jag stiger fram för sikt
dimman har stigit ur mina händer så länge nu i långa svepande penseldrag har denna dimma inhöljt allt i otydlighet. djupt inne i denna dimma hör jag en svag stämma och andas jag riktigt djupt i anar jag denna stämmas ursprung. vilken är kommen ur den barnmun vilken valde detta liv för mig till oss. jag böjer huvudet söker med ögon urskilja inskilja vad denna dimma är och detta blir allt mer tjocka kanske är det en flod av mjölk fylld med honungsdroppar jag vet inte längre. alltför trött sätter jag mig ned på en sten i handen; hur länge avser du stiga omhölja inhölja allt i detta, intet svar når mig i dimman. i ögonvrån ser jag en rörelse en smygande rörelse vilken är fylld av vänlighet; först kan jag skönja en stor kattuggla i gestalten ögonen vandrar närmre och jag ser att detta kanske är en stubbe rörelsen vrider huvudet detta är en varg med godvarma ögon, du vet att jag alltid är dig nära kvinna. ögonen vandrar vidare och en stor sten skymtar, solfingrar lyfter en flik av dimman åter är en rörelse däri och jag ser den spetsiga nosen silvernos helt stilla står jag och ser silvernosen lapa soldroppar i det jag är stilla helt stilla kikar rörelsen fram och jag ser en rödskimrande räv, vi har mötts många vandringar nu. sakta reser jag mig i min hand och stiger resolut in i dimman
jag viskar till mig själv
ha tillit
hav fram för sikt i ditt sinne
jag hör mig mumla ord vilka lyder framförsikt, ibland kan det vara bra att ha framförsikt inte genom att göra den ena bildväven efter den andra och söka leva dem, det handlar mer om att vara öppen och se denna framförsikt vara tillit till att jag har förmågan att vandra de vägar vilka här är, snubblar jag mig så finns det en mening vilken jag just nu kanske inte ser, ur dimman stiger ett ord företagsamhet och så är det jag kan inte sitta helt stilla jag måste röra mig med dimman ty annars kryper den in och jag ser ju att den i detta skeende kryper böljar ut
kattugglan öppnar ögonen tofsarna örontofsarna dansar schottis och därefter pola, folkdansgillet har begynt och i förstone vandrar spelmannen med fiolen av urålders strängar
han leder bruden med brudgummen
ge mål
ge måler
bruden bär myrtenkrona
med myrtendagg
sorgekalken hon så länge hållit i sin hand
är urdrucken
sorgen har vaggat henne i årsloppens sjunde
av sorgekalken synes
liljekalkens
vita ögon
stråla
sakta
rodnande
stiger liljeträdets
bjudande renhet
liljeträdets dofter
omhöljer
dem
ugglemor harklar sig
hur kan mina tofsar bli
nåja
vi brukar strömma i vida ringar
för att hämta
kornen
isen är lagd
råmande
täckte sjön huden över sig
i sjögräs
strövar djuren fria
hornen
ymnighets
är
fyllda
med
pärlor
ymnighet
andas
bubblor stiger
fröbubblor
på sjöyta
synes kor beta
idisslande
lugn
varför sjunker de ej
det är en sjö i dina ögon och det är en sjö
ändå är det en äng
de
sådde ängen i kärlek
isen är lagd
råmande
täckte sjön huden över sig
ett täcke av tusen och åter tusen stjärnor
i skenet av månens hjärta
sitter hon
med finaste virknål virkar hon stjärnor
var och en
är bilden av himmelsord
med månsilver syr hon dem samman
till att lysa upp nattstänkta stråk
i kammaren
i skenet av månens hjärta
ligger del av träd i hans hand
han klyver delen i ytterligare
han sluter ögon
ser formen stiga fram
rör sina händer fingrar
upplever hennes former
han täljer
han sandpapprar
runt hans fötter lockas spån
en stråle når trädammet
gnistrar
han sluter ögon
ser hennes hud
han täljer sammanfogar putsar oljar
de sargade stråken är helade
lagda
sadeln ligger trygg
skruvar
nycklar
hals
stallet är redo
snäckan andas
hav
tillit
han tar emot strängar ur nattens händer
spänner
stråken
är redo i hans handlinjer
mjukt lägger han fiolen till sin axel
lutar huvudet till
sluter ögon
lägger stråken till
de vandrar
vida
vägar
i skenet av månens hjärta
sitter hon
med sidenark framför sig
målar med mjukaste penslar
stjärnor
var och en
är bilden av himmelsord
och detta täcke
detta ark har fyra hörn
fyra handljus är åtta händer
håller i hörnen
lyfter
sänker
lyfter
sänker
mjukt lägges täcket på plats
lägges täcket ut
med ögon slätar de ut alla veck
sträcker täcket för att du ej skall snubbla
jag stiger fram för sikt
dimman har stigit ur mina händer så länge nu
i den gryende dagens morgonstund beger sig en människa ut på vandring
andedräkten
är molnrosor
håret är rimfrostande
vintermanteln är i denna dag blå, djupt blå med pälskanter vita
sömmade broserier runt kanter och kapuschong
hon är vackert inramad
hon bär en svart sjal lindad runt huvudet
stövlarna är höga
och knarrar
kanske syrsorna sjunger i mina stövlar
hon följer vägen
hon följer stigen nedför
till stranden
stenarna stenarnas rullandesånger är vitpudrade
sover sommardrömmar in i marker
vassen är gyllensolad
här och var står ännu kaveldun
kanske är det herrar med tjocka cigarrer
vad firar ni
vi firar ankomsten av mitt barn
och vinden rör vid synen
solen stiger fram
sjön är is
Hon ser här och var mörkare rundlar
hon vet vakarnas
tal
isen lyfter sin stämma
du kan välja att bara rusa ut
och fråga dig i den gärningen huruvida det är tillit eller dumdristighet. du vet att jag kan vara
mannagrynsgröt här och var
det är ju så vakar gör
och är de mörka fläckarna läkta
eller gungfly
sannhet förtäljer dig isen
sannhet har behov av din vaksamhet ej av ditt sovande sinne
ur vakar kan du lyfta upp glittrande fiskar
så är det
och vattnet kan lyfta dig ur vaken
vak upp
vaksamhet
vaka
vak
var vaken i samhet
så många fallgropar är grävda i dessa mänskliga stunders samvaro
var icke rädd
var
vaksam
isen förtäljer dig detta
sankmarker sänksand kvicksand öknar gashål
dessa
finns överallt i allt och de innehar alla
en gemensam stämma
var klok i det klokskap är
var vaken
i
dina stigar
människan
beger sig ut på isen
och isen bär hennes steg
de nynnar
tillsammans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar