när vattnen stiger våghöga
var en klippa vilken bringar lugn
det hela började med att jag steg ur sömnen
det vill säga utan att vara det vilket benämns vakna. ibland undrar jag varför jag inte bara med enkla ord kan skriva det vilket är. till exempel det hela började med att jag drömde. det är dock inte hela bilden, för det var och är verkligen så att jag reellt vandrar. denna gång vandrade jag – ja – var.
det stora vita stenhuset andas silver blått ty natten är klar, vindarna har lagt sig runt trädens stammar, vita drakar, dimma kanske du kallar dem. ögonen glimmar vänligt ty de vakar över kärnor sådda i jorden. hjorten skrider med högt lyftad krona, hinden följer i hjortens spår, jag ser hur de andas, andas enhet. det är gryning jag förvånas ty då jag steg in i sömnbladet var det vinter, en stjärnklar natt med vindar – vintervindar. inte sådana spännande kammare i vilka du samlar minnen i vackra lådor askar kanske en skattkista nedgrävd av pirater, kartan är en rulle nedgrävd i din hand. inte en sådan vind en luftvind ett luftväsen, sylfer svävar i skira slöjor morgondis täcker hennes hud. förvånades gjorde jag ty hur kunde jag vandra barfotad kanske salamandrar värmde fotbladen, samtidigt förvånades jag inte, det har blivit mer att jag viskar jaha är det så det är. det vilket nu är i denna stigvandring är att det är vare sig vinter vår sommar eller höst de är i varandra, det är bara ombonad omsorg. jag möter de uråldriga fruktträden de vrider sig med solens månens rörelse, kronorna är avklädda klädda bärbärandes fruktbärandes lövgivandes kärngivandes. kanske är det därför luften disas, kärnor avger ger värme, inte den värme du vrider på elementen med, detta är värmens element det värme är, ett tillstånd vilket ord inte kan beskriva, den värmen är inte tänkt och hur skall den kunna vara det, det tänkta är – borde vara kallt. tänker du nu med ens; varför kallt – ser du nu med ens; snö och allt det där vilket gör att du huttrar. kyla har också är också ett vackert väsen. hur skulle det ej kunna var det med allt det kristaller visar. tanken har behov av kyla- det kyla är, du vet ju hur det är med feberyra fötterna är iskalla och huvudet kokar och visst kan det vara skönt att befinna sig i ett ångträd – det är oftast inte skönt, det gör ont i kroppen säger de vilka får feber – vad vet jag. här vandrar jag i det vackra gräset stämningen bär mig i omsorg jag följer stigen nedför – det måste vara bergsmarker under denna sluttning. gräset är vackert här, det växer inte tistlar – tistlar är vackra folk, det växer inte törnen törnfåglar flyger ur mitt bröst. kanske är det dessa vilka med mjuka penslar målar morgonrodnadens diadem.
här sätter jag mig en stund och ser flickan vilken så ofta drömde i dessa trakter hur hon så ofta följde denna stig ned till sjön till vassögat – vassruggen heter det visst. hur hon sitter på bryggan och beundrar det vackra, de vita näckrosorna. ibland steg regnen in då lutade hon sig fram för att se rörelsen snudda ytan, fiskarnas skönhets rörelse. regndropparna knottrade vattenhuden och det var vackert att leva. hon ser flickan beundra molnen de vida molnvandrarnas blåviolettgråa mantlar förenas, tystnaden. den djupa harklingen trumman – åsktrummans rörelse, en svala en silverpil svirrar högt upp. det är tecknet blixtar viner och regnen, regnfolken dansar. flickan sitter under ett av de uråldriga fruktträden beundrar det sköna. sänker blicken ser kroppen hon är i, de säger jag är en klumpeduns ett troll en pissruska. jag borde ha kommit över det där – det måste vara något mer. skakar regnet ur håret en gång långt frodigt en lejonman sade den enda vilken fick klippa det på grund av min dumhet att försöka vara fin. det gick inte att trassla ut mitt långa vackra hår. pappa jublade på trappan – äntligen har du kort hår. jag önskar han insåg kunde se mig gråta inombords. undrar varför han hatade mitt långa hår – det enda vackra jag hade.
reser mig upp vandrar i omsorgen
andas in
detta är hav
tången
doften av tång stiger upp
fyller mig
det är nu orden stiger fram.
träden
i trädens ungdom levde en trädgårdsmästare här
han brukade beskära träden
ibland i höstens famn i det han såg deras behov av vila. ibland i vårens famn i det han såg deras behov av föryngring.
trädgårdsmästaren talade med träden
och träden gav frukt gav bär
blommade i hans händer.
ser lyrmakaren vandra i skogen
lägga handen till stammar
han talar med träden, jag behöver trä till hantverk, vad skall du göra, jag skall snida en lyra. ett av de största träden fällde en lagom bit och mannen lyrmakaren bugade djupt in i jorden. han satte sig i stenens hand i den mjuka mossan med silverbladet skär han fram lyrans konturer. han sitter där länge och väl. lyran bär en vacker form doftar åkerö. han rör vid stenar vilka samlats runt hans fötter, jag behöver nycklar kan ni hjälpa mig. med kvillrande röster springer stenarna till sin moderfader; han lyramakaren behöver nycklar till lyran och fadern smider vid ässjan och modern spinner trådar. seså giv detta till lyrmakarens stämning. stenarna rusar åstad med nycklar med strängar i skala av tusentoner. lyrmakaren bugar djupt in i berget fäster nycklar fäster strängar, med sitt hjärtas nyckel stämmer han lyran och han smeker strängarna till liv i skymningstimmans sista suck.
och vinden sätter sig vid min sida; ja så är det beskära kan vara förfina de kallar det visst kultivera, de kanske inte vet att träd är mycket kultiverade varelser de tycker mycket om omsorg. beskära kan också vara att ringa in eller mer ruta in; göra livet mindre än det är. så kanske du har ont och ber skära om hjälp.
ser du trädgårdsmästaren i ängen
han vaggar lien
lien är en pendel i mjuk rörelse och kanske ängen är en jättelik gong gong, en grönskimrande havsgong gong. så kan det vara.
hur det än är så skär han gräset med lien, gräset växte sig högt så högt att det ej orkade stå med rak rygg. gräset här i ängen ropade till hans omsorgsfyllda hand kom skär mig till att växa igen. och lien skär och månens skära är blänket i hans hand.
beskära kan vara allt och intet. beskärda är en vän till beskär – så många suckar jag har fått min beskärda del. det är vackert andas in skymningssolen gryningssolen, det är vackert att se meningen och meningen den vida djupa höga är samklang hur kan den vara en suck – kanske för att du inte kan rumla om med valpkullen i yster obetänksamhet. minns att beskärd älskar varje livsstängels växande in i doft. så bär ej harm i ditt bröst över din beskärda del.
vart är du på väg.
jag hörde skeppsklockan ljuda allt högre. såg fyren slockna hörde havet skria därför skyndade jag mina steg, jag undrar vad allt detta är.
gå till stranden så ser du.
jag följde sluttningen och sanden mötte mina fötter sanden mjuk sipprade upp mellan tårna, molnen molnhästarna fåglarna svanarna seglade lugn allt är en kokande gryta hur kan ni vara så lugna. vi är det allt är i sin tillitsvagga. skepp kastades hit och dit och jag tänkte att detta är den ogrundade tanken. jag såg skeppen gå på blindskär. såg dem splittras i tusen bitar fler och fler, såg händer hålla för ögon öron hålla – försöka hålla samman den värkande pannan. såg stormens öga öppna sig ut ur loben skallben fontanellen virvlade ogrunden och havet lade sig stilla, skeppen seglade med solfyllda segel.
det var detta jag vandrade med i natten
beskära beskärda blindskär
rättare sagt en del av det
när vattnen stiger våghöga
var en klippa vilken bringar lugn
ser du stenen ur bergets bröst. kanske denna sten är ett utslungat ord. kanske är denna sten en honungsdroppe slungad till den sötma den har i sin skönhet, allt sött har ett korn av salt en strimma av salt. så uppstod det söta ur det salta. så uppstod det salta ur det söta.
lägg din hand till stenen, lyss till stenens röst; varför är jag så hård mot din hand, din hand så mjuk mot mitt hårda. se min hand vara huden vilken omger dig omger mig. mineraler är vi båda, vandrade ur stjärnskogar. en gång slöt jag mina ögon upplevde stenen lösas – allt är nu vatten.
våra droppar, vattenmoln stiger in i varandra. hör bergsrösten andas genom vattens öppna portar; någots rörelse satte havet i brand, satte havet i upprör, upprörds stämning, svallvågor steg ur rytmen, cirkelns lugn. allt högre slog dessa vågor, var gång de stötte mot klippor vred de sig, sina kroppar vred de sina ansikten i kvidande förtvivlan ylade vågornas spetsar vågarnas blödande fingertoppar vita gässen flydde in i molns lugna händer stranden skrudades med vita rosor vita havs anemoner och drakarna har lagt sig till skydd runt träden. bergsrösten manar vi är allt är av vatten, berget klipporna kupar händer till skålar väggar bringandes havet in i lugn.
stenen och jag vi var i detta vatten är i detta vatten. bergsrösten svara stenen ; nu vet du din hårdhets mening; du bringar lugn väcker ljuskaskader släpper fjärilar ur dina händer vilka rör vid knopparnas drömmar. allt är av vatten.
en gång andades haven med lätthet, skira molnslöjor, en gång andades molnen, luften i skimrande band, sidenband vilka bar dem. detta visste han vilken vandrade på vattnens spegelblanka yta. i sitt hjärta bar han jordsolen, minnet av minnedroppen av denna luft av detta vatten, han såg i denna droppe sig själv och sin syster dansa i vattenängens tunna slöjor. tyngden av glömska gjorde att dessa folk sjönk in i haven i havet. haven du slutit dina ögonsegel lindat dem hårt med repe så var det havet ur din syn, seglen lösgör sig i sinoms ökenstäder. stenarna steg upp, bevarare av kristalltonernas vida färger. brodern och systern rör vid dina hjärtsträngar var gång du stänger din hud för ljusstavarna höga budskap
ser du strålar skimra genom ditt brösts hudskrud
hur kommer detta sig
hörsägen är icke sägen är det vinden viskar
hör sägnerna signa edra stigar ur eldens värmepuls
detta är klangernas väsen
strålar
skimra
genom ditt brösts hudskrud
så är det
då
stormen lagt sig
spinnande
fredsstilla
klockliljors
doft
be vågen vagga allt in i enhet
bevågenhet
liljans
doft
urskiljer
se genom slöjan vilken är smickrets yta
det sanna smickret är i det slöjan sjunker in i hudens öppnade
det smickret kanske är doften av lycka
vandrerska glöm ej att andas, jag andas i jämn rytm, i detta är stenen och jag vatten moln
ur molnen – dropparna - minnesdroppar stiger språken, jag ser språken lägga själens och tingens händer i varandra, så förenar vi er i kärlek, vandra i er skönhet. det är tillåtet att kyssa bruden
i mina händer lägger jag tankekornen vilka i urandningen nedlades av evigs andedräkt änglar viskade ordens väg.
i vanmakt ur det de gjordes till; redskapen, vilka lades i deras händer blev förbipasserande skepp utan målföre – mål – samt riktning. de sköt pilarnas. bågen i deras vänstra hand delades itu. strängen brast. pilar föll handlösa. nakna skelett. hon täckte pilarna med huden. renade pilarna med jordens floder, hennes blod. ur dessa pilar steg – sköt – kvistar ut. steg – sköt – blad ut. röda var dessa blad i det yttre ty röd är kärlekens skrud. gröna var bladen i människoboningens inre . lugn andas lugn och människan andades sitt lugn vilket hon en gång var. vilket hon glömde. vilket hon åter stiger in i. däri skimrar blodets färg. rubinsolens öga. i hennes moderliga bröst.
i gryningen ser jag himlar glöda stjärnor viker samman blad, sjunker in i blåskimrande lätthet. isen smälter är vita flarn blomflarn med glittrande vattenforeller leendeljusa
istappar sjunger droppar, droppar skuttar glatt in i sjövida segel. fåglarna är lätta vingars susande vindkatter sover i trädens kronor, vintergäcken har burit blå blom i alla vinterns stunder skänker mina ögon violvisshet, julrosen den vita har blommat i vinterns alla stunder nu ser jag gröna skott skimrande vakna runt dess vita skönhet.
jag sluter mina ögon blir kvar i bädden
bergen spricker, grusas
bergskorn sås i det sargades äril
istappar släpper flödesstämmor, i detta är stenen och jag vatten
vi är fjällbäcken , vi stiger uppåt med de dansande forellernas fjäll
vid fjällets fötter lägger en man späntstickor in i glöd, blåser varligt, vakna eldblomma vakna inför min syn. eldblomma vaknar, dansar inför mannens syn. vi sitter vid lägerelden, hälsar dagens nyvakna stigar. mannen ser oss ej – detta hade jag viljat. jag rör vid mannens ögonljus.
himlarna rodnar i turkosa slöjor, havsbanden skimrar i kopparklanger, stjärna stiger ned för stråle. spindelstjärna klättrar nedför tråd. ädelsten glimmar i gräsets silvervita. kvinna med utslagna händer stiger in i det är ett öga i molnskogen. varför är dina händer ned lagda. det är så i den nedslagna vinden. hon stiger in i solvindens eldblad förbränns. månsilverblad, strimma av hopp lades av rot under trädets stam. stämman kan du höra, var gång trädet vänder sig in i eurus vårljus däri vinden kammar björkarnas hår. stämman kan du höra, var gång trädet vänder sitt ansikte in i notus rosmarinkvistar doftande sommarhav.
när vattnen stiger våghöga
var en klippa vilken bringar lugn
bergen spricker, grusas
bergskorn sås i det sargades äril
allt andas silver blått ty natten är klar
vindarna har lagt sig runt trädens stammar, vita drakar
dimma kanske du kallar dem.
ögonen glimmar vänligt ty de vakar över kärnor sådda i jorden.
stiger upp ur bädden
hälsar dagen
till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar