormbunksbladen
i stenträdgårdens
doftande
rosenregnsfjädrar
*
(vem är väl jag)
vem är väl jag
till att tala vinden elden
markerna
livet
så utarmad
svedd
så smärtfylld
vad har jag gjort
huden är torkad pergament
vari skriften utplånats
därav jag tvagade den i sand
däri jag tvagade den med sand
vilken av hettan blev glasflisor
vilka stack mig
kanske sökte jag skära ut
fingeravtryckens kartor
min hud
en stämpeldyna
bärandes solkiga segel
i lappade seglarkasar
står i ängen
gyttjan drar
håller
fast
så länge har jag försökt kasta fiskar uppför flodfåran
sett fjällen lägga sig glänsande ned
så länge sökt hålla elden vid liv
i mina handskålar
eldskålar
lågor
flamman
falnar
står i ängen
gyttjan drar
håller
fast
ängen möter mitt öga
fjolårsgräset bugar
vitklätt
vid varje insteg håller jag foten i luften
hängande
inlyssnande
för att icke skada
skönheten med mitt fotnedsteg
fjolårsgräset
bär vita blad
frostblad
kristallblad
sångerna hör jag
skär mina strängar av
tårar fryser till is
ser himlar brinna i väster
undrar varför det gör så ont
i öster andas violljus mattade purpur
sjunker allt djupar
ängen möter mitt öga
fjolårsgräset bugar
vitklätt
vid varje insteg håller jag foten i luften
hängande
inlyssnande
för att icke skada
skönheten med mitt fotnedsteg
fjolårsgräset
bär vita blad
frostblad
tystnade
kristallblad
i gläntande fingrar andas isar
isar vida
ljuder
ett barn slår med gren
söker öppna rännor
trummor
dova
istäcken med
fyllda
vattenskålar
undermarker
istäcken med
tömda
vattenskålar
undermarker
ekar tomma
trumslagen fortplantas in i mig
kokande
strömmar
stormarna antänder
lavan i mitt bröst
faller gör jag på knä
kalken jag drack ur har brunnit
stelnad är rörelsen av min hud
min kropp
en fallen
ruin
brunnen är kalken
muren ligger fast
vågor stiger ur bäcken
mellan knotiga smaragdstammar
kullvräkta
fallna
stelnade
söker lösa kalken den brunna
håller den fram till mina spruckna läppar
för sent
är jag värdig
finner du mig
i vinden
i elden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar