jag kan ej
be dina hästar tankar
stilla
jag kan ej be dig komma
jag kan ej viska dig nära
intet kan jag
i det du
icke leder dina hästar in i hjärtdalen
varför framhärdar du
varför umbär du
varför andas umbäranden
vad är härda
fakiren härdar sin kropp
gör eremiten det vilken lämnar allt materiellt
gör eremiten det
eremiten vandar in i öknen
sätter sig i bergets grotta
på en klippa
ensam
en
sam
härdar de kroppen
är det vägen
min väg
din väg
varför skall vi härda kroppen
gör vi inte det varje stund vi lämnar bädden
du kan härda en metall för att denna skall motstå vädrets nycker
du kan härda
härda
fram
en mur
vilken avskiljer dig
varför framhärdar du
så envist
fram härda
så
en
vist
intet är i det stora satt vara umbärlig obetydlig – jo:
oh
be
tydligt
gör icke dina stigar umbärliga
fyll dem icke med smaken av deras umbäranden
och detta ord kan säga dig varför
um
bär
anden
vagt minns hon malen
mötet samvaron med malen
malorden
visst är det märkligt
vet du att jag ovan havens yta har en namnfrände
vi möts ibland
kanske är detta jag sade malen
i den skepnad jag lever i då jag oförberedd stiger ovan ytan
ser du den förvirrade malen
i sin natur ett pärlljus
i förvirringen
äter malen upp
höljesvärmen
din yllesjal
tröja
dras till ljuset samt förbränns
kanske är det jag sade malen i havens djup
i det trålarens nät slungar mig
oförberedd
upp
på
stranden
flämtande ligger jag där på stranden
ryckt ur mitt element
jag är ej förberedd
luften sinar
förvirrad söker jag höljesvärme
förvirrad söker jag ljus
förvirrad
förbränns
eldblad
aska dalar faller in i hav
sjunker djup
stiger upp till ytan
förberedd
viskar
allt är väl
sträck dig in i markers strömmar
andas vindars djupa strömmar
höj din stämma in i tonströmmar
svara dig i den du är
i skogens ovalöga
gives den friske ur knippan
den nyckel
du har behov av
nynnar
vishetens milda ögonkälla
*
guldkornet föll ned ur tempelträdets krona
lade sig mjukt till rätta
slutna är ännu ögonen i blå lazuli grund
hör du katter lapa i tempelgårdens källa
en av dem alla
denna med mjölkvit dimma
så frågar lazuli i blå grund
vari grundar du din å sikt
så frågar ögon slutna
min hänsikt vilar vaken bidan
i varje dimstråk
så svara blå grund i lazuli
hör du stråken förfärdigas
taglen är vita
mjölkvita
spunna av
katters
väl mod
huru kan tagel vara spunna av
katters välmod
så frågar ögon tvådels slutna
spinnrocken spinner i deras bröst
vid hjärtelden sitter vishetens moder
och har hon ej rocken om axlar
så flyger sländan fri i hennes hand
så svarar blå i lazuli grund
lyfter stråken
ger mjölkvita tagel fäste
spänner
lagom
hur har du tänkt spela med stråken
utan an svar
så frågar ögon halvslutna
ur tempelträd sträckes violinen
violer nyvakna i vår trädgårdsbädd
skänker violljus solglöd
violinen av vitskir mandelblom
stråken lägges an till svar
toner flödar
så
spelar jag med
dina frågor
ljussträngar
så svarar lazuli i blå grund
är det
är det verkligen av godo spela
väcka den sovandes hjässas ide
så frågar ögon i fjärdedels slutna
väggen öppnar en springa
släpper in
det viner i luften
silverstekel landar
lägger sig helt nära
tätt in till
guldkornet
med vakna ögon lyssnar de in
varför framhärdar du i din frågevind
frågar de ögon halvslutna
tysta
betänker ögonen ännu halvslutna
lazuli i blå grund inväntar omfattning av färden
ögonen vidgas nu helt
strålande blå
klara
jag ser guldkorn växa i silverregnens vingar
blå orchideer
skrider
in i bergens lätta slöjor
bergsvallmo
hälsar
färden
rinner
in i
notus händer
tänder
eldbladens
vallmoröda
tecken
(mal)
eldbladen i spisen
andas sakta
flimrande
blåser glöden ut
eldblad
lindar eldblad
fingrar runt glöd
glöden möter mina ögon
vi är ett
rök ringlar
är det dimma jag ser
är det snö
fallande
korn
vita
virar sjalen tätare
hör rådjur höja stämman
detta märkliga hesa ljud
och jag skulle vilja förena mig med detta rådjur
höja min stämma och råmande skrika ut det jag upplever
befria den hesa
sammandragna stämman
nycklarna
jag finner dem
ej
stundtals bekymrar det mig kanske borde det alltid bekymra mig
jag vet hur låset ser ut
jag vet att nyckeln har jag lagt åtkomlig
till de fingrar vilka mjukt omfattar den
i den stunden skall jag svara med ansiktet vänt in i vinden
alla dessa nycklar
växer fria i ängder
skäres
binds samman i knippen
örtknippen
nycklar
till
växa i ängder
månskära vakar med stigar
skär varsamt
fingrar flinka knyta knippen
vandrar till skogens ovalöga
lägger knippen i järngrytas källa
rör med den långa staven
lyssnar frågar
svarar
i skål av jord lera
rinner drycken
hon lyfter varsamt den sjukes huvud från huvudgärd
försiktigt för hon skålen till läppar
så drick
drick
nycklars ord
gör icke dina stigar umbärliga
fyll dem icke med smaken av deras umbäranden
och detta ord kan säga dig varför
um
bär
anden
varsamt lägger hon ned den sjuke
händerna hennes följer kroppen
smeker utan att röra
avkänner
den sjukes rörelse
så stillastående är dina vatten
glöden har nästan slocknat
händerna vandrar uppströms nedströms
oavlåtligen
i tolfte
ber hon salvia brinna glöda
bäddar in den sjuke
i hudar fällar
i mossa av smaragd
vakar med yrseln
stödjer vid obalans
nynnar
sejdar lugn
lugnstjärna följer vägen
sänder en gnista
antänder den näst in till slocknade glöden
hon dyker in i haven
simmar
följer
valen
valen leder henne
till malen
i förstone ryggar hon i mötet
i detta djup
malen bligar stillavarmt
låt oss upptäcka djupen
malen visar henne stigar vägar
koraller rev grunder
allt in till valens djupa sånger
hon stiger upp till ytan
ligger i bädden invirad i värme omgiven av ljus
sakta tränger sejden in
glöden släpper
eldblad
hennes kinder rodnar sakta
välkommen åter
vagt minns hon malen
visst är det märkligt
vet du att jag ovan havens yta har en namnfrände
vi möts ibland
kanske är detta jag
i den skepnad jag lever i då jag oförberedd stiger ovan ytan
ser du den förvirrade malen
i sin natur ett pärlljus
i förvirringen
äter malen upp höljesvärmen
dras till ljuset samt förbränns
kanske är det jag sade malen i havens djup
i det trålarens nät slungar mig
oförberedd upp på stranden
mossa fällar hudar avtäckes den sjuke
sträck dig in i markers strömmar
andas vindars djupa strömmar
höj din stämma in i tonströmmar
svara dig i den du är
i skogens ovalöga
gives den friske ur knippan
den nyckel
du har behov av
nynnar
vishetens milda ögonkälla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar