snö
vida
marker
kristallfält
spår vilka leder
diamanter
strålande
vita
rena
klara kristaller
spå
skidspår
förr täljde de skidor
spånen låg lockar runt fötter
andedräkten svepte rosor
olja
lim
valla
bindslen
stavar
skidspår
vad spår skidan
en ärta lägges i marken
ärtan är en böna
bönan behöver tydligtvis inte speciellt mycket för att växa
ärtan
bönan fann en jordkupa
alldeles intill granen
det fordras stor djärvhet att stanna där invid
fåglar tycker om ärter
denna ärta
böna
grodde
spirade
långa stjälkar eller heter det revor
oansenliga blommor
och så skidor
svärdet är instucket
vilar i en skida
svärdet
kanske är djärvhet
kanske är tilltro
kanske
är
alla dessa skeendefält
skeenderörelser
och de har alla behov av skidan
släpps de alltför lättvindligt
faller de oftast
vad heter det; stupar de på eget grepp.
djärvhet är en god vandringsstav i det du är redo
i det du återhållit den första impulsen
silat den genom hjärtfingrar för att urskilja huruvida den är meningens impuls
det är då du kanske behöver svärdet för att skära rent
snåren
vilka är trassel
ej vackra grönskande snår
det fordras ofta djärvhet för att komma vidare
det var är en gång en inte en björn inte en varg
en järv
järven följde tätt intill vännerna björn samt varg
följde deras spår
de lämnade ofta matspår efter sig
och järven städade
tills platsen var ren
järven
älskade rena platser
älskade hjärtats röst
följde molnen
vindarna
växandet
inhämtade kunskap visdomskunskap ur hennes händer
övergav ej sannheten
det var
är därför de följs åt vännerna
de följer visdomsstigarnas mening
utan att kapitulera
utan att nedlägga för skojs skull
och alla
älskar de
de milda stämmornas tystnad
och järven har ett vackert namn wolverine
i det järven ej är hemma i sig blir den en negativ
frossare
dina ögons besök
är fotspår i sanden
leder upp ur havet in
hav sköljer
vassens fingrar
porlande
sorlande
stilla
solskepp hör upp vid hennes silverne trappa
de seglar
följda av snöhökens
tysta
strålglans
väcker icke de sovande stjärnbarnen
de färdas
till
snäckmoders morgonvind
däri träden skimrar
kopparklanger
venus
afton morgonstjärna avbildas stigen ur snäckskal
så vackervisande är denna bild av hennes värnad
ty snäckskalen är två är en
hon vakar över pärlans rena ljusstämma
i morgonvindens
aftonvindens samtal
ur nattens
silvervita blå
stiger
ett väsen av oändlig skönhet
av oändlig mildhet
i famnen bär hon
vita liljor
hon är
skrudad i skira vinterslöjor
huden rodnar
i vithetens rörelse
omgiven är hon av
sju strålar
i vilka sju jungfrur svävar
med en vit lilja i varje famn
skrudade i skira vinterslöjor
och varje dessa sju
är omgiven av sju vita duvor
vilka är dessa
detta följe
de sju strålarnas bärare
och de lyfter natten
i gryningssången in i sina hjärtans händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar