jag tänker mig
det gör jag inte
tanken började
forma sig
till en droppe
droppen rann ned
in i hjärtat
hjärtfågel vilade vingar i rede
slöt droppen
in i vingbädd
låt mig höra dig
tanke
bad hjärtfågeln
jag kan inte riktigt bestämma mig
vad är det du ej kan bestämma dig
jag ser korpar vara budbärare
ser hedar med mjukt grönt gräs, vackra runda stenar
stenar i ring
klippor vilka rasar ut för att segla vida
kanske klipporna är sjölejon sälar
klippor är dessa
människorna
jag ser byar med halmtak
borgar
såser jag gudar med korpar i handkorg
dessa bad korparna föra bud
människorna bad korparna att föra buden vidare
så ser jag floden stiga
arken
ser den vita duvan
vilken sonderade terrängen
spanade efter land
duvan kom med en grönskande kvist därigenom visste Noah hans folk djuren växterna
allt det vilket följde honom
vad är det du inte kan bestämma dig för
huruvida duvan var den var förstlingsbudbäraren eller korpen
är det av vikt
egentligen inte
jag ser mest färgerna
den vita duvan
den svarta korpen.
det rena sinnet
det släckta sinnet
det omedvetna sinnet
det medvetna
korpen
bringade ljus i natten
duvan bringade ljus i dagen
varför säger jag så
vet du inte det
korpen var i gudarnas handkorg i den vandringen vari folken inte upplevde sig egentligt åtskilda, de var lösta ur formen. elementen var i dem – de hade ej upplevelsen av åtskild.
sakta lades slöjan över deras ansikten
floden steg
de planterade sig själva i sig
den vita duvan bringade den grönskande kvisten
och kanske var det lagerblad – det var ett olivblad
fred i ditt sinne
den stora floden svalde allt
valen svalde Jona
det blev mörkt
däri skärptes sinnena
hur kan det skärpta sinnet slåss
det skärpta sinnet ser vidare – bringar därigenom fred
olivbladet
människans medvetande förändrades kan vi säga i och med att hon planterade sig själv
därigenom flög korpen enligt gudomens kärleks vilja ut ur handkorgen
påminde människan om är
korpen är mycket vis
ser människans vilja samt avsikt, visar dig hur du skall gå i mörkret av ditt inre jag samt tänder din lanterna i mörkret. ur detta mörker lyfter korpen det du söker gömma, korpen hjälper dig att helas.
de var omedvetna om det de begravt i sitt inre
duvan visar dig hur du skall hitta vägen hem i din vilsenhet, duvan hjälper dig att komma ihåg samt hitta kärleken till det hem vilket gick förlorat. i svåra stunder vara i familjens värn och familj är ju allt
vad var det du inte kunde bestämma dig
huruvida jag valde se ensidigheten eller flerfalden
jag ser
mångfalden
med andra ord
väver dessa fåglar
vidare än ögat kan se
faktum är att jag ser indigomantelns skimrande djupt blå samt det vita skimrande sidenfodret. färgerna böljar in i vandrar, skiftar kanske det benämns.
i sjöskogen vallar havsvingar fåren, lammen vita
barnet ser undrande på dig
finns det vita lamm i havet
du begrundar frågan och säger
för att veta måste vi vandra till havselden
barnets ansikte är nu en undrande vidgad ögonspegel
kan eld brinna i vatten
vi kan bara möta svaren däri svaren är
barnet tar din hand i sin
eller tar du barnets hand i din
edra händer vilar tysta i varandra
ni vandrar i sjöskogen
hör lammen bräka
vita koraller
möter
sjöstjärnor
sköldpaddsmor
svepande sjögräs
sjöskogen leder er
ibland synes lammen fåren bräka närmre deras sång.
nej, vi beskriver ej hur sången låter, den är vattensång
det är nu ni möter dem
barnet strålar
jo det finns lamm här
det finns eld här
barnet släpper din hand
simmar till korallreven
stannar vid de vita ulltottarna – ulltussarna
rör vid lammen, fåren
hästflockar betar i havsängder
en ur flocken skrittar mjukt
till barnet
de travar mjukt
upptäckande
fölen med manar av
vattenströmmar
barnet
hästen
föl
du kan nu börja förklara och allt det där vuxenröster så gärna slinter in i.
det brinner en eld i havet, eldblad vakar invid grottans mynning. komfågel håller fram vinge, bjuder er in. staden är vacker med lagda stenvägar, kiselvägar, husen är lagomt i höjd, runda svampar, ur varje skorsten – rökgång stiger vattenrök bubblande. folken här har ej bråttom, ordlösa hälsar de alla varandra med talande ögon. ni lämnar staden och befinner er i regnskogen var annars i dessa vattensalar
vattensvalan sjunger svirrandetoner in i landkänning
jag skrev oblatens smältande
bilden sköljde in i mig i natten
det vilket är löst/upplöst ej formfast grips av erhåller en djup vilja till kropp
den havande modern upplever denna tyngd
det tynger nedåt
hon lägger gärna handen
den ena över magen
den andra under
ser du henne håller hon händerna i en cirkel och du kan se ying och yang
havandeskapet tynger nedåt
in i
jordesfären
det vilket är löst/upplöst ej formfast grips av
erhåller en djup vilja till kropp
att uppleva kropp uppleva differentierat liv –
kanske är det känsloklangen vilken är längtan att uppleva.
i och med att denna vilja tänts begynner en tyngd – en tyngdkraft verka.
barnet planteras i moderns sköte och det är detta jag ser.
oblaten vilken smälter,
oblaten är sinnebilden av det rena
de delade brödet
oblat opal
födslominnet, livsminnet smälter in i tungan –
tyngden leder in i livsbörd –
vad finns i tungan – med tungan kan du bland annat uppleva smaker
med tungan – tungan möjliggör dina samtal
tungan är en slags formering, en slags formatisering.
födas, föda, smak.
det är en bild vilken vidgas
och kanske är det malörten du känner längst bak på tungan,
se den ej i negativt ljus – den är ömhetens händer för din ämnesomsättning
längst bak – på tungan – nära gomseglet
där är smaken vidgande.
detta kanske låter virrigt – hur låter det då jag säger att ur träden föds människan –
det går att skriva oändliga metrar över denna upplevelse
om denna upplevelse,
just nu får det skrivna stå i exakt de ord detta är.
vi söker svar
det finns inga svar – inte svar
ty svaren är redan i oss
andas in frågevinden
och svaret skall stiga ur ditt hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar